Det senaste året har jag då och då hört och läst åsikter och tankar om böcker baserade på bloggar som fått mig att häpna. Alla får såklart tycka vad de vill, men det förvånar mig med vilken kraftfull beslutsamhet många dissar böcker som baserar sig på texter som publicerats på bloggar. Det jag pratar om är inte kritik mot specifika böcker utan den dissning som sker av tendensen, den dissning som sker utan att den som dissar har läst de böcker han eller hon dissar.
Den som bloggar ska hålla sig till bloggen, verkar budskapet vara. Av någon underlig anledning har jag aldrig hört eller läst motsvarande resonemang när det gäller andra publiceringsformer. Till exempel har jag aldrig hört att den som publicerat dikter i en tidning eller tidskrift inte ska ge ut en diktsamling. Eller att den som lagt ut låtar på nätet inte ska ge ut en skiva. Men när det kommer till bloggen och boken är det tvärstopp.
Vad är det med boken som publiceringsform som gör att så många vill vara bokväktare och blir så indignerade ifall någon som bloggat publicerar texter i bokform? Och vad är det med bloggen som publiceringsform som gör att så många bloggälskare lika indignerat hävdar att texter på en blogg bara funkar just på en blogg?
Just nu publiceras Luftslottet som sprängdes som följetong i DN. Är det någon som tycker att det är konstigt? Att det är problematiskt? Jag menar, det var ju en bok först. Och nu publiceras det i en tidning. Hör jag upprörda röster som säger att det inte passar sig? Hör jag någon som klagar på att en bok är ju en publiceringsform och en tidning en annan och inte kan man väl publicera boktexter i en tidning?
Nix. Knäpptyst.
Då och då händer det att tidningstexter publiceras i bokform. Det kan vara olika slags tidningstexter. Artiklar, betraktelser, kåserier, krönikor, för att ta några exempel. Kåserier är kanske den vanligaste formen. Någon som hickar till av förskräckelse över detta tilltag? Jag menar, det var ju ändå texter publicerade i en tidning först och att sen gå och göra en bok av det hela… En tidning är ju en publiceringsform och en bok en annan, eller? Och detta tilltag har försiggått hur länge som helst. Och det bara fortsätter!
Hör jag några protester? Har det fortfarande, efter alla dessa år, alla dessa decennier, som detta pågått i denna omfattning, inte blivit folkstorm? Nej. Ingen verkar ens höja på ett ögonbryn.
Så. Vad är det då som är så konstigt med att texter som varit publicerade på en blogg blir publicerade i bokform?
Vad händer om en författare gör det som DN gör nu, fast gör det på en blogg istället? Publicerar sin nyutkomna bok som följetong på en blogg? Vad händer om en författare publicerar sitt färdigställda men ännu outgivna manus som följetong på en blogg? Vad händer om en författare publicerar sitt manus samtidigt som han eller hon skriver det på en blogg? Hur betraktas texten efteråt? Är det viktigt att manuset först publiceras i bokform innan det publiceras i bloggform? Är det ett mer riktigt manus då?
På Youtube, myspace och massor med andra ställen på nätet lägger musiker ut låtar till nedladdning. En del blir upptäckta på det sättet. Några får skivkontrakt.
Så var är protesterna? Var är allt gruffande om att en låt på nätet är en sak men att sen gå och göra en skiva av det, det passar sig bara inte. Har man en gång lagt ut låtar för nedladdning på youtube är man en youtubare, det borde man ju förstå. Då ska man inte inbilla sig att man kan bli en riktig skivartist. För riktiga musiker får skivkontrakt på andra sätt. Riktiga musiker lägger inte ut låtar för nedladdning på nätet. Riktiga musiker håller sig till cd:n allena som form. Eller?
Bloggandet är för oss en relativt ny teknik. Och detta, att det är en ny teknik som det till på köpet de senaste två åren har tyckts en massa om, verkar göra att man har svårt att se den nya tekniken för vad den är. Man har velat definiera den, sätta etiketter på den, dissa den, misstänkliggöra den. För det nya är som vanligt lite konstigt. Och för att det ska bli mindre konstigt måste det etiketteras och definieras; framför allt definieras. Och definierandet sker genom en begränsningsteknik där man vägrar se att bloggen textmässigt kan innehålla precis vad som helst.
Men bloggen kan inte begränsas till att vara en litterär form. Bloggen kan inte begränsas till att vara en genre. Bloggen är ett publiceringsverktyg, en kanal att nå läsare snabbt, en plats att publicera texter på. Den kan rymma vilka litterära former och genrer som helst.
På en blogg kan man publicera dikter eller en hel diktsamling, en deckare, kåserier eller en hel kåserisamling, en doktorsavhandling, en politisk pamflett, en roman, en novellsamling, en dagbok, en receptsamling, en bruksanvisning, en reseskildring, en självbiografi, sportkrönikor, essäer, debattartiklar, nyheter. Vad som helst. (Och förresten inte bara text).
Det är bland annat det som gör bloggar så spännande.
Bloggen är alltså en publiceringsform som vem som helst kan använda för att publicera vad som helst. Jag tror att detta publiceringsverktyg kan vara till stor nytta för de som vill testa sitt litterära skrivande, pröva olika uttryckssätt. Här kan man publicera texter snabbt (eller långsamt om man vill det) och få respons från sina läsare. Här kan man testa sig fram, experimentera, undersöka sitt skrivande, hitta fram till olika sätt, testa nya former av skrivande.
Jag tror att bloggen som publiceringsform och experimentställe kan vara till stor nytta för wannabeförfattare och jag ser fram emot den dag när det finns en lika öppen och positiv inställning till wannabeförfattares utlagda texter på nätet som det finns till låtar som läggs ut på nätet för nedladdning.
För fler infallsvinklar: Läs också Sigge Eklunds senaste text om bloggtexter. Kom gärna med fler tips på texter som behandlar det här ämnet!
*Jag vill inte kalla det här inlägget för ”Till bloggbokens försvar”. För jag gillar inte ordet bloggbok egentligen. Jag tycker det är ett begränsande ord för de böcker som ges ut som baseras på texter som publicerats på bloggar. Det säger ingenting om bokens genre eller innehåll. Man kallar inte en diktsamling för en tidskriftsbok ifall författaren har haft dikterna publicerade i en tidskrift först. Man kallar inte en skiva för en youtubeskiva bara för att artisten/artisterna haft låtarna till nedladdning på nätet först.
Och i dagens klimat är det förmodligen till nackdel för en bok att kallas för bloggbok eftersom det finns en så nedlåtande attityd gentemot böcker som baserar sig på texter som publicerats på bloggar. Man kan hoppas att ordet återerövras och att den attityden bara finns i vissa kretsar. Men faktum kvarstår; det säger inte särskilt mycket om en boks genre. Det är inget vidare effektivt sätt att beskriva vad en bok innehåller.
Fast, om jag nu ska säga emot mig själv; vad ordet bloggbok ger en hint om är att texterna i denna bok har blivit så lästa ( alternativt att x personer surfat in på sidan) och så omtyckta när de var publicerade på en blogg. Vilket borde vara lika god reklam som att till exempel skriva att den här boken har sålts i x exemplar.
.jpg)
14 kommentarer:
Jag har varit med om det du beskriver. "Bluffmakare, bliv vid din blogg", så verkade folk tycka när min bok Mats Hård Konsten att förlora kom ut i bokform. Att det var en dagboksroman som skrivits i direktsändning förstod inte folk, journalister och bokhandlare. Det tog lång tid. Först efter ett år började läsare hitta boken som bok och läsa den utan förutfattade meningar.
Det finns risker med att flytta en text från skärm till papper. Det händer saker med texten på vägen. Det händer också saker i läsarens huvud. Och text är kommunikation mellan skribenten och läsarens huvud. En text som är lysande för skärm är inte automatiskt lysande på en boksida. Kontexten och mediet skapar sin egen form. Ibland funkar övergången mellan analogt och digitalt, ibland klickar det och blir platt.
För mig var blogg ett lysande sätt att producera text och samtidigt förankra den hos läsarna. Men bara för att en författare hittar ett sätt att skriva som passar betyder det inte att läsarna blir glada. Fortfarande måste texten vara bra.
Samtidigt är det en självklart att folk säger: "nja, bloggen var bättre."
Några säger så för att de inte kommer på nåt annat, vissa för att verka märkvädiga och andra för att de är rädda för det nya och vill hålla tillbaka det. De vill inte se att man kan utveckla språket, de vill inte riskera att förlora makt. Så kommer det nog alltid att vara, tyvärr. Men de typerna tillhör förlorarna.
Anne Franks dagbok, Go ask Alice och säkerligen många fler. Var inte de dåtidens bloggar? Och fungerade alldeles utmärkt. Nutida kritiker kanske inte var födda då.
Jag har inte stött på några liknande kommentarer med anledning av min egen bloggbok, men om folk är skeptiska till bloggböcker tror jag det beror på två saker: dels att majoriteten av alla bloggar skrivs utan några som helst litterära intentioner (det mesta man läst passar helt enkelt inte i bokform), dels att bloggar är hajpat på ett allmänt irriterande sätt just nu (man blir anti). Sedan kan inte folk skilja på verktyg och innehåll, what else is new.
http://blog.tzw.se/?page_id=4
Tja, bloggar kan vara fantastiska på många sätt men som en ny, eller nygammal, romanform - nej, det tror jag inte på. Men det kanske beror på vad man väntar sig av en roman också, bortsett från det rent fysika - sidantal etc.
Bloggar utvecklar ju oftast ett samspel med läsekretsen, den blir medregissserande, sluter upp kring bloggarens synpunkter, förskräcks/förtjusas över hans avslöjanden om sig själv och sina polare (exempel: Sigge, Viggo Cavling, Karolina Lassbo) och bloggaren/författaren å sin sida utvecklar en slags delvis fejkad intimitet med dem (för man vill inte i längden häng ut sitt privatliv oskyddat ioch utan reservationer). Det pendlar mellan det privat intima och ett regisserat online-jag. Romaner förväntar jag mig ska stå mer på egna ben, oberoende av vad man vet i detalj om författaren. Om han gör klart vissa saker om sig själv i boken så finns det med, men jag läser inte Norman Mailer, Sven Delblanc eller August Strindberg för att känna mig som om jag satt i deras våning och snackade eller tjuvtittade. Men många dokusåpaseende twenty-somethings kanske vill ha just det av romanen - en busig intimitet, skit samma om den är halvt fejkad, "real life"?
I alla fall: relationen till publiken blir annorlunda. Skriver man en roman har man ju också en publik men de flesta författare aktar sig nog för att låta publiken styra vad som kommer ut - att upprepa sin förra succé tio gånger t ex.
Och att jämföra Anne Frank med en bloggare är bara fånigt - hon hade ingen publik annat än en tänkt eftervärld, vilket antagligen frigjorde henne, skärpte henne som författare. Dessutom var hon vid 14 en bättre litterär skribent än de flesta svenska journalistbloggare (det är nämligen främst skrivande branschfolk, t ex Linda Skugge, Martina Haag eller Alex Schulman, som kan få ut en blogg som roman).
Med risk att delvis upprepa vad Magnus just sagt:
Invändningarna mot bloggböcker handlar som jag ser det inte om att man flyttar text från ett medium till ett annat. Problemet är att bloggens stora fördel riskerar att gå förlorad när den hamnar mellan pärmar - det är ju omedelbarheten, att man som läsare tycker sig läsa i realtid, som är en del av kvaliteten. Då kan man överse med litterära brister. Jag läser ytterst sällan säg årsgamla blogginlägg av just den anledningen. De känns ofta... ja, nattståndna.
Det måste helt enkelt till ett genomtänkt litterärt förhållningssätt för att dagboksliknande texter ska hålla för utgivning. Martina Lowdens Allt är ett lysande exempel.
(Sedan lider många bloggar av att det är för nära mellan tanke och publicering. Mycket är halvsmält tankegods, om ens det. Men det är ju inte bloggen som verktygs fel. Det är snarare ett fenomen i tiden.)
Jag håller helt med dig om det här.
Kritik kan säkert riktas mot böcker som bygger på en blogg - av olika slag. Då är det i mina ögoon kritikerns uppgift att göra det, och att förklara varför boken inte fungerar som BOK, och inget annat. Historien (bloggen) har inte så mycket med saken att göra. Så gör man ju med nyöversättningar och nya komplettade upplagor av gammalt etc, och det verkar de ju klara av, recensenterna.
Själv har jag överhuvudtaget aldrig betraktats som bloggare tror jag, varken av kritiker eller andra bloggare.
Kommer man från andra hållet går det alltså bra, eller också är det av den enkla anledningen att mitt bloggande aldrig varit en del av någon marknadsföring - av de relativt traditionella (samtids)romaner jag skrivit.
Det här kommer gissningsvis att lugna ned sig. Jag menar, teverecensenterna får ju inte spader av att teveserierna ibland bygger på böcker. Etc.
Det är förmodligen ingen (inte litterärt intresserade under 35 i alla fall) som menar att det funnes en lag som säger att bloggar aldrig kan överföras till bokform och ges ut, och en bloggare behöver heller inte vara i nivå med Strindberg eller Virginia Woolf för att det ska funka som *blogg* (om nu någon drar till med den övertolkningen...) vad det handlar om är de estetiska formaten. Romantexter är bearbetade och knådade flera gånger och jobbar ofta på flera tidsplan, och det är boken som är intressant, snarare än författaren. Det leder til ett anat slags berättande. Det är ungefär som att en symfoni byggd på musicalen/filmen Lejonkungen inte vore särskilt lyckad, inte därför att Lejonkungen skulle vara dålig musik, utan för att melodierna är så definierade och utspunna (som vi känner dem) att de är svåra att använda som grund för en symfoni, för något helt annat. De funkar inte som tematiska celler för ett nytt och oberoende bygge, en symfoni skulle mer kännas som en kavalkad av melodier ur filmen.
Sen har nog Jesper Högström (i Expressen häromdan) en hel del poänger i att bokfloran för närvanande är knökfull med posörer som är mer intresserade av att skriva en cool/okritiserbar/trendig bok än att ge den en botten av erfarenhet - och bra litteratur blir inte till utan att den tänkta och lästa kunskapen växer ihop med genuint egen erfarenhet. Ungefär som att man inte kan ha en veckas semester i New York hemma i fåtöljen.
Magnus,
Bloggböckerna bör nog betraktas som de böcker de är, och mig veterligt har de hittills aldrig varit romaner. Där finns förstås en sak att angripa för kritikerna. Om man marknadsför något som mest verkar vara en dagbok, eller en dagboksroman, kanske, som en roman så blir det hela tveksamt.
Problem uppstår då man påstår att böckerna som bygger på bloggar är romaner, som ju som du mycket riktigt påpekar har ett mer komplext förhållande till tiden än en blogg har.
Å andra sidan kan man föreställa sig ett händelseförlopp som berättas i realtid, på en blogg och som sedan ligger till grund för en bearbetning som blir en roman. Fördjupningar, utläggningar, fler tidsskikt kan läggas till - det är ingen omöjlighet alls.
Men hittills verkar det ju inte ha varit det som skett, utan ett mer pang-på-publicerande, säkert av ett redigerat material, men med ett försök att behålla den där närvaron.
(Sabina, jag har inte läst din bok, och bara läst kritiken av några andra böcker som då varit bloggar först.)
Allt beror ju på vad man vill att slutresutlatet blir.
Känner jag marknadsförarna och förlagsmänniskorna rätt så skiter rätt många av dem (de flesta!) i om det blir litteratur eller böcker.
Bara det säljer - är de nöjda.
Det är precis som med mycket annat i detta land.Det som slår överallt utom här beror på att bror duktig gänget varit framme som vanligt.Denna samling förståsigpåare har ofta en tendens att kunna dra med sig människor som gärna lever efter andras råd,tycke och smak.
Det är ju samhället ett stort bevis på.Räcker ju ibland att gå utanför dörren för att få detta bekräftat.Finns mängder av exempel på när dessa proffstyckare har tyckt och gjort en sak som resterande del helt avfärdat bortsett från ovanstående kategori då.
Många gånger är det den benhårda Svenska avundsjukan som talar sitt eget språk fast folk tycker det är såååå roligt med olika personers framgångar.Man vill med andra ord visa hur öppen man är för andras tankar och ideer men när det så slutligen väl gäller så avfärdar man det hela med svensk (han/hon ska inte tro att de är något symptomet).
Alla och precis alla har rätt att tycka vad de vill och de gör de förmodligen också men den grupp som tycker en sak och säger en annan är snabbt framme och frossar på mångas försök att få ut sina egna budskap.
Påminner ju lite om bikinimasken. :)
Att media och press har en stor del i detta är utom allt tvivel då det ju senaste tiden visat sig att dessa proffstyckare ju inte ens klarat av att driva en vanlig hemsida/blogg bland alla andra och fått ta emot både kritik och ros.Varav de inte varit vana vid det sista och snabbt dragit sig undan nätet.Det är liksom lättare för dessa utbildade tyckare all slå från t ex en tidning och sen ta in vilka positiva svar man vill.
Dessa tendenser ser man på många områden som böcker,film,mode mm mm.
För många är det svårt att se andra göra ett försök att nå ut med sitt budskap som avspeglar sig i (vad vet du om det) symptomet.
Är man inte i rätt kultur elit så tycks många ibland vara förpassade till någon form av (den kan man ju inte ta på allvar) individ.
Nähä.Frågan är ju då bara varför det !?.Krävs det någon särskild utbildning för att tugga sönder folks ideer och sedan skriva att de får väl tåla kritik som alla andra fast de blir så ledsna med sina krokodil tårar från dessa proffs.
Det är slutligen massan som bestämmer vad som är bra och dåligt ifråga om försäljning med mera och inte (jag vet bäst) tyckaren vare sig det är en media anställd eller icke media anställd som dissar och gör sig rolig över andras tankar och ideer.
Alla påtalas att leva och vara sig själv men när det verkligen gäller så rätta in dig i ledet för vem tror du att du är.Så var det med den tankegången !?.Och ursäkta ev stavfel då jag är en glad amatör som kanske inte har rätt att tycka detta. :)
Ha det gott.
Karin: Ja, Svante Tidholms "Loser" (kom -98) lanserades ju som den första svenska mejlromanen - den består av en svit e-postmeddelanden, äkta eller litterärt redigerade. Och det är klart att man kan läsa brevsviter som t ex Strindberg i en del perioder eller den fascinerande "Corresopondance a trois" från 1926-27 mellan Boris Pasternak, Marina Tsvetjajeva och Rainer Maria Rilke som ett förlopp i realtid, ett utsnitt ur tiden, fast då blir inslagen av aktuella nyheter, som faller in från stora världen eller från deras vrdag nog inte det mest intressanta - och det är ju ofta en bärande sak på en blogg. Tror det är alldeles riktigt att bloggar som ska hålla för att ges ut i bokform (och jag kan inte komma på något rent exempel på utgivna bloggar ännu, utom "Tingsnotarien" vilken var fiktion från början) måste ha ett medvetet framjobbat litterärt gestaltande redan när de skrivs.
Inser efter litet snokande (hmmm) att din egen blogg just kommit ut som roman, och Martina Lowden är förtås också ett exempel. Lars Noréns "poetsiska dagböcker" från mitten av 70-talet kunde man också nämna, liksom Elsa Graves "En tid i paradiset" som består av dagböcker, brev och anteckningar från några olika tider i hennes liv. Men de är allesammans redigerade och efterarbetade.
Hej alla,
Tack för era tankar och åsikter. Jätteintressant att läsa och jag får lust att diskutera vidare muntligt istället för att begränsa mig till ett kommentarsfält där jag dessutom nyss råkade schabbla bort min oerhört långa svarskommentar ;).
Ett tack till till dig Olle för att du berättar om dina erfarenheter.
Jag vill med risk för att bli tjatig ta upp några saker som ni kommer in på i era inlägg.
Jag tror inte att bokmarknaden precis kommer att översköljas av bloggböcker. Det är svårt att få texter utgivna i bokform och det kommer att fortsätta vara svårt (oavsett om ens texter kommer från ett worddokument eller en blogg), försåvitt man inte gör det på eget förlag (och då är det annat som kan vara svårt). Däremot tror jag att vi kommer att få se fler böcker framöver som baseras på texter som publicerats på bloggar. Och jag är inte så säker på att det kommer att vara just bara dagboksliknande texter. Bara för att bloggen traditionellt antas vara skriven i dagboksform och jagform så betyder det inte att den behöver vara det. Det är skribenten själv som väljer hur han eller hon vill skriva. Det finns inga begränsningar. Jag kan faktiskt, om jag vill, här och nu, lägga ut texter till någon av mina påbörjade romaner och fortsätta så tills hela romanen är färdig (fast det vill jag inte. ;) ). Själv väntar jag med spänning på den första bloggdeckaren, för den kommer, det är jag övertygad om.
Den kritik jag sett mot böcker som baseras på texter publicerade på bloggar har som sagt varit riktad mot fenomenet, och det tycker jag är väldigt intressant. För som Karin skriver verkar folk ändå ta det med fattning nuförtiden att böcker kan bli tv-serier, t.ex. De flesta (eller möjligen alla?) former av kreativa framställningar går ju att överföra till en annan form. Går vi vidare på Karins linje kan tv-serier bli teaterpjäser, teaterpjäser kan bli filmer och så vidare. Därför förstår jag inte den här inställningen att bloggar inte ska bli böcker. Även om jag absolut håller med om att ibland är en viss framställningsform idealisk för en text, medan en annan framställningstext gör att man bara tänker ”och?” om texten. Ibland är detta subjektiva bedömningar, ibland verkar det vara ett mer allmänt spritt tyckande som delas av många. Ni har fått mig att associera vidare till fler saker, men nu tar värmen ut sin rätt och mitt minne har lagt av för ikväll, så jag avslutar den här kommentaren nu och återkommer om jag kommer på något mer.
ps
Sen är det en sak till, om det här med dagböcker; att det är synd att de i sig också ofta dissas. För som flera av er är inne på kan dagboksskrivande i sig vara eller bli betydelsefullt, litterärt och/eller historiskt-etnologiskt, fackpsykologiskt eller vad som helst för fackgenre, egentligen, beroende på vem dagboksförfattaren/upphovsmannen till självbiografin är och vilka intressen och levnadsomständigheter han/hon har.
ett ps till;
Tjuvlyssnat är en blogg som gjort succé även i bokform. Och jag förstår det mycket väl. Jag har den på listan över presentböcker att köpa och ge bort när jag vill dela med mig av roligheterna till någon som jag vet aldrig skulle ägna tid åt att läsa från skärmen. För det är ju en annan aspekt av det hela; Att många tycker att skärmläsande är obekvämt, eller inte känner till bloggar, och att det därför är ett sätt för vissa redan populära textsamlingar att nå ut till en större läsekrets.
Skicka en kommentar