Wendela Hebbe

Wendela Hebbe, Sveriges första kvinnliga journalist, är en person som jag fascinerats av och funderat mycket över. Att säga att hon är min idol är fel – därtill var hon alltför komplex. Men i vissa avseenden har hon varit ett föredöme.

Det finns en utmärkt biografi om henne; Wendela Hebbe, skriven av Brita Hebbe. Första gången jag läste den var jag en frånskild småbarnsmamma med kulturella ambitioner och författardrömmar. Beskrivningarna av hur trebarnsmamman Wendela Hebbe skaffade sig en plats i den tidens kulturella liv genom att helt sonika ha litterära salonger hemma, eftersom hon var bunden till hemmet, gick rakt in i hjärtat på mig. Att hitta lösningar. Att inte låta sig begränsas av sin livssituation.

När jag många år senare gjorde allvar av mina drömmar och gick en utbildning i skönlitterärt skrivande, skrev jag mina första texter där om Wendela; en facktext och en skönlitterär. Jag minns fortfarande hur viktig den där skönlitterära texten blev för mig, hur jag levde mig in. Så, ja, hon har blivit levande för mig. Jag tycker att jag vet något om henne. Jag har gripits av hennes liv.

Och jag vill att eftervärlden ska vara rättvis mot henne. Att Aftonbladets kulturredaktör delar ut Wendelapriset till bästa sociala journalistikreportage är ett fint sätt att hedra hennes minne. Det är på tiden att fler får reda på vem hon var.

Men att starta en virtuell tidningsbilaga som bär hennes namn - nja. Om det där skrev jag en liten text på Kultursidan i dagens Sydsvenskan.

För jag fattar inte poängen. Innehållet på sajten Wendela och sajten som helhet- vad har det med Wendela Hebbe att göra? Eller kanske är det jag som är okunnig, kanske var astrologi en vurm hon hade?

Sajten ska vara som "en tjejmiddag som aldrig tar slut" enligt redaktörerna. Kunde den åtminstone inte vara som de där kulturella salongerna som Wendela Hebbe hade hemma hos sig, om vi nu ska blanda in nöje och socialt umgänge i associationerna?

Underrubriken till sajten är "stora drömmar - lite tid". Det är en irriterande programförklaring. Ännu mer irriterande är den här texten: "Kämpade för att förena jobb, kärlek och barn - nu får hon en egen sajt."
Ska detta vara ett erkännande? Skulle hon vara tacksam för detta? Är det historiens vingslag?. Sveriges första yrkesverksamma kvinnliga journalist - banbrytare, föregångare, får en helt ordinär tidning med alla typiska ingredienser (astro, mode, relationer, reportage, kändisintervjuer ...) uppkallad efter sig.

Det är som om tidningen King skulle kalla sig Gandhi.

en oro som jag har

Jag är orolig för isbjörnarna. Jag har ingen särskild relation till isbjörnar, men ändå. Jag förmodar att jag delvis har gått på gullighetsgrejen. Plus att det är väl ett visst mått av insikt i det hela även om jag inte är så bevandrad i ekologi.

Men i alla fall. Jag vet att de som art är hotade. Och jag vill att de ska fortsätta finnas. Jag tycker att de har rätt till det. Och ett av problemen om jag har förstått det rätt, är att de jämrans isarna smälter så att de inte kan vandra och hämta mat på samma sätt som de brukade.

Och det är illa och vi människor borde verkligen se till att isarna slutade smälta. Men eftersom vi människor som art är lite långsamma när det gäller att komma till skott vad gäller stora förändringar som kan innebära stora förbättringar och minskade risker för Jordens framtid, så undrar jag om man inte kan hitta på någon annan lösning för isbjörnarna så länge. Jag vill helt enkelt inte nöja mig med att hoppas att miljöarbetet ska ge så snabba resultat att isbjörnarna kommer att ha massor med is att traska runt på.

Så då undrar jag: vad är det för fel på konstgjorda isflak? Kan man inte bygga ihop lite såna så länge och ersätta the real thing med, så att isbjörnarna får tag på mat?

Stora rejäla låtsasisflak som tål isbjörnstyngd. Kan det gå att ordna? Och så kunde kanske riktigt, riktigt många av de riktigt riktigt många människor som inte märker om de gör av med hundra kronor extra i månaden bli isbjörnsfaddrar hos WWF.

att bekräfta skrivandet, på nytt

Imorgon ska jag på skrivträff. Vi är en brokig liten skara som träffas med högst ojämna mellanrum och läser, snackar texter, gör skrivövningar.

Det är roligt, inspirerande, bekräftande. Allt det. Men också förpliktigande. För det skadar ju inte om man någon gång har med sig något nytt att läsa. De senaste gångerna har jag kommit dragande med så gamla grejer så det är inte klokt, om jag alls har haft med något. Utom en gång, då jag läste inledningen på en ny roman.

Häromdagen gick jag igenom några av mina pågående projekt för att se om det fanns något jag stod ut med att visa. Det fanns det, till min förvåning. Både romantext och novelltext. Men nyaste romanen blir det inte. Den är för skör än, den måste vara för sig själv med bara mig ett tag till.

Att det fanns andra texter som jag bedömde dög var en glad överraskning. En i förväg bekräftelse på det där; att, ja, jag är en sån som skriver. Jag är rent av författare. Det är så lätt att glömma bort när det vanliga yrkeslivet omger en och man med hög intensitet gör sitt jobb.