Marie har skickat vidare

Marie ber mig berätta åtta saker om mig.

Jag smalnar av uppgiften lite och låter den handla om skrivande:

1. De texter som jag publicerade på min första blogg sparade jag efter hand som jag skrev dem i något enkelt dokumentformat som ingick i min lågprisdator. (Jag hade inte word på den tiden). När jag tog mig samman och skulle göra manus av texterna visade det sig att i princip hela texten hade raderats och ersatts av en helt obegriplig teckenmassa. Jag vet fortfarande inte hur det gick till. Men i det läget var jag rätt tacksam att jag hade en blogg så att jag kunde kopiera mina egna texter. Så småningom fick jag ett officepaket så att jag kunde lägga in texten i word och göra ett manus av den.

2. När jag var ung tonåring skrev jag samhällsengagerade dikter på rim inspirerad av Stig Dagermans Dagsedlar.

3. När min farfar (en fd språklärare, och översättningsintresserad skribent) fyllde 90 gav jag honom två berättelser som jag skrivit på hans hemspråk för att jag tyckte att det var en rätt schysst present till en gammal man som sysslat med språk och litteratur. Han rättade dem med rödpenna och returnerade dem till mig.

4. En av berättelserna hade jag skrivit på en språkkurs ett tidigare år och det är det mest litterärt lyckade jag kunnat formulera på ett annat språk, och jag tror att jag kommer att återanvända och vidareutveckla den på något sätt, fast då på svenska.

5. När jag får jätteflyt när jag skriver blir jag så entusiastisk och glad av det att jag till slut får svårt att sitta kvar framför datorn. Då måste jag gå en runda i köket och avbryta mig innan jag kan fortsätta.

6. Jag har fått frågan från några olika håll om jag inte kommer att skriva en fortsättning på min debutroman. Men det kommer jag inte att göra. Mina kommande skrivprojekt är väldigt annorlunda.

7. Jag skrev torftiga och stela uppsatser i princip hela skoltiden igenom men blommade ut i brev och kåserier på fritiden. Under mina äldre tonår skrev jag svårmodiga dikter och ett och annat kåseri. Några noveller, lite kortprosa och ännu något kåseri lyckades jag klämma ur mig när jag var runt tjugo, och lite fler dikter. Men annars skrev jag i princip ingenting skönlitterärt förrän jag var 27, och då bara under en kort period, och därefter dröjde det tills jag var runt 35, med undantag för kåserier och brev. Ändå har jag alltid sett mig själv som en skrivande människa och pratat vitt och brett om hur gärna jag har velat skriva (men inte tagit den längtan på tillräckligt stort allvar för att göra något åt den)

8. Jag vet att jag har hamnat rätt när jag hör texten (eller läser den högt) inom mig samtidigt som jag skriver den. Då finns det en genklang.

Häromveckan, hemma hos

”Ni får hålla honom om ni vill” sa min vän om den lilla nyfödda som låg på soffan och sov.

Vi satt på varsin sida om honom, andaktsfullt, smekte fingertoppsförsiktigt hans lilla hand, uttryckte all den där förvåningen som uppstår varje gång man möter en nyfödd.

Att de är så små. Att de är så fantastiskt fina. Att de redan förmår så mycket. De små minerna och rörelserna i sömnen. De små ljuden. Den lilla munnen, de små små händerna med miniatyrnaglar på de små smala fingrarna. Det lilla fjunet på huvudet.

”Ni får hålla honom om ni vill” sa min vän igen.

Att få den äran. Att bli betrodd. Att sitta så med en ny liten människa i famnen som sover vidare, som vilar tryggt i ens armar, som bara fortsätter sina små små ljud, sina rörelser, sin sömn, sitt liv. Att få känna den lätta tyngden, den välbekanta formen hos en nyfödd människa, den doften som de har, den värmen.

Den stunden. Den känslan.

vid spisen

I en av mina favoritböcker om medveten närvaro, Vart du än går är du där, finns det ett kapitel som heter "Att skura spisen med Bobby Mc Ferry". Jag kom att tänka på det imorse när jag ägnade vår Husqvarna den uppmärksamhet den förtjänar.

Städning ligger egentligen inte på min topp-tio- lista över sysselsättningar jag gärna ägnar mig åt, men när jag stod där vid spisen och gnuggade och gnodde blev jag påmind om hur mycket den mentala närvaron betyder för trivseln och hur det i sin tur kan få vilken prosaisk syssla som helst att bli ett trivsamt sätt att låta tiden gå på.

Jag kan inte påstå att jag satte igång med någon särskild entusiasm, men när jag väl var igång blev det hur förnöjsamt som helst att se hur fläck efter fläck försvann. Jag, som varit rätt så splittrad i tankarna några dagar, ägnade mig just där och då bara åt en enda sak; både i handling och i tanke; och det var att rengöra spisen. Och efteråt var jag nöjd, sådär gnolgladnöjd.

Tricket för min del, som jag måste påminna mig om ibland, är att bryta ner hushållsarbetet till separata vardagssysslor och utföra dem en i taget. Det är ett snällt sätt att göra det på tycker jag, för man sammanfattar för varje syssla vad man har åstadkommit istället för att se allt som ännu inte blivit gjort. Och man märker att man kommer någonstans.

shake it baby

När jag börjar dansa runt spontant i lägenheten, när jag grips av obetvinglig lust att göra det för att jag blir så glad av musiken jag lyssnar på, då inser jag (varje gång det händer) att jag vill dansa oftare.

Det är som kognitiv terapi. Om man blir glad av att lyssna på musiken, förstärker man den glädjen man redan känner.

Det är som medveten närvaro. Ännu ett fantastiskt sätt att stanna upp och glädjas och vara här och nu.

Det är som att stanna till inför en rosenbuske och sniffa in doften från blomsterbladen, eller en lavendel och klappa plantan, eller en katt och stryka pälsen. Följa med i sinnet.

Så enkelt.

min musiknostalgi

Min tidiga musiknostalgi, delar av den:

Mina tankar irrade vidare från Elvisskivan jag inte hittade till andra skivor från min barndom. Beatles fanns hemma. Hoola Bandola Band. En massa jazz och folkmusik. Visor, visor. Lite klassiskt. Och så hade vi några barnskivor också; det var lyx (John Blund och Emil och Griseknoen och några till). Och så fanns där humor; Hasse och Tage förstås, och några andra.

Men tillbaka till musiken. Finn Zetterholm gjorde en LP med svenska tolkningar av Joe Hill- låtar. Jag har LP:n kvar men ingen grammofon. Och vad jag vet finns sångerna inte på cd. Hur som helst kan jag rekommendera dem om någon som har en grammofon skulle springa på LP-skivan. Finn Z har precis rätt vasst rasp i rösten i den inspelningen för att göra de låtarna rättvisa.

Sven Bertil Taube. Han sjöng in Mikis Theodorakis visor. Det riktigt kändes hur viktiga de var. Han sjöng också in Ulf Peter Olrogs visor. "På en liten smutsig bakgård i de saligas kvarter, ska vi spela du och jag en kort minut. Kanske änglarna i fönstren några slantar kastar ner... " En gång när jag pratade med en kompis visade det sig att han också hade lyssnat på Olrogs visor som barn. Det var som att hitta en själsfrände. Någon som man kunde dela denna lilla nostalgireferensram med.
Precis som Södra Bergens Balalajkor och Manolito de la Platas Flamencoskiva är och förblir detta omistlig musik från min barndom. Det ni. ;)

Det är förfärligt med nostalgiprat av den här sorten. När man har börjat rabbla sånt här vill man bara fortsätta. Det är som om minnet vecklar ut sig som ett långt långt dragspel eller som något trollkarlsrep; det bara fortsätter och blir längre och längre. Man ser skivomslagen framför sig; ett efter ett, minns musiken (inte så konstigt förstås), minns var hacken var.

Junk och Elvis

Olle Svalander som skrev bloggen (som blev bok) Den sköna konsten att förlora (under pseudonymen Mats Hård) kommer ut med bok nr 2 nu i dagarna.

Den heter Junk och handlar om Elvis Presley, vänskap och kärlek och lite mer . Mer information finns här. När jag läste igenom Olles informationsmail om boken, där han bland annat skriver att många nog har en slags relation till Elvis, kommer jag att tänka på när jag var barn och lyssnade på skivorna och såg de mediokra filmerna som jag då var odelat positiv till. Fram poppar ett minne av en T-shirt jag hade som på något sätt hörde ihop med Elvis eller lyssnandet eller den tiden. Jag minns inte hur. Men jag minns att jag gillade den där T-shirten väldigt mycket. Den var vit och det var tjock bra bomullskvalitet. Fast så skulle jag inte ha uttryckt det på den tiden.

Snacka om avlägsen Elviskoppling. Och för att fortsätta med det; Nu har jag letat i tio minuter efter min enda Elvis-cd för att berätta vilken låt jag gillar att städa och dansa till, men jag hittar den inte. Och jag kommer inte ihåg titeln utantill men det var nr 23. Eller möjligen 24. Eller något annat på 20- ... ;)

bevingade ord - eller åtminstone fullfjädrade

Anna bjöd på ett citat som jag ler åt.

"En påfågel som sitter på sina stjärtfjädrar blir bara en vanlig kalkon."

(Dolly Parton)

läs

Idag skriver Anna Svensson en bra debattartikel apropå den där debattartikeln om stureplansprofilerna som jag tyckte till om häromdagen.

Anna är chefredaktör för tidningen Macho.

god, billig och nyttig snabbmat

Kom hem till ett nästan tomt kylskåp. Vrålhungrig. Var tvungen att snabbt hitta på en maträtt som uppfyllde mina behov: Det skulle gå snabbt, jättesnabbt. Det skulle inte vara ägg (idag igen). Det skulle vara en varm rätt med tuggmotstånd (dvs inte soppa eller gryta). Det skulle inte vara någon pastasås. (för jag hade ingen lust att vänta på att pastan skulle koka färdigt.)
Svängde ihop enklaste enkla som jag blev rätt nöjd med. Förmodligen finns rätten redan, men eftersom jag är usel på att förkovra mig i kokböcker - även de jag har hemma - kände jag inte till den innan.

Gör så här:
Fräs kikärter, salladslök, vitlök, tunna morots- och palsternackskivor (jag hyvlar dem när jag vill ha dem tunna) i sesamolja. Krydda med t.ex. någon färdig indisk kryddblandning; jag tog tikka masala och salt.

Tillagningstid: Inte mer än 5 min totalt.

(Rätten kan säkert varieras genom att kompletteras med allehanda ingredienser. Nästa gång satsar jag kanske på broccoli, tomater och/ eller färdigkokta linser)

sensommarboktips

Tre boktips ur sommarens läsning:

Solstorm - Åsa Larsson
En bra, lite annorlunda deckare. Ännu en i serien om juristen Rebecka Martinsson och Kirunapoliserna. Tre skäl att läsa den: En deckare med ett persongalleri som gör att man verkligen blir nyfiken på personerna; inte minst bifigurerna, vars livshistorier driver läsningen framåt. Språket. Ett språk som man vill läsa, upplevningsläsa. Ett eget på gränsen till säreget språk, ett sånt som man skulle stanna upp inför om det inte vore så att berättelsen drev en att läsa vidare. Samhällsdimensionen. Angelägna ämnen. En av få pocketböcker och en av ännu färre deckare som jag köpt och som får stå kvar i bokhyllan efter läsning; den här vill jag inte ge bort, den här vill jag bara låna ut och kanske läsa om.

Världens sista roman - Daniel Sjölin
Är överraskad över att jag lyckades hitta ett olånat exemplar på biblan, men jag var kanske där precis innan recensionerna kom. Läs vilken bokrecension som helst; de beskriver det mycket bättre än jag. Och jag har inte ens läst ut den; inte ens kommit halvvägs. Men det är så många olika slags glädje i den att jag vill tipsa om den bums. Berättarglädje. Språkglädje. Ordglädje. Litteraturglädje. Livsglädje, för visst måste det vara en slags livs-litteraturglädje att veva ihop allt det där? Eller ska vi kalla det humor, för humor finns det i massor och jag vill också läsa in "nu jäklar ska här minsann skrivas en bra bok"; någon slags beslutsamhet. Och en berättartrovärdighet som gör att jag gärna följer med författaren in i den här historien; det finns en berättartrovärdighet från sidan 1 som inte handlar om jagets beskrivning av jaget, utan som handlar om författarens utstakade kurs; det guppar hit och dit, man kommer till nya ställen, men man är med, hela tiden. Det är litteratur som flödar. Och jag ler, och jag läser och jag intar orden, språket, i mig. Och om jag nu har skrivit "upplevningsläsa" om Åsa Larssons språk, så måste jag skriva det här också, fastän det blir tjatigt, och fastän jag egentligen menar något starkare, fast på ett annat sätt, för de går inte att jämföra. Men det är alltså så att man intar språket, man inmundigar det samtidigt som man läsupplever det.

På resa med Herodotos - Ryszard Kapuscinski
För att den är fin. Det här är lågmäld berättarglädje med funderingar och redovisande av tankar och frågor; sånt som man själv frågar sig eller funderar över men som är så enkelt att det sällan redovisas i böcker, men som när man läser det får en att le; av igenkänning, av konstaterandet att dessa enkla frågor och tankar är såna vi alla drabbas av i vårt möte med världen; må vara nya platser eller nya situationer. Dessa Kapuscinskis frågor kommer oftast (alltid?) efter det att han återberättat ett stycke ur Herodotos historia. Han frågar hur det gick till, vad som hände, vad de tänkte. Och ställer alla frågor som lyfter fram historien till livfullhet, som gör det berättade till en berättelse. Till exempel undrar han över en färd genom öknen; en armé som färdas med två kungar; en som bestämmer och en som nyligen nära nog dödats av den andra). Han undrar hur det går till när kungen som bestämmer dricker vatten, för han har särskilt vatten som transporteras enkom för honom. Och det som framstår som en enkel nyfiken fråga, blir med sina följdfrågor något som får en själv att svepas in i historien: Man undrar hur det går till när Kyros ska dricka vatten? "Kom med vatten ropar han till tjänarna. Hans vattanbärare måste vara osedvanligt pålitligt folk, som svurit på att inte tulla på de dyra dropparna. Nu kommer de på befallning med silverkruset. Dricker Kyros ensam eller säger han: "Här Kroisos, drick du också!"
Kapuscinski ställer fler frågor om den här episoden (och om alla andra); han undrar om kungarna talar med varandra, hur de i så fall talar (med tolk?), vad det finns att tala om "förr eller senare måste samtalsämnena ta slut", han undrar över deras relation och det gör berättelsen spännande.
Men ingen luras väl av dessa till synes enkla frågor; Kapuscinski är en lärd man som gärna delar med sig av sin klokhet, sina erfarenheter, det han vet. Fast han gör det som om han bara småpratade lite med en. Det är häftigt.

Min text höll inte måttet

Jag har blivit refuserad. Försökte få in en tjuvlyssning på populära Tjuvlyssnat i våras, men det är bara att inse att de inte tänker ta in den.
Och jag som var så mallig över att jag för en gångs skull lyckades memorera samtalet hyfsat väl ända tills jag kom till en dator och kunde skriva ner det... ;)

Här är mitt refuserade bidrag - en rörande rörig konversation som - det ska erkännas - var ännu rörigare och något längre i verkligheten, men jag hängde inte med i alla svängarna, fast jag lyckades få grepp om dialogens huvudspår:


Plats: på en indisk restaurang (som finns i en lokal där det tidigare låg en kinesisk restaurang):

Servitrisen frågar om kvinnan, 55+, som slagit sig ner i hörnet vill beställa.
Kvinnan: Jag tar kyckling
(På menyn finns två olika kycklingrätter)
Servitrisen: Vi har fem olika rätter och du kan välja två (servitrisen pekar mot griffeltavlan där rätterna står angivna)
Kvinnan: då tar jag Tandoor. Vad är det?
Servitrisen : Det är lerugnsgrillad kyckling.
Kvinnan: Grillad kyckling?... okej.
Servitrisen: Du kan välja två, vi har fem rätter och du kan välja två
Kvinna: Har ni fyra små rätter?
Servitrisen: Nej, vi har fem rätter och du kan välja två
(Kvinnan väljer till slut tomat dal)
Servitrisen: Vill du ha nan-bröd?
Kvinnan: Vad är det?
Servitrisen: Det är indiskt bröd
Kvinnan: Nej, inget indiskt, det är för starkt.

kommunikationssvårigheter och anmälda våldtäkter

Ida Persson Lännerberg, kultursidan i Sydsvenskan, kommer med rättmätiga och välformulerade invändningar mot en debattartikel i Expressen.

Jag vill gärna fylla på med fler invändningar, så självklara att de inte borde behöva formuleras, men eftersom nu debattartikeln tryckts så verkar det trots allt behövas.

Monica Jonsson, som inte vill att hennes kompisar ska dömas på förhand (vilket i sig är ett schysst påpekande; det är liksom praxis i en rättsstat), undrar om det är tabu att ifrågasätta en misstänkt våldtäkt. Jag vet inte vad som får henne att tro det. Problemet när det gäller anmälda våldtäkter är väl knappast att de inte ifrågasätts; tvärtom, det om något har visat sig de senaste åren vid flera uppmärksammade rättsfall där kvinnors berättelser misstrotts eller inte tillmätts någon (avgörande) betydelse i domstolar.

Monica Jonsson påstår att det handlar om vad man själv väljer att utstråla. Det är bara att bestämma sig. Så synd bara att så många som inte alls trott att de utstrålar att de vill ha sex, än mindre att de vill bli utsatta för sexuella övergrepp, ändå blir våldtagna. Men, som Monica Jonsson skriver, så är det svårt med kommunikation. Ja, det är det tydligen, eftersom så många ignoranta typer tar tillfället i akt oavsett vad den andra parten säger eller utstrålar.

Jag undrar om det är därför hon menar att man måste bättra på sin aura (jodå, hon skriver om auror också) lite så att andra kan avläsa den rätt. Fast jag vet inte riktigt om det biter på dem som inte förstår ordet "nej" eller inte märker andra betydligt mer konkreta sätt att kommunicera ett nekande eller ett ointresse. Jag är inte så hemma på auror, men jag inbillar mig fördomsfullt att de är mer subtila och svårtolkade än vårt verbala språk; åtminstone när det gäller termer som "ja" och "nej".

Och så påpekar hon "För någonstans handlar det om att vara tydlig gentemot sin omgivning med vad man vill." Tyvärr verkar inte tydlighet vara en universallösning som biter på våldtäktsmän; eller våldsverkare över huvud taget. Att visa i ord eller handling att man inte samtycker; att säga eller skrika nej är inte detsamma som att lyckas freda sig från övergrepp.

Det är lustigt när Monica Jonsson skriver om "dagens kommunikationshinder". Jag vet inte riktigt vad det är, men jag gissar att hennes debattartikel är ett exempel på det. För hennes andemening (det jag tror är hennes andemening); att man inte ska döma på förhand; försvinner i svamliga kaskader som handlar om kvinnors ansvar för mäns beteenden. Och jag tänker på det där gamla mailet som cirkulerade för en del år sen, om mannen som fick skylla sig själv för att han stod vid en bankomat iklädd kostym sent på kvällen, och då är det klart att han får räkna med att bli rånad, och jag tänker att det skulle nog behöva cirkulera lite fler såna historier som visar på absurditeten med att skuldbelägga den som utsätts för övergrepp.

"Vi har en skyldighet gentemot oss själva att tänka objektivt på hur omgivningen kan tänkas tolka vårt beteende." menar Monica Jonsson. Problemet är bara att omgivningen består av unika individer; alla med sina tolkningsmönster, och det vore trist om man för att vara på den säkra sidan ska utgå ifrån hur just (presumtiva) våldtäktsmän uppfattar en. Men om vi nu ändå stannar upp inför detta påstående; vore inte det bästa om till exempel killar fulla med "förnedrande jargong" (MJ:s ordval) stannade upp och objektivt tänkte på hur omgivningen kunde tänkas tolka deras beteenden? Och kanske rent av lärde sig något av det och förändrade sina beteendemönster?

Norstedts

Fraser som inbegriper orden "min förläggare" och "min redaktör" har jag svängt mig med det senaste halvåret. Men "mitt förlag" säger jag inte; det enda som går att säga är Norstedts och Norstedts förlag. Idag när jag städade i bokhyllan med pärmar, viktiga papper, tidskriftsamlare, mer viktiga papper och diverse annat, hittade jag ett häfte med anteckningar från de första samtalen med min förläggare. Mest har vi pratats vid i telefon och mailat varandra. Två gånger har jag varit på besök på förlaget. Och det gör skillnad. Det skapar en känsla av tillhörighet. Att jag är en av alla dem som hör dit. Det blir påtagligt när man är där; att man ingår. Och det är en häftig känsla; och det har något med vördnad inför alla de otroligt begåvade författare som ges ut där och den yrkesskicklighet som de som arbetar där har, men det är också en aldrig upphörande gladförvåningskänsla; "tänk att jag..."

Första gången jag var där var i november förra året. Jag skulle vara sådär effektiv och passa på att träffa min förläggare när jag ändå var i Stockholm på konferens för mitt arbetes räkning. Jag hade tillbringat dagen i ett alltför litet konferensrum med alltför lite syre och alltför många män i övre medelåldern som hade så viktiga och intressanta saker att berätta om sina verksamheter att de helt enkelt inte kunde hålla sig till den föreslagna talartiden till skillnad från de alltför få unga kvinnorna.* Detta gjorde att tiden försköts och hela eftermiddagen gick utan att vi kom in på de frågeställningar som vi skulle hinna med. På slutet lyckades jag med konststycket att ofrivilligt provocera en av männen genom att kasta ur mig några råd apropå de bekymmer han hade beskrivit att de drogs med. Det var alls inte min mening att provocera, men att jag sådär lättvindigt föreslog lösningar på hans allvarliga problem var tydligen inte så trevligt. Att jag dessutom till på köpet försökte komma in på de frågeställningar som moderatorn hade ställt upp från början genom att även där häva ur mig lite förslag var förstås alltför magstarkt. Jag kom ifrån mötet hungrig, trött och lätt förvirrad över de reaktioner jag hade väckt. Klockan var sen eftermiddag och jag hade redan varit vaken mina tolv timmar.

Så kom jag till förlaget. Det stora, anrika förlaget. Huset syntes på håll, sådär pampigt respektingivande för en liten debutant som jag. Min förläggare välkomnade mig, visade mig runt och berättade om själva bokprocessen. Och hon presenterade mig för alla som var kvar vid denna sena timme, vilket var påfallande många. Och de log så vänligt och var så positiva och tyckte att det var så roligt att få träffa mig och en av de andra förläggarna sa att han hade hört så mycket positivt om min bok och en författare som kom förbi önskade mig lycka till. Allt kändes totalt verklighetsfrämmande men jag var så matt av dagen att jag bara accepterade allt och trots den verklighetsfrämmande aspekten bestämde mig för att det nog är så här det är att vara en liten debutant.

Jag gick därifrån med mitt förlagsavtal, lite informationspapper och en bok från höstens utgivning i ryggsäcken. Och jag visste att jag skulle trivas där.

Nästa gång jag var där var det vinter. Jag kom till Stockholm med den hemskickade nyckeln till den lilla övernattningslägenheten i Vasastan i vänstra byxfickan. Gick några extrarundor i de kringliggande kvarteren och lät mig drabbas av total nostalgi. För där var jag som barn; där bodde min farmor och farfar. Där låg leksaksaffären där jag en gång fick en tamburin och där jag och min bror en annan gång fick bondgårdsdjur och en röd dubbeldäckarbuss och det är möjligt att det var då jag lärde mig ordet kulting, för Farmor och vi lekte intensivt med griskultingarna. Där låg huset med den svarta järngallergrinden till hissen; där låg lägenheten med Farmors hårspännen i en liten burk på byrån i hallen.
Sen satt jag i övernattningslägenheten och tittade ut genom gårdsfönstret och betraktade det orörda snötäcket som klädde de omgivande hustaken och tänkte på Lillebror och Karlsson på taket. Det bara blev så; det gick inte att sitta i en lägenhet på femte våningen i Vasastan och se ut över en trång liten gård och de omkringliggande hustaken och inte göra det.

När jag kom till förlaget förmiddagen därpå blev det ännu en presentationsrunda med min redaktör som guide; jag sa hej hej till alla glada ansikten på Informationsavdelningen och de påstod att det var kul att träffa mig och någon hade läst min bok och tyckte att den var jättebra och det värmde gott.
Så halkade vi iväg nerför backstumpar och kullstensgator till en restaurang i Gamla Stan och åt en god lunch tillsammans; jag, min förläggare och min redaktör och babblade på om lite allt möjligt. Det var lätt, trevligt, kul och intressant, men framför allt schysst att få möjlighet att bara umgås lite sådär opretentiöst.

Efter lunchen skulle jag och min redaktör ha genomgång. Vi satte oss i ett mötesrum med utsikt över vattnet, vilket kunde betraktas som totalt slöseri eftersom vi bara skulle stirra i papper, men jag hann med att hänföras ett par minuter först innan jag gled ner i en clubfåtölj och försökte göra mig så bekväm som möjligt, vilket var på väg att lyckas tills jag såg hennes fullklottrade manus och om vi inte hade börjat genomgången så snabbt hade jag förmodligen gripits av obehag över alla dessa markeringar, för jag hade inte alls förstått att det var så mycket som behövde ändras och jag som trodde att jag var rätt så bra på svenska. Särskilt som hon hade sagt att det inte var så mycket att ändra, vilket jag nickade nöjt och belåtet till; men sen såg jag som sagt manussidorna och alla hennes lustiga redigerarsymboler. Medan jag lugnade mig med en klunk te förklarade hon hur hon tänkte och vad hon ville föreslå och det var så självklart rätt alltihop att jag blev paff. Och alla hennes markeringar var relevanta och jag sa ja, ja, ja till förslagen och vi kom överens om att dessa små detaljer kunde jag fortsätta gå igenom hemma och ta ställning till. Hon hade sett allt, kändes det som, och det var så enkelt att komma överens att jag blev paff. Dessutom hade hon totalkoll på min berättelse och kunde säga sånt som att "men i början skriver du så här och då stämmer det inte med den den här meningen." Förutom hennes imponerande sinne för detaljer, så hade hon ett lika imponerande sinne för helhet och hade inte bara "sett" min berättelse, utan också analyserat den; fångat in den; förstått vad jag ville och hjälpte mig att se hur redigeringen kunde jobba med berättelsen och förstärka den.

Vi var klara så snabbt att jag hann ruinera mig i affärer på hemvägen. Jag intalade mig själv att allt var belöningar och köpte ett par halvvantar i petrolblågrön ull i en affär på Söder och halsband och armband med stenar i oemotståndliga mönster och gröna och blå nyanser som reades ut till halva priset i en liten bod i Gamla Stan. Och med nollställda bankkort gick jag belåtet vidare mot centralen, med det utskrivna manuset och en bok från den senaste utgivningen i ryggsäcken. Och jag tänkte ännu en gång att jag gillar att vara på Norstedts.



*En annan sak som var intressant var att männen var representanter för sina verksamheter men arbetade inte med dem, medan de kvinnor som var där, arbetade med de verksamheter de var där för att representera

Ett barn är fött

Det är en vördnad, varje gång, det är läge för en glädjesång, ett glädjesprång, ett blomsterfång. Det är en vördnad inför livet; ett magiskt ögonblick man inte tar för givet. Att få möta ett nyfött litet liv; då saknas rätta substantiv och adjektiv och adverbalternativ, då vill man vara expressiv och om man är impulsiv blir man ganska intensiv i sina försök att vara komparativ och associativ för att förmedla superlativ, innan man övergår till att bli kontemplativ, ja rent av meditativ, för att sen ta ett kliv och bli kanske rent av lite primitiv och rätt så rejält repetitiv i sina försök att beskriva att få möta en nyfödd person, att dela en glädje så unison, att se detta steg av evolution.

(Häromdagen mötte jag alltså nyfödda lilla J på sin premiärtur i vagnen. Han är fin, väldigt, väldigt fin.)

Okej hösten, jag är beredd!

Den stora augustistressen har drabbat mig med full kraft. Dags att göra allt som inte blivit gjort innan i sommar. Dags att förbereda sig för allt som startar upp, dags att förbereda sig för det som avslutas.

Jag är sympatiinställd på andras uppstarter också, vilket gör att jag smittas av de som börjat på sina jobb, de som förbereder sig inför sina jobbstarter och studiestarter och andra slags nyheter i livet, och det ger mig sammantaget en känsla av att väldigt väldigt mycket är på gång just nu och att det är sista chansen med allt.

Mina egna förberedelser har hitintills bestått i att frosta av frysen, städa kylen, putsa fönster och sortera ur i bokhyllor och garderober. Konkreta handfasta åtgärder som ger en viss känsla av kontroll över tillvaron när man ska dra igång med nya saker som man inte vet så mycket om.

Och inom mig en spirande, pigg, positiv nyfikenhet inför nya jobbutmaningar (Yes! jag är taggad!!!; den känslan), men en längtan efter att kavla upp skjortärmarna och sätta igång som trängs med trivseln med den lathet som jag lyckats lägga mig till med till slut; en lathet som jag ihop med kloka vänner försöker förstå mig på som ännu ett sätt att faktiskt förbereda sig inför en intensiv höst.

morgonpromenad

Hej heden, jag går gärna här på din grusstig och hör mina steg mot marken.
Mina steg mot marken.
Jag är den enda människan här och jag gillar ljudet av mina steg på din stig.

Värmen; morgonvärmen, solvärmen till vartenda litet ensligt gräs, når varje liten tuva, varje liten blomma. Kärvheten, den som gör att det spröda inte är sprött, att det skira inte är skirt.

Kärvheten, envetenheten, som trädens orubblighet, finns hos minsta lilla planta.

Och landskapet tar aldrig slut. Och de röda bladen på marken fortsätter att lägga sig platt intill, följer med beslutsamhet den gråa jordens yta. De blå små blommorna med spretig skönhet som sin stil. De små djurens ljud. Syrsorna, bina.

Allt återkommer. Allt finns hela tiden här.

Mina steg mot marken. Mina steg mot marken. Marken, mina steg. Marken, mina steg.

Med ansiktet vänt mot solen välkomnar jag mig själv på besök på en ny plats.

Med mina fötter möter jag marken, hälsar på heden; mina steg på en enslig grusstig en tidig söndagsmorgon.