om att ha en begränsad relation till Astrid Lindgrens verk, eller ingen alls

Det finns väl inte en journalist som har intervjuat någon ALMA-pristagare utan att fråga om just den författarens relation till Astrid Lindgren.

Sonya Hartnetts svar har varit allt annat än plikttrogna. Och med hennes uppfriskande uppriktighet framstår frågan nästan som irrelevant. Eller åtminstone som just plikttrogen. För vad spelar det för roll? Varför vill vi så gärna veta det? Varför kan de inte bara få frågan vilka barnboksförfattare som betytt någonting för dem? Tillfrågas spanska författare om deras relation till Cervantes när de får Cervantespriset? Eller svenska författare om sin relation till Selma Lagerlöf när de får Nils Holgerssonplaketten?

Min beundran inför Astrid Lindgren är enorm. Och jag är övertygad om att hon har haft en väldigt stor betydelse för många; barn; vuxna; barnboksförfattare.

Men ändå nästan pinsamhetsvrider jag mig när frågan ställs. För i frågans formulering finns som en tyst förväntan på ett svar formulerat som en hyllning av vår fantastiska Astrid Lindgrens litterära betydelse.

Astrid Lindgren behöver inga artighetssvar eller plikttroget tillyxade hyllningar. Det är okej om inte all världens barn- och ungdomsboksförfattare har läst henne eller tagit intryck av hennes böcker.

hej kreativitet

Och jag bara sprang upp från tvättstugan för att så fort som möjligt hinna tillbaka till min lilla text som det var så roligt att skriva, att få pyssla med.

Min text, min text. Ingenting särskilt, bara en liten text.

Mitt skrivande!

Det är dags att låta det ta plats igen.

min mest uttjatade fras

Mitt mantra sedan en lång tid tillbaka har varit "Efter den 16 maj har jag tid."

Och den tiden ska förvaltas väl genom att ligga fri och orörd, som ett hav av härliga vågor att välja att hoppa i.

Tiden utanför ordinarie arbetstid alltså. Åh, vad jag ska tida mig, nustundsmysa, trevlighetsvara, rolighetsgöra. Kanske rentav skriva.

En sorts trivsel

När jag var 26 år köpte jag ett par blå hängslebyxor på Myrorna i Växjö. De var splitternya; inköpsetiketten satt kvar. Märket var Fristads och även om jag inte är värsta märkesfanatikern tyckte jag att det kändes pålitligt och lovade grovt hållbart tyg. De kostade 60 kronor och sällan har 60 kronor varit en så väl gjord investering i min garderob som den gången. Fast det visste jag inte då; jag minns hur jag stod med galgen i handen och tvekade; skulle jag köpa dem eller inte?

De blev mina älsklingsbyxor. Jag insåg redan samma eftermiddag vilken status de skulle erövra bland mina klädesplagg. Jag kände mig kaxigt snygg i dem; säker, trygg och oövervinnlig.
Fortfarande tycker jag att en av de absolut snyggaste fotona som finns på mig är när jag poserar på gården i dem. Grejen med riktiga älsklingskläder är att samtidigt som man kan känna sig sådär extra snygg i dem, så trivs man. Man känner sig som sig själv. Man är sig själv, fullt ut, på det där sättet att man tycker att man kommer till sin rätt.

Tiden gick och mina fristadsbyxor miste med åren något av sin fräschör. Den mörkblå nyansen ersattes av en betydligt ljusare. Det grova nästan lite stela tyget blev mjukt. I takt med tygets förändringar, förändrades min inställning till plagget. Om jag inte samtidigt hade upparbetat ett stort trädgårdsintresse är det möjligt att jag helt hade ratat mina gamla fristads.
Men nu fick de nytt liv och också en funktion. De blev mina trädgårdsbyxor. Jag hoppade i dem så fort jag gick ut på gården för att rota i rabatterna och på sätt upprätthöll de statusen som mina älsklingsbyxor. Inte i några andra kläder trivdes jag så bra som när jag satt på knä hos lavendeln i mina urtvättade snickarbyxor. Inte i några andra kläder kände jag mig så mycket som mig själv.

Till slut försvann de. Jag lånade ut dem till en utställning. Där hängde de med torkad lavendel i ena byxfickan och var så fina. Sedan monterades utställningen ner, materialet packades undan och mina byxor försvann spårlöst.

Någon gång ska jag köpa mig ett par nya. Någon gång ska jag ligga på knä bland lavendel, timjan och rosmarin, klippa små kvistar och stoppa i min blå hängslebyxficka.