Melker - ett utslag av författarömhet

När man i en argumentation använder exempel för att förstärka en teori, vinner man på att använda exempel som håller.

Den som påstår att Astrid Lindgrens sätt att beskriva Melker i Vi på Saltkråkan är ett utslag av kvinnlig härskarteknik har knappast övertygat mig om att han har något att komma med. (Pär Ström i en intervju av Niklas Orrenius i Sydsvenskan, söndag 27 januari)

Melker, som är en så kärleksfull pappa och varmhjärtad människa! Snacka om positiv förebild! Men det handlar tydligen om att Melker är mänsklig och dras med vissa tillkortakommanden (att råka salta den kokta fisken för mycket verkar till exempel vara ett provocerande tillkortakommande). Ja, det där utbrast jag förvånat i skrift om på Sydsvenskans kultursida idag.

Jag vet inte hur stor del av Astrid Lindgrens produktion debattören Pär Ström har läst, men det verkar ha gått honom spårlöst förbi att det vimlar av fantastiska killar och män i hennes verk. Emil, med sitt civilkurage, som bjuder fattighjonen på tabberass. Mio, som modigt kämpar mot en diktator. Madickens pappa som drivs av socialt patos både i arbetet och privatlivet, och därtill bemöter alla människor - barn och vuxna - med stor respekt. Den här uppräkningen kunde bli lång, men ganska tjatig, eftersom den är så självklar.

Självklart är också att det i en författares samlade produktion finns många olika slags karaktärer. Det ingår liksom i författeriet att intressera sig för att skildra olika personligheter. Och så blir det en som saltar för mycket, några som kämpar mot ondska och förtryck, någon som är en helt vanlig skolkille, någon som är rätt så ensam och ledsen och en massa, massa andra.

surfa mot strömmen med strömmen

Det sägs ofta att man inte ska köpa begagnade bärbara datorer. För man vet inte vad de har varit med om. Och batteriet kanske inte är så bra.

Jag har köpt en begagnad bärbar dator.
Efter att undersökt utbudet av bärbara datorer, kollat med datorkunniga personer i bekantskapskretsen, googlat och googlat på nätet och rantat runt i några butiker var det en lättnad när det alternativet plötsligt uppenbarade sig och framstod som så mycket mer ändamålsenligt.

Jag fick vad jag ville. En liten lätt maskin som jag kan kånka med mig på tåget. Billig. Lika lång garanti som om jag skulle köpt en ny. Med sladd. Som skrivmaskin och arbetsredskap kommer den att passa alldeles utmärkt. Och så är jag fånigt nöjd med att återanvända istället för att köpa nytt. För jag behöver ingen ny. Jag behöver bara en som fungerar bra.

Äran och nöjesguiden

Årets Nöjesguidenspris (Malmö-Lund-området) i kategorin litteratur hade nominerat mig, Hanna Nordenhök och Per Engström.

Att vara en av tre nominerade i ett litterärt så livfullt geografiskt område som Malmö-Lund är en stor ära. Varmt tack till juryn för att ni uppmärksammade mig.

Att vara nominerad ihop med Per och Hanna var en ära i sig.

Igår gick den stora festen av stapeln på Slagthuset i Malmö. Per vann. Stort varmt grattis för att du och din bok så välförtjänt tog hem segern!

I kategorin shopping vann ekologiska butiken Astrid och aporna. Då fick jag, lättrördheten personifierad, en tår i ögonvrån.

Ett av hedersprisen gick till Restaurang Brogatan vilket var välförtjänt men det var synd att de i motiveringen glömde nämna krögaren Staffan Asker som var den som ihop med dåvarande personalen gjorde den fantastiska nystarten från det där exklusiva som den hade varit innan han tog över och satte tonen för det stadiga koncept som restaurangen/krogen/baren/mötesplatsen sedan dess har haft.

Kvällens stora problem var inte vad man skulle ha på sig* utan hur man skulle ta sig dit. Vi lyckades till slut lägga beslag på en taxi som krypande tog oss till en restaurang där vi åt oss mätta innan vi med myrsteg halkade oss fram den sista biten till festen.

*vilket kunde ha varit ett problem med tanke på hur mycket mat som har konsumerats och hur få långpromenader som har promenerats under denna semesterperiod, men om man som jag har en vänlig vän som sitter med en kaffekopp i soffan och är ärligt och uppriktigt smakråd, så hittar man till slut något som sitter klädsamt och som man känner sig festfin i.

kommande skrivande

(Nämen titta, här ligger min gamla blogg och skrotar. Den har jag nästan glömt bort att jag hade)

På nyårsfesten vi brukar gå på avges det varje år nyårslöften. Offentligt. Dessa antecknas nogsamt av en ständig sekreterare, varpå pappret rullas ihop om omsluts av ett rött sidenband. Året därpå läses de gamla löftena upp och varje person förväntas då sanningsenligt beskriva i vilken mån löftena har uppfyllts eller inte. Diskussioner utbryter såväl om de gamla löftenas eventuella uppfyllande som om de nya löftenas konkreta dimensioner och ansträngningsgrad.

Första gången jag var med om denna tradition vägrade jag tjurskalligt trots massiva påtryckningar från en av gästerna. Nu har jag fallit för grupptrycket och tycker att det är rätt så kul.

Till mina löften för 2008 hör att skriva 100 manussidor i A4-format som jag är nöjd med. Det tyckte jag var ett rätt så rimligt skrivarlöfte. Min hemliga mening är förstås den att jag ska skriva mycket mer, men man vill ju inte ta i så att man spricker.

Dagens skrivlöfte är att stoppa bilderboksmanuset i kuvert, adressera, väga på brevvåg, frankera och posta. Innan klockan två, för då töms brevlådan.