gladglad för allt och inget

Jag kan glädjegå i gång på allt möjligt. Och när jag väl gått i gång på första grejen så bara fortsätter det; då blir vips allt möjligt jätteroligt och fantastiskt och bra. Det finns en entusiastisk sida hos mig som alltid verkar ligga på lur och får den tillgång till allra minsta bränsle (det vill säga en endaste gladsak) så kommer det kaskader av vildglädje, men också strilar av stillsamhetsglädje och den där bastanta stadiga formen av jag-glad-stadighet som kommer sig av när man är tydlig inför och med sig själv, och så den där spontanhetsglädjen som gör att man har trevligt småprat med människor man råkar möta.

Den här gången var det ett jobbrelaterat samtal som utlöste det. Det räcker alltså för mig att ha ett bra samtal om jobbmässiga saker som intresserar mig för att jag ska bli långvarigglad. Den här gången var det upphöjt i något; möjligen kubik, men jag är inte särskilt bra på att beräkna sånt; jag vet bara hur det kändes och hur jag var.

Så sköljs jag då igenom och liksom öppnas upp för all annan glädje som finns här i världen. Efter jobbsamtalet tyckte jag att det var helt underbart att jag lyckades hitta en nyttig (!) och god (!)färdiglunch på stationen i en annan stad och sen var jag nöjd med att jag hann med tåget och hade trevliga vänliga tåggrannar och en bra bok som fick mig att skratta och en massa annat.

Och idag har jag inlett dagen med att gå en lång promenad och göra hi-five med vad jag tror är sumpcypresser för att de är så oemotståndliga med sina mjuka barr och cykla och idogt gnola på refrängen till I get a kick out of you och på lite håll hört en dagisgrupp sjunga När det börjar regna / kan man klappa händerna / klappa klappa händerna / (ord som jag inte kommer ihåg), /varför ska man göra så. / slutar det att regna då? /Det vet inte jag, /men händerna mår bra!

Ja, man kan liksom inte må annat än bra efter såna doser av glädjeämnen. Och det blir rätt tydligt hur det där med tanke och känsla påverkar och förstärker varandra.