läsa läsa läsa

Okej. Nu har konkurrensen startat. Jag hann läsa en och en sjättedels biblioteksbok och vända och vrida på ett par av dem. Men nu är det möjligen kört för ett par kvällar framöver. För nu har jag hämtat Luftslottet som sprängdes på posten. Ikväll har jag ändå hållit mig i skinnet och tvångskommenderat mig att sortera viktiga papper och så, och bara läst ett par kapitel, men nu blir det svårt att släppa den för den har en läsdragningskraft som är rent magnetisk. Jag råkar liksom bara hamna vid den hela tiden.

Biblioteksboken jag hann läsa innan konkurrenssituationen uppstod var Aj människa och den var så rolig så att jag skrattade högt ungefär var femte sida. Den är ljuvligt humoristisk och som berättelse är den konsekvent mot både storyn och huvudpersonen.

Sommarens strandbok

Det var bara det. Jag kom på det i morse. Att min bok definitivt är sommarens strandbok. ;)

publiceringspepp och annat som ska till

Jag vet inte om jag hade tagit mig samman och gjort ett manus av texterna som låg på bloggen, ännu mindre om jag hade skickat in det, om jag inte hade blivit så publiceringspeppad.

Förutom den stora dos som mina bloggläsare stod för, var det två kompisar som hejade på. Och så fick jag ett mail från Sigge Eklund.
Det var i slutet av augusti 2005. Jag hade skrivit till honom, i hans egenskap av Bloggportalenansvarig, och frågat en bloggadministrativ sak. Svaret kom snabbt, kortfattat. Och så skrev han något mer i det där mailet; han skrev om min blogg och han uttryckte sig tvärsäkert. Han hoppades att jag skulle kontakta en förläggare och få texterna utgivna, skrev han bland annat.

Ändå, trots så mycket positivt peppande från olika håll, tog det många månader innan jag kom mig för att skicka in till förlag. För det var lite svårt att hålla fast vid andras positiva tilltro.

Det fanns en anledning till till att det blev av. Texterna var i vägen. Jag insåg att jag var tvungen att avsluta berättelsen på ännu ett sätt; det hade inte räckt med att stänga bloggen. Jag behövde sätta punkt lite tydligare, göra det skrivandet till en avslutad period för att känna mig fri att fortsätta med annat skrivande. Att redigera ihop ett manus, skriva ut, kopiera och skicka till förlag var det mesta avslutningssättet jag kunde komma på.

Och till slut var det inte bara något jag tänkte att jag skulle göra nästa vecka eller så; till slut blev det verkligen gjort.

god fångst

Jag har varit på biblioteket. Egentligen skulle jag bara lämna två böcker och ta en snabb titt bland nyinkomna pocketböcker. Men blädderlyckan där var så framgångsrik att den inspirerade till fortsatt bokbeskådning.

På väg i ivrig fart mot skönlitteraturavdelningen gjorde jag en hastig gir och haffade jag en varukorg som stod staplad ihop med sina varukorgskolleger i ett hörn, vilket var tur, för jag är inget vidare på att balansera högar av böcker i händerna när högarna överstiger tiotalet böcker i olika format. *

Efter skönlitteraturen passerade jag ytterligare två avdelningar, lite i förbigående sådär, men korgen räckte som förvaringsutrymme hela vägen fram till bokutlåningsdisken och jag hade med mig en fantastiskt rymlig grön tygpåse som de fick plats i allihopa när de väl var utlåningsregistrerade.

Fastän jag mycket väl känner till att det finns folkbibliotek och är väl insatt i de mer grundläggande principerna (att man får låna kostnadsfritt om man bara har skaffat sig ett litet magiskt kort, även kallat lånekort) så blir jag med ojämna mellanrum ändå sådär överraskad över bibliotekens existens.

Tänk att det verkligen finns ställen dit man kan gå och välja ut massor av böcker som man har lust att läsa och att man får låna hem dem kostnadsfritt i fyra veckor! Det är helt otroligt! Man kan prova att läsa vad som helst. Gillar man det inte är det bara att sluta läsa och lämna igen bokskrället och så kan man ta sig dit igen och fortsätta låta nyfikenheten och den tillfälliga läslustprincipen styra även nästa gång man lånar.

Idag kom jag hem med både såna där böcker som jag kollat in bland säsongens utkomna och tänkt att den där och den där och den där vill jag läsa, några totalspontanlånade och några tidigare påtänkta som ändå aldrig förut rymts i ska-läsa-högen. Den sista kategorin är vansklig. Jag har märkt för min del att det inte är bra om jag för länge gått och tänkt att den där kanske jag ska läsa någon gång. Risken är att jag inte fixar att uppbåda tillräckligt mycket intresse om jag tänkt kanske-tankar om en bok för många gånger. För något har ju avhållit mig tidigare från att förvandla kanske-tanken till påbörjad läshandling. Men vi får se.

Nu gör det mig inte lika mycket att min förhandsköpta Stieg Larsson inte har levererats än; jag kanske kan stå ut med att hålla mig till några andra deckare eller romaner eller fackböcker så länge. Vem vet, jag kanske till och med fastnar i några andra böcker så pass djupt att jag dröjer med att läsa den sista Milleniumdelen även när den till slut har nått mig i sitt lilla beigerejäla kartongkonvolut.


*Vad gäller att balansera böcker i händerna vill jag särskilt varna för att blanda pocket och kartonnage, rätt som det är så är det någon liten pocketrackare som glider iväg och på så sätt utmanar hela högens jämvikt, sätter den i gungning och i värsta fall orsakar total kollaps vilket innebär att ett okänt antal böcker störtdyker mot golvet medan man desperat står och försöker jongler-fånga åtminstone någon av dem innan man olyckligt tvingas konstatera att samtliga har nått linoleummattan, vilket högst påtagligt är en felaktig förvaringsplats för böcker på bibliotek**

** däremot har jag förstått att det finns de som tycker det är okej i hemmiljö, även om jag själv aldrig anammat det utövandet av bokförvaring

en mammas värde

Naturligtvis är det många affärer och serviceinrättningar som försöker saluföra just sina varor och tjänster som de perfekta morsdagspresenterna. Jag, som är totalt kallsinnig till hela fenomenet mors dag och har gjort mitt bästa för att uppfostra min dotter att förstå att det är helt ok att inte säga grattis eller överlämna paket till mig just den dagen, ser de där annonserna i ögonvrån och bläddrar vidare, jag ser morsdagsstrumporna som ligger i korgar vid kassan på varuhuset och jag ser de färdiggjorda blombuketterna och allt annat, men noterar det bara sådär förstrött och går vidare i min vardag, för det gäller inte mig; det är en främmande högtid från en kultur jag inte förstår mig på.

Tills förra året strax innan den här dagen. Då såg jag en annons som jag faktiskt hajade till inför. Här handlar det inte om blombuketter,chokladaskar eller avslappnande massage, här handlar det om dyyyyra gåvor som verkligen verkligen visar hur mycket lilla mamsingen är värd. Just det där, vad hon var värd, tryckte företaget på redan i rubriken, vilket i och för sig är lite lustigt, för vad de egentligen menade var väl att hon nog inte riktigt duger som hon är; att alla mammor säkert har någonting som kan korrigeras en smula.

”För att hon är värd det” är rubriken. I annonsen sitter en naken kvinna i en skulptural ställning och ser ut som stereotypen av skönheten själv. Runt om hennes nakna kropp finns reklamtexterna utplacerade med prisuppgifter. Det är logisk-pedagogiskt att ”Bröstförstoring 36.000 kr” står vid sidan om brösten, och att texten ”Ögonlocksplastik från 13.000 kr ” är placerad i närheten av ansiktet. Fast ”Fettsugning, mage 24.000 kr” har kommit väldigt nära rumpa och lår; de borde kanske ha lagt till information om det också? Men de är ändå ganska försiktiga, den här firman. De nöjer sig med att föreslå 8 olika behandlingar som man kan välja bland om man vill gratulera en mamma. Fast det här var som sagt förra året. Jag kan tänka mig att en plastikkirurgifirma nu ett år senare skulle ha många fler förslag på vad man kan kosta på lilla mamma en sån här dag när det gäller att visa vad hon betyder.

För så mycket är hon värd denna dag när hon ska firas för att hennes värde ska bekräftas, att hon är värd att fettsugas, kemikalieinjiceras, tandblekas, bröstförstoras och lyftas. Och sen, när man har gjort allt det där, då är hon ju verkligen sådär värdefull som man skriver att hon är, det är ju bara det där lilla som ska till; då har man bekräftat hennes värde genom att liksom bara fiffa till henne en liten smula, kanske rentav så att hon blir lite mer som hon var när hon var yngre, och det är hon väl verkligen värd, lilla mamma, det är ju faktiskt bara som att bli sig själv lite mer kan man säga.

Jag undrar så hur deras annonser inför fars dag ser ut. Vilka delar av manskroppen som ska korrigeras för att hylla pappa.

att skriva i tankarna

En lång period nu har jag annars bara skrivit i tankarna. Det är i såna perioder jag tänker att jag måste skaffa mig en liten bandspelare. Allra bäst skulle det väl vara om man kunde montera ett chips direkt från de kreativa hjärncellerna och bara tanka ner det rakt in i pc:n sådär. Men det känns lite läskigt att tänka sig; jag tar nog gärna omvägen om något mer gammeldags konkret verbalt uttryckssätt.

De där perioderna när jag skriver i tankarna är det omgivningen som är resonanslåda. Ett replikskifte jag hör, en människa jag ser, en plats jag vistas på, en situation som utspelar sig. Vad som helst.

Det är oftast bara embryon till berättelser, det är nästan alltid mitt i berättelsen som jag börjar det där skrivandet (utom när det är deckare, då börjar jag från början och det handlar alltid om en person som rör sig just där jag rör mig som blir första mordoffret eller den som hittar mordoffret).

Det bara händer; tankarna bara drar iväg och fantiserar ihop sig till något. Sen drar de vidare till nästa och det är nästan ingen av de där tankeskrivarberättelseembryona som jag använder mig av. En idé till en novellsamling har jag sparat och ska göra något av en dag. Och situationer till mina påbörjade romaner har jag också sparat och haft eller kommer att ha nytta av. Men annars försvinner det mesta sin väg igen, snabbt, obemärkt, utan att ha passerat vägen via minneskammaren och lämnat avtryck där.

Ändå är det inte förgäves; det är som ett sätt att bekräfta sig själv som skrivande person och kanske också lite skrivjympa. Plus att det får skrivandet att framstå som något väldigt roligt och längtansfullt.

hurra, jag kan skriva!

Jag har suttit och skrivit på en ny romanidé. För första gången på länge har jag haft en lång skrivande skrivstund. Ni vet, en sån där så att man, när man till slut reser sig upp från stolen och tror att man är färdig, inser att man bara precis har dykt rätt in i en värld som man fortsätter vistas i tankemässigt, och vad man än sysselsätter sig med så fortsätter tankarna vistas bland det skrivna och det som ska skrivas, och som gör att man bara vill fortsätta och fortsätta och fortsätta, samtidigt som man känner att man måste ta en paus, eller rent av ägna sig åt något annat som pockar på uppmärksamhet.

Och sen, när man återvänder till texten och läser den, så ser man att det ser ut som en text som skulle kunna finnas i en bok. Inget märkvärdigt kanske, men att det funkar. Att det är en text! Att det verkar som om man kan skriva. Och det är en lika stor överraskning varje gång. Att det är så lätt. Att det bara vips blir text som beter sig som riktig text.

Och så funderar man en gång till på upplägget man tänkt sig och känner sig ganska nöjd och ler lite belåtet och visst hade man kunnat göra på tusen andra sätt, men någon gång måste man åtminstone tillfälligtvis välja ett sätt, ett upplägg, och utgå från det.

Och nu gör jag det och jag vet början och slut och jag vet vägen igenom men inte vad som ska hända och det gör det spännande; det för in läsandet i skrivandet, och då blir att skriva som att läsa, så man sitter där lite fånigt självupptagen och läser det man skriver samtidigt som man skriver det och tycker att det är tillräckligt spännande för att man ska vilja fortsätta.

Helgens boktips

(Det här är partisk* oförblommerad reklam för två böcker jag tror är bra fastän jag inte har läst dem än.)

Gilbert Sorrentino: Himlen förändras. Översatt av Christian Ekvall
Mer om boken finns till exempel här och här

Per Engström : Parkerna i gläntan, vetskapen om atmosfären och hela arbetet med lyckan
Mer om den hittar man bland annat här. Plus att det finns positiva recensioner av den i hur många tidningar som helst.

Sorrentinoboken har jag varit nyfiken på ända sen jag såg det fina omslaget och Per Engströms bok har jag varit övertygad om att den är bra ända sen jag fick syn på titeln för första gången.
Det är lustigt hur vissa böckers framtoning gör att man i förväg kan få en sån stark tilltro till dem som läsvärda.


*1: reklam är alltid partisk, jag vet
*2: Trovärdighetsredovisning: Partiskheten grundar sig nu inte bara på min subjektiva förtjusnng inför omslag respektive titel, utan på att jag tycker att översättare resp författare är trevliga personer

att söka samtidsromaner i tävlingar

Jag tror att Jesper Högström väljer ett missvisande exempel när han diskuterar svensk romankonst. (Expressens kultursida för några dagar sen).

Han nämner den där nedlagda romantävlingen det var lite ståhej om för ett halvår sen:
”Visar inte det faktum att Expressens och Forums stora tävling om bästa svenska samtidsroman i fjol förblev utan pristagare att en hel hantverkstradition har fallit i glömska; att det inte räcker med en halv miljon i belöning, om ingen vet hur man gör längre.”

Jag tycker inte att det är konstigt att det inte kom in fler bidrag än vad det gjorde till den tävlingen. Och jag tror inte att det säger särskilt mycket om den svenska romankonsten, och om det gör det, är jag inte säker på att det är något negativt.

För det man skulle skriva var inte bara en svensk samtidsroman vilken som helst. Det var en svensk samtidsroman med vissa beställda ingredienser. Bland de formulerade kriterierna var, om jag minns rätt, att det skulle brytas mot ett av de tio budorden (alltså, är det bara jag som tycker det känns irrelevant i en så stor tävling i vår tid, i vårt samhälle, att hänvisa till en bunke kristna levnadsregler, må vara att flera av dem är rätt så mycket etiskt allmängods?), det skulle finnas en kärlekshistoria, det skulle finnas flera generationer.

Kanske är det så det anses att konstnärliga tävlingar ska konstrueras; jag vet inte. Det liknade i alla fall rätt så mycket en skrivövning man kan få på en litterär utbildning. Skrivövningar är både roliga och nyttiga tycker jag, och kan ibland bli början på ett litterärt bygge av något slag. Men att ha dem som grund till romanbyggen är jag mer tveksam till. Här handlade det om att lägga ner tid och engagemang på att skriva en hel roman efter någon annans i och för sig vida förslag om vad den skulle innehålla.

Jag tänker att det kanske snarare säger något positivt om svensk romankonst att inte fler deltog i tävlingen och jag antar att de som gjorde det redan hade romanidéer som passade in på de formulerade kriterierna. För jag tror inte att man vaskar fram stora svenska samtidsromaner genom att beställa vad de ska innehålla, hur fritt författaren sen må förhålla sig till denna beställning. Jag tror att svenska samtidsromaner bäst skrivs utan förhållningsregler. Och om man är på jakt efter Den Nya Stora Svenska Samtidsromanen och vill locka fram den medelst tävling, då tror jag att det enda kriteriet ska vara:

• Det ska vara en samtidsroman

klampat och klart

Jag klampar. Helt ofrivilligt klampar jag fram i ett par nätta sommarsandaler. Ni hör ju själva hur tokigt det låter. Klampa kan man väl göra i träskor eller något annat klumpigt. Men nähä, inte jag inte. Om jag till exempel trär in fossingarna i vinterstövlarna (fast det vill jag ju inte just nu) eller de bastanta jättefotsnälla sandalerna, då smyger jag fram så diskret att jag kan skrämma slag på såna lättskrämda typer som hoppar till och skriker ”oh!” eller ”hjälp” eller bara drar efter andan sådär hjälpreflexmässigt som man kan göra när man blir rädd, om någon har närmat sig dem utan att de märker det.

Men när jag fäster ankelremmen på de smäckra lätta sandalerna kring mina vrister och vill ta mig fram på ett för skodonen passande sätt, så klampar jag. Klamp, klamp låter det om mig när jag istället önskade att det lät svisch-svisch eller klippeti-klopp (för jag är inte riktigt den trippande typen tror jag). Det är inte i finskor generellt jag klampar. Bara i sandaler.

Idag försökte jag gå lite empiriskt tillväga och ta reda på hur det egentligen kommer sig att jag klampar. Det var likadant med den förra ännu nättare modellen jag hade de senaste två somrarna. Särskilt märkbart var det när jag gick i de långa korridorerna på min dåvarande arbetsplats. Alla andra lät svikt, svikt, eller tripp tripp eller klick, klack. Och så kom jag med mitt klassiska klampande som det snart gick att känna igen mig på.

Med den förra modellen trodde jag att det berodde på att den satt för löst på min lilla fot. Och att foten kanske behövde omgärdas av lite mer skomaterial och inte riktigt så tunna remmar. Därför valde jag nu en något annorlunda modell. Och i skoaffären gick det bra. Där stegade jag ljudlöst och diskret runt och lyssnade efter klampljud och kände mig för efter glapp. Men skorna satt som gjutna kring fötterna och jag betalade belåtet för ett par oklampiga nya nätta sandaler. Som nu alltså förvandlats till klampaler.

Jag har ännu inte kommit fram till en lösning jag tror hundraprocentigt på. Jag lutar lite åt att mina fotmuskler arbetar för mycket för att de vanemässigt spänner sig som om det skulle hjälpa att hålla fast sandalen som faktiskt trots sitt nätta yttre håller fast sig själv mycket bra. Så jag försöker slappna av i fötterna när jag går. Det verkar finnas en gradskillnad där. Klampfaktorn sjönk absolut. Men jag ska fortsätta studera fenomenet. Och nästa gång jag ska köpa sandaler ska jag dryfta det med skobutiksbiträdena.

läsning

Jag läser olika böcker på olika sätt. Några få så intensivt att det nästan är som att fysiskt inta något. Jag vet ju att jag inte äter ord, men det är en slags känsla av att jag verkligen tar in texten i mig och det är en nästan fysisk förnimmelse; en koncentration och en upptagenhet som engagerar mig helt och hållet.

Andra läser jag med lika stor men annan slags koncentration; mer av dröjande reflektioner, mindre av upplevelse att texten landar inuti mig.

Ytterligare andra snabbt och intensivt, för att berättelsen drar tag i mig och jag måste och vill hänga med så fort som möjligt för alla orden står ju redan där och väntar, allting finns redan där, det är bara att läsa läsa läsa och det går inte att sluta.

En annan slags läsning är den som visserligen är en sträckläsning men mer som ett flöde i liten bäck än den där vårfloden som jag beskriver här ovanför. Lätthetsläsning kanske man kan kalla det.

Så finns det en sorts läsupplevelse som är rätt så lågmäld av sig. Man läser lite en kväll och en bit nästa och boken är bra och lockar till vidare läsning men antingen är den inte tillräckligt bra för att bli ögonblickligen slukad eller så är den bra på ett sätt som gör att den passar att småläsa i.

Jag gillar alla sorterna. Jag tror jag behöver dem alla. Jag vill definitivt ha dem och jag vill inte vara utan någon sort alltför länge och om jag har haft väldigt mycket av en sort blir jag mätt på den och hoppas på att nästa bok ska bidra med någon av de andra sorterna.

uppfriskande

Promenad i nyregnad grönska
Planera planterande
Brottningsmatch på skoj, sån som man börjar skratta av
Plantera blommor till balkongen
Improviserad opretentiös seriös lekfull skrivkurs
Möta andras texter

den här tiden

Min plan är (har hitintills varit, i alla fall) att inte läsa recensioner eller omdömen vare sig i tidningar eller på nätet. Om det nu blir några, vill säga. Min förläggare trodde inte att jag menade allvar och undrade om hon i alla fall inte skulle sila dem åt mig. Kanske ändrar jag mig, fast än så länge känns det inte så. *

Är jag feg? Kanske. Men det är inte så enkelt att det (bara) handlar om rädsla för negativa omdömen eller att känna sig gruvligt missförstådd eller vad det nu kan vara man kan bäva för. Det är också ett slags utforskande av hur man gör för att känna sig så bekväm som möjligt i den här situationen. Jag gillar att låta allt vara så mycket som vanligt som möjligt. Och det blir mer som vanligt om man låter bli att konsumera media där något man själv producerat figurerar tycker jag.

Går jag miste om viktiga lärdomar? Jag vet inte. Jag tror att jag känner bokens och berättelsens styrkor och svagheter ganska väl. Men säkert finns det många perspektiv jag trots allt inte är medveten om. Säkert finns det intressanta och utmanande tankegångar som jag i så fall går miste om.

Skulle jag lära mig något jag kan ha nytta av i mitt fortsatta författarskap? Har recensioner den inverkan? Det har jag naturligtvis ingen aning om.

Men just nu är jag inne i helt andra sorters skrivande, helt andra slags berättelser som har minimalt gemensamt med min debutroman. Och kanske är det en del av förklaringen; att jag längtar efter att få dyka ner i dem; att det är en splittrad period att uppehålla sig vid en färdigskriven bok när man har så många andra texter man vill ägna sig åt.

Samtidigt är ju den distansen jag har nu lärorik i sig; när man så här i efterhand betraktar det man skrivit, funderar över det, får frågor om det, försöker finna formuleringar som bäst fångar det man menar, tycker, känner, vill. Det är - och nu är jag uppriktig även om jag tar till floskelord - utvecklande och inspirerande.

Och en del av processen. Den långa, långa processen att ge ut en bok.


* Vi får väl se nästa vecka om jag håller fast vid det eller inte.

om skrivandet om skönlitteratur som baserar sig på det självupplevda och om skrivandet av skönlitteratur som baserar sig på det självupplevda

Jag fortsätter att fundera på frågeställningar som jag var inne och nosade på häromdagen. Diskuterar med mig själv och tycker än det ena, än det andra. Jag är inte särskilt ofta tvärsäker när det gäller såna här ämnen, jag är snarare typen som testar olika tankar och funderingar och sen kommer jag på något som verkar intressant men som motsäger det jag tyckt innan och då måste jag ifrågasätta allt och fortsätta fundera. Ungefär så funkar jag i såna sammanhang. Så här kommer nu några fortsatta funderingar:

Kanske borde jag, som ivrar för bloggen som publiceringsform, bara ropa "Hurra!" när bloggar och bloggare uppmärksammas? För att det är en tendens i tiden och för att uppmärksamheten, även om den ibland är valhänt, i alla fall leder till att synliggöra bloggen som publiceringsform? Kanske borde jag snarare se det korrekta och meningsfulla i att bloggar som uttrycksmedel och tendens i tiden får ta plats i rampljuset när romaner med självbiografisk grund skrivna av bloggare lämnar tryckpressarna?

Kanske är det ändå ett sätt att uppmärksamma och erkänna bloggen på de vis jag ofta tycker glöms bort; som skrivexperimentverkstad; som publiceringskanal för att nå läsare meddetsamma.

Kanske är det relevant att uppmärksamma nyutkomna romaner med självbiografisk grund som ett nytt sorts skrivande, påverkat av bloggvärlden som fenomen och av bloggens möjligheter. Men om man gör det, då får man inte låta bli att fundera över i vilken mån också skribenten/författaren är den som påverkar, den som visar på, skapar och utnyttjar de möjligheter som är förenade med att publicera texter på en blogg.

När jag började skriva det som nu är min debutroman, började jag i ett worddokument. Jag höll på med en rätt så traditionell roman som inte blev som jag ville. Jag tyckte att jag begränsade mig själv och kände en intuitiv lust och övertygelse att testa något annat, som jag på ett lika intuitivt men desto mer diffust sätt visste vad det var, visste att det fanns och att det skulle vara möjligt, måste vara möjligt att hitta fram till. En dag visste jag hur. Jag bara visste. Jag satte igång. Jag bestämde mig för att det var mitt pausskrivande som jag skulle få hålla på med så länge, bara för att testa, bara för att sen kunna fortsätta med den där romanen.

Så fort jag var igång med det nya som blev allt jag ville men inte trodde att en roman kunde få vara, så visste jag att det var så här jag ville skriva just då; att det var ett sätt att berätta den historia jag ville berätta. (Samtidigt såg jag det fortfarande som separat från den roman jag höll på med, även om jag i början hyste en förhoppning om att kunna sammanfoga det i den, men jag märkte snabbt att det inte gick).

Att jag öppnade en blogg och puttade in den där första texten som ett första blogginlägg var mitt sätt att nå läsare snabbt, att få en publiceringskanal. Men också mitt sätt att skaffa mig ett skissblock, en egen skrivverkstad, en experimentplats där jag fick testa det där skrivandet som var så helt annorlunda mot vad jag hade tänkt. Bloggen gav mig frihet i skrivandet och också befrielse. Jag kunde skriva i avslutade scener och situationer. Jag lurade mig själv att producera mycket text genom att varje litet textstycke ju bara var ett litet textstycke. Den prestationsångest som så lätt infinner sig när man håller på med en R O M A N slapp jag helt. Jag bara skrev.

Men formen - och framför allt stilen - hade jag alltså klart för mig innan jag började blogga. Samtidigt var bloggen en oerhörd hjälp för mig i det att den bekräftade min form. Den gav möjligheter. Den kändes tillräckligt prestigelös för att jag skulle kunna skämta och vara precis så spontan och undersökande i mitt skrivande som jag ville. För att inte tala om bekräftelsen; läsarbekräftelsen. För när man testar något nytt som man inte gjort förut så är det klart att det känns bra att få positiv respons på det.

Det jag skrev om i bloggen var självupplevt. Samtidigt bemödade jag mig om det sätt jag ville berätta det på; den stil jag ville ha. Naturligtvis skrev jag på ett sätt av mig. Naturligtvis var min blogg på ett sätt lika mycket dagbok som vilken bloggdagbok som helst. Och jag minns att jag själv använde ordet "självutlämnande" i ett av mina avslutande inlägg på den bloggen när jag skulle beskriva det jag hade skrivit. Men samtidigt; genom att välja en stil; genom att välja ett sätt att skapa min berättelse på, tycker jag att jag omvandlade det till fiktion. (Dessutom läste jag in mig på ämnet jag ville behandla; jag närläste psykologiböcker och blev på så vis klarare över vilka detaljer jag ville synliggöra i berättelsen för att beskriva de processer jag ville beskriva; det facklitterära läsandet var inspirerande men också bekräftande) Det blev ett sätt att skapa en berättelse. Jag distanserade mig till stora delar från det jag skrev genom att välja de stilgrepp jag valde. Kanske av integritet, kanske av självhävdelse. Men också för att jag faktiskt hade litterära ambitioner. Jag ville uttrycka mig väl; jag ville skapa en berättelse. Jag var inte primärt ute efter att gå ut i bloggvärlden och ropa "titta vad som har hänt mig". Jag var primärt ute efter att gå ut i bloggvärlden och ropa "Titta vad som kan hända i vissa relationer! Jag har en berättelse om det. Vill ni höra?"

Redan tidigt i bloggen skapade jag på ett par rader fiktion av det självupplevda. Inte så att jag frångick det som jag höll för sant. Men jag tillät mig själv att göra ett antagande som passade bra. Det kändes nästan som att ljuga; kanske för att jag hade valt jagformen till skillnad från i romanen, där jag körde med tredje person och allvetande berättare. Och på så sätt var jag kanske bunden vid idén om dagboks- eller biografiskt skrivande och vad det innebär.
För mig var, märkte jag, fiktionaliseringen en ofrånkomlig del av bloggskrivandet, hur självutlämnande och öppen jag än var (i anonymitetens skydd fungerade det väl). Men man gör fiktion när man skriver med medvetna stildrag, tycker jag. Det blir så. (För att inte tala om allt det där andra, att det inte finns någon objektiv sanning etc). Och jag tror inte att jag är ensam om det heller.

En annan sak. Det gäller ordet "självutlämnande". Jag kan bara tala för mig själv, men jag lämnade ut det jag stod ut med att lämna ut. Man gör alltid ett val. Man förhandlar med sig själv och sin berättelse och man hittar strategier för att bevara sin integritet.

En sista sak, åtminstone för nu: För min del dröjde det länge innan jag sammanställde ett manus av mina texter och skickade in till förlag. Det krävdes eftertanke (vill jag verkligen detta?) och redigeringsarbete. Texterna som hade publicerats på bloggen skulle nu testas tillsammans med nya texter om de höll för att publiceras i en annan form, om de var en sammanhållande helhet, om det var den där berättelsen jag hade en idé om.
När manuset väl var antaget fortsatte jag redigeringsarbetet i flera vändor. Jag behövde det. Texten också, tror jag. Det var uppfriskande att min förläggare och min redaktör från början sett mina texter som en helhet, som ett manus. Jag var van vid texterna som delar, egna små enheter, även om jag från början hade haft en övergripande idé om stil för berättelsen. Dessutom; i denna nya publiceringsform - bok - utan möjligheter till anonymitet - blev ytterligare redigering och fiktionalisering önskvärt inte bara av litterära skäl, utan också av andra.

Det har ingen betydelse tycker jag, i vilken mån min roman baserar sig på självbiografiskt stoff eller inte. Jag har valt romanen som form för att förmedla en berättelse. Och för mig är etiketten roman det mest sanna sättet att förmedla vad det är för slags bok, vad det är för slags berättelse. Min drivkraft var att berätta en historia, inte att berätta om mig själv. Om jag sen har tagit erfarenheter från mitt liv som exempel så är det för att det passade med den berättelse jag ville skriva.

Och jag vet inte om jag längre tycker att min berättelse är självutlämnande. Det är en berättelse, punkt slut. En roman.

Och alla romaner, självutlämnande eller inte, skrivna av bloggare eller inte, baserade på texter som publicerats på bloggar eller inte, ska såklart, om de recenseras, bedömas som de fristående publikationer de är.

att släppa en bok

I fredags kväll hade jag min lilla boksläppsceremoni. Ceremonier är bra. Syftet med ritualer ska inte underskattas. Ett sätt att understryka något, synliggöra något, stanna upp. Och vara tillsammans. Och tillsammans med andra bekräfta det som händer.

Jag hade så roligt. Jag var så glad. Jag hann visserligen inte prata med någon, kändes det som, för man gör inte det när man samlar 65 personer som avlöser varandra i närvaro under tre timmar och man har två stycken uppläsningspass att ta hand om.

Men jag hann kramas och säga hej och signera böcker och till och med byta några ord med några av alla som var där och stå och småsnacka i mikrofonen om sånt jag trodde i stunden att jag ville säga och presentera några av mina skrivarkompisar och läsa egna texter och jag trivdes som den uttjatade fisken i vattnet* och jag tror att jag log hela kvällen; det kändes så.

Det var så häftigt, så underbart, att få ha personer från så många olika håll och perioder av sitt liv omkring sig en sån kväll. Att så många ville komma och dela den stunden med mig. Wow. Min tacksamhet och glädje var absolut total efteråt.


*man kan förmoda att det uttrycket uppfanns innan miljöförstöringen i hav och sjöar var ett faktum

om skrivandet om skönlitteratur som baserar sig på det självupplevda

Jag har inte tänkt färdigt än. Men jag måste kasta ut några funderingar. Daniel Åberg har redan berört ämnet. Karin Stensdotter också. Det handlar (bland annat) om några av recensionerna av Isobels bok. Jag har inte läst boken. Men jag har läst recensionerna.

Att jag funderar över dem och det de uttrycker är naturligtvis till minst hälften ren och skär självupptagenhet. För det är klart att jag nu börjar undra över om min bok - om den blir recenserad - kommer att bli bedömd och läst på ett särskilt sätt för att den till stora delar baserar sig på texter jag skrev i en blogg.
Och vet ni vad? Jag är så innerligt tacksam för att min förläggare och hennes kollega, som var de två första på förlaget som läste mitt manus, inte hade läst min blogg. De läste mitt manus som ett romanmanus, ingenting annat, och bedömde den utifrån de kriterier och kvalitetskrav som gällde för att den skulle passera nålsögat och kunna bli publicerad.

Vad som förvånar mig är att det ordas så mycket om bloggar när det gäller Isobels roman. Om jag förstått det rätt så är Isobels bok inte baserad på hennes blogg. Däremot handlar den om ett ämne som hon har bloggat om. Och det finns ett självbiografiskt stoff. Men ändå. Hennes bok är en bok, är det inte så? Så varför denna upptagenhet med hennes blogg, med bloggar och bloggande när hennes bok ska recenseras? Romanen är ju inte publicerad där. Hon har valt att publicera texten i romanform, i bokform, inte på nätet. Lika relevant hade det då kunnat vara att diskutera hennes skrivande i Expressen, en annan publiceringskanal Isobel använder för sina texter (och ja, någon recensent tar också upp detta, vill jag minnas, men det är inte till tillstymmelse ett så dominerande inslag i recensionerna som det här med bloggen). Men en tidning är ju nu ändå en välbekant kanal för publicering av texter, medan bloggen som publiceringsform fortfarande verkar vara uppseendeväckande.

I sin recension i SVD av Jag går bara ut en stund skriver Lina Sjöberg: ”Om det vore en blogg skulle jag inte ha läst den och om jag hade läst den skulle jag aldrig ha trott mig om kompetensen att bedöma den i sin genre.”

Lina Sjöberg verkar utgå från att en blogg är en genre. Jag håller inte med. En blogg är en plats att publicera sig på. Man kan publicera vilka genrer som helst på en blogg. Dikter, deckare, noveller, självbiografiska texter, artiklar, debattinlägg, politiska pamfletter, essäer, kåserier, facklitteratur...

Jag tror att bloggen kommer att användas mer och mer av författare, wannabeförfattare och skribenter som använder den som en plats för att experimentera i textform men också för att snabbt publicera sina litterära alster. För mig personligen har den fungerat på båda sätten och jag är långt ifrån unik. Ändå är det fortfarande just dagboksepitetet som per automatik klistras på bloggen, snarare än andra beskrivningar. Och javisst, den har funkat/ funkar ibland som dagbok för mig också, och javisst, jag har skrivit personligt och vad som kan beskrivas som självutlämnande.

Så här funderar Nina Björk i DN: …” när självutlämnande dagboksbloggar blir romaner fylls det litterära rummet av cybervänner som berättar om sig själva i stället för författare som gestaltar något vi läsare oftast tror är påhittat. Skulle det vara en förlust för litteraturen som ett speciellt rum för mänsklig existens? Eller skulle det bara vara en sund avromantisering av bilden av den geniale Konstnären som skapar utan grund i egen kropp och erfarenhet?”

Heder och cred till Nina Björk som på det här sättet funderar förutsättningslöst och prestigelöst kring det här, och öppnar upp för en diskussion som jag hoppas kan fortsätta och gärna pågå, för det verkar behövas i ett kulturklimat där bloggar per definition och självbiografiskt romanstoff per definition verkar vara något som väcker känslor och som många tycks ha en vilja formulera åsikter om och positionera sig utifrån.

Jättebra alltså att hon tar upp ämnet på det här sättet. Men funderingar väcker det likväl, inte bara som berör hennes text, utan kring många kulturartiklar och recensioner jag läst som berör skönlitteratur som växt fram ur personliga erfarenheter och upplevelser.

Jag är inte så värst bevandrad i litteraturvetenskap, men inte är självutlämnande texter en ny form av litteratur heller? Skönlitterära texter med självbiografisk resonanslåda har funnits länge. I lyrik och i musiktexter blir det självbiografiska anslaget sällan ifrågasatt. Men när det kommer till skönlitterär prosa är det som om det fortfarande måste betonas och pekas ut huruvida något är självbiografiskt eller inte, och helst i hur stor grad.

Och när det kommer till författare som bloggar är det som om deras böcker måste sättas i relation till deras bloggar. Jag vet inte varför. Jag förstår inte varför en text inte bara kan bedömas som en text ?

Jag vet inte, jag är nybörjare. Men jag vill gärna önska att det är den litterära kvaliteten som är avgörande och som är i blickfånget, snarare än genrer och etiketter, och för mig finns den litterära kvaliteten i språket, stilen, kompositionen, berättelsen.

författare, typ

Jag är alltså typ författare nu? Tanken gör mig full i skratt.

Och naturligtvis måste jag skriva så; "typ författare". Som ett sätt att göra det lite mindre pretentiöst, eller kanske som ett sätt att säga det utan att säga det för att jag inte vågar säga "jag är författare" för att det känns främmande. Jag vet inte vilket. Jag har aldrig varit bra på att sätta titlar på mig själv; vet aldrig hur jag med ett ord ska bsekriva min yrkeskompetens; hela yrkesetiketterandet är flexibelt för mig; jag hittar på olika från gång till gång.

premiärläsning

Är du nervös? har kompisar frågat mig titt som tätt den senaste veckan. Nervös? Varför skulle jag vara nervös? Ett litet boksläpp, det är ju bara ett litet boksläpp. Det här boksläppet är dessutom maskerat till en helt vanlig opretentiös uppläsningskväll. Det arrangemanget är jag så nöjd med. Några skrivarkompisar läser ett par av sina texter, jag läser ett par av mina. Plus att det nästan bara är folk jag känner som kommer och jag har full koll på inbjudningslistan. Ingen öppen tillställning här inte, åh nej. Då hade jag garanterat varit nervös och det ville jag ju inte vara och därför ville jag inte ha något öppet för alla. Bara en trevlig stund med folk jag känner som kommer och bläddrar i boken och ett par kompisar som kommer och läser och så jag som också bara ska läsa lite. Sen är det inte mer.

En helt vanlig avslappnad litteratursoftarkväll ihop med lite trevliga människor alltså. Sextiofem stycken trevliga människor, för att vara mer exakt. Men de kommer ju bara att komma och titta in en stund så det kommer nog inte att vara så mycket folk på en gång. Kanske bara tjugo pers samtidigt eller nåt. Så, nervös? Varför skulle jag vara nervös? Men om någon mer frågar mig om jag är nervös, då kommer jag att börja bli nervös hur onödigt det än är.

Däremot är det något annat. Att en känsla av att det snart är verkligt håller på att infinna sig. Och det är väl det den här kvällen är till för. Den ska ut nu, den lilla boken. Ut och möta läsare. Och det känns ganska häftigt, och lite märkligt och lite självklart och – ja, kanske ibland en smula nervöst. Eller ganska så nervöst, om jag tänker efter. Fast lite roligt också. Jag har börjat glädjas lite åt det nu, har inte gjort det innan.

-

Det är väldigt mycket vår ute.
Jag har väldigt mycket att göra.
Det är en högst opassande kombination tycker jag. *
Men jag har mina morgonpromenader, jag har mina småstunder; stunder när jag vänder ansiktet mot solen, när jag är ute med katten, när jag joxar med växter, när jag bara ställer mig mitt i solgasset och låter mig översköljas av det gyllene skenet. Såna stunder har jag. Och häromveckan såg jag årets första humla som råkade dunsa mot mitt fönster och mötte barn som vårpremiärblåste såpbubblor på gården och åt lunch med en kompis på ett soligt torg och satt och fikade med vänner på en solvarm trappa.

En sak undrar jag över. Det här med att man kan jobba var som helst om man har en bärbar dator***. Jag prövade det. Jag tog ut den på gården och tänkte sitta där och skriva. Det gick inte. Solljuset tog sig fram hur jag än vinklade skärmen och gjorde det stört omöjligt att se vad det stod. Så vad gör man? Skriver i blindo eller sätter sig på en skuggig mörk plats? Eller stannar inne och jobbar?


* vill dock understryka att jag inte alls tycker att våren är opassande i sig, tvärtom. Jag tycker att den är mycket passande. Fantastiskt oerhört välpassande.**

** Men för att det här - att jag är så förtjust i solsken och vårvärme och gläder mig åt när detta gestaltas på detta sätt vid denna tid på året på mina breddgrader - inte ska framstå som ytlig omedvetenhet om jordklotets tillstånd vill jag dock poängtera att jag är djupt oroad över klimatförändringarna. Djupt oroad.

*** jag har ingen bärbar dator. Men mitt jobb har en. Ibland förfaller**** jag till materiella fantasier***** och då önskar jag att jag hade en egen.

****det där var en felsägning av typ freudiansk karaktär tror jag. Jag menade inte förfaller, jag menade hemfaller.

*****jag har fler materiella fantasier. Jag brer gärna ut mig om dem en annan gång.

ur mitt minnes gömsle

Det var en valborg för länge länge sen. Dottern gick i ettan. Vi firade ihop med en annan familj. God middag och trevligt umgänge. Sen skulle vi gå och titta på det mest traditionsenliga valborgsmässobålet av alla. Det skulle äga rum vid en utomhusteaterscen. Vi hade aldrig firat där förr, men visste ju var den låg, så vi promenerade dit.

När vi lite försenade kom fram, var firandet redan i full gång. Eller möjligen över. Det gick inte riktigt att säga vilket för tendenserna var motstridiga. Det var visserligen fullt med folk. Riktigt fullt med folk. Men inget valborgsmässofirande kunde anas. Inte ens en eld utan rök eller en rök utan eld. Och inga vårsånger.

”Var är elden?” undrade barnen som inte såg något bål.
”Den är nog där nere” sa jag och pekade i riktning genom folkmassan som stod framför oss och spärrade utsikten. Till slut lyckades vi ta oss upp på en sluttning där jag anade att vi skulle kunna se. Vi föste barnen framför oss, dels för att de inte skulle ramla ner, dels för att de skulle ha en chans att njuta av det mäktiga eldsprakande skådespelet.

”Var är elden?” undrade barnen igen. Inte konstigt att de undrade. Längst där nere fanns en meterhög liten konstellation med brännbar tvirke. Jag kan inte precis påstå att det var ett valborgsmässobål. Men det brann tappert här och var i någon träpinne. Hade det brunnit lite mer hade det möjligen kunnat kallas för gemytlig liten brasa.

”Är det där elden?” undrade barnen besviket. Vi vuxna också. Här hade man läst om detta traditionsenliga firande i så många år och tänkt att… ja, tagit för givet att det skulle vara en pampig mäktig suggestiv eld med sprakande och knastrande och hetta som spred sig.
Istället möttes man av en utomhusgrill i sann scoutanda.

Men så skulle det bli sång. Jag tog min dotter ivrigt i armen. Nu, nu skulle hon i alla fall få lite känsla, känna hur häftigt det ändå var, precis som jag gjorde när jag var barn. Nu skulle det vara en stor kör, eller i alla fall allsång och Sköna maj välkommen. Trodde jag.

Det blev allsång, så jag hade rätt till hälften. Allsången leddes av trubaduren Ronny ropade någon presentatör stolt. Trubaduren Ronny föreslog att vi alla skulle sjunga med i ”Temperaturen är hög uti kroppen”. Och så svängde den stora folksamlingen loss och hojtade ”August” och ”Lotta” på rätt ställen och höjde och sänkte sina kroppar och verkade fullt införstådda med hela arrangemanget.

Men vi, vi gick, och lämnade alla våra illusioner om traditionsenliga valborgsmässofirande bakom oss.

Nuförtiden är det helt annorlunda slags firanden här i stan. Fast jag tycker att alla valborgsmässofirandena borde innehållsdeklareras, så att man vet vad som ingår. För när det i tidningen står att kl si och så tänds elden, så säger det ingenting. Det borde stå kl si och så tänds elden som är x meter hög och x meter i diameter. Och så borde det stå om det ska sjungas vintern rasat och sköna maj. Möjligen tycker jag att varningar borde utfärdas för allsång med repertoaren August och Lotta. Sen får resten gärna vara överraskningar.