scilla

Så här års tänker jag på Farmor. Särskilt nu, i början av april. Särskilt nu, när scillan blommar. Det är blåa fält, drivor bland det gröna. Det är en vår som är på väg.

Förr visste jag inte ens att den hette scilla, den där lilla blåa vårkaxiga lökväxten.

Idag gick jag förbi den plats jag satt på då, för många år sen, vid den här tiden på året.

Jag hade varit på biblioteket, lånat några böcker. Istället för att gå direkt hem satte jag mig på en parkbänk i solen. Det var scilla runt omkring mig. Det var en bra plats att vila tankarna på, att finna frid vid.

Jag var ledsen, för Farmor var sjuk, allvarligt sjuk. Och jag var inte hos henne, hon var långt ifrån mig.

Men där på bänken blandades sorgen med stillhet. Jag såg på scillan, den växande, blommande, och jag tänkte "Farmor." Det var Farmor i mina tankar, bara Farmor. Och jag kände mig nära henne, tröstnära, inutinära, stillhetsnära, närvaronära.

Den stunden, den scillastunden blev min tröst sen, något att tänka tillbaka på.

För när jag kom hem ett litet tag senare var det ett meddelande på telefonsvararen att hon hade dött.

Sen dess, varje år när jag ser scillan blomma, så tänker jag på Farmor. Jag tänker på hennes blå ögon och jag tänker på tröst, stillhet, förtröstan.