Om mentorer

Jag försöker tänka tillbaka för att förstå hur det gick till när jag för första gången skaffade mig en mentor. Det var inget medvetet beslut. Det var ett behov. Jag ville lära mig mer. Jag ville fråga saker. Jag ville testa idéer.

Det fanns en person som jag hade fått kontakt med som jag anade kunde vara till hjälp.

Det var inte så att jag stolpade upp på hans jobb och frågade ”Hej vill du vara min mentor?” Inte för att det är något fel i det; jag vill genast uppmana er alla som vill ha en mentor att se er om efter en lämplig och faktiskt våga ställa den frågan.

Men jag stolpade upp på hans jobb, det gjorde jag. Jag frågade saker, testade idéer, lyssnade, lyssnade, lyssnade på hans erfarenheter. Och så blev det bara så. Att han alltid fanns där. Att han var intresserad. Att han lyssnade, lyste upp, åh, jag kommer ihåg hur han lyste upp ibland när jag kom med någon av mina idéer.

Vi diskuterade. Han drog paralleller; med sin långa yrkesmässiga erfarenhet berättade han om sina erfarenheter, om sånt som skett på andra håll, och om sånt som var på gång. Jag lyssnade, lärde och stärktes i min tilltro till mina egna idéer, mina arbetssätt.

Så småningom skaffade jag mig en till och vi skaffade oss med tiden regelbundna mötesvanor; lunchmöten då vi ventilerade allt möjligt. Hans tidigare erfarenheter, våra respektive dåvarande göranden. Problem. Möjligheter.

De båda kände varandra. De kallade mig sin adoptivdotter.

Då och då har jag skaffat mig tillfälliga mentorer också, såna jag har huggit tag i vid tillfälle.

Det är häftigt. Lärorikt. Berikande. Energigivande. Bekräftande.

Så småningom fick jag också en författarmentor. Hon finns kvar. Jag är fortfarande förvånad över det. Att hon bara finns där med all sin klokhet. Det är terapeutiskt, naturligtvis, och stärkande, stödjande och bekräftande.

Hon beskriver själv sin roll med att det handlar om att vara inlyssnande: ”…att spegla och framhäva saker som den skrivande personen redan vet om sig själv och sitt verk, men ännu inte satt ord på.”

Men även efter det att jag själv satt ord på det, har hon då och då påmint mig. Det var till exempel ett par gånger under redigeringsarbetet när jag höll på att vingla ut på sidospår. Ena gången visste jag det själv, men behövde stöd av någon annan för att våga skippa det där sidospåret. Andra gången var det lite mer obemärkt och min osäkerhet var mer diffus.

Vad som händer är att ens skrivande via den här speglingen blir så tydligt för en själv att man vet när man ska kompromissa eller ändra, lägga till och ta bort, och när man inte ska göra det. Man behöver inte förlita sig till bara sin egen magkänsla, för hur det än är kan det vara lite osäkert att vara på väg att debutera. Man har någon annans magkänsla också, någon som känner ens skrivande och ens skrivröster.

Och när man själv vet att man har berättat just det man ville berätta i just den formen man ville använda med just den stilen man åsyftade, då känns det förhållandevis bekvämt att låta manuset bli bok.

Jag är tacksam för att jag har mött dessa kloka människor och att de har delat med sig av sin klokhet till mig. Jag tycker om att få ta del av andras klokheter. Både sådan klokhet som jag har frågat efter och sån som kommer på köpet, som man inte är beredd på.

De gör intryck; mentorerna. Man minns. Kommer ihåg samtal, miner, gester, mail. Glada tillrop och kloka peppningar. Uppriktigheten, för de är brutalärliga på ett härligt sätt; med sin erfarenhets rätt. Och så visdomen, den som är förvärvad under lång tid, som man får sig till livs i olika former; oftast i förbigående.

Det fina med en mentorskontakt är att den känns så jämlik samtidigt som man hela tiden är medveten om hela den stora erfarenheten som ens mentor har. Men det finns en nyfikenhet, en lyhördhet och en ödmjukhet som gör att kontakten känns så jämbördig. Man står inte i tacksamhetsskuld till en mentor. Det går inte (jag har prövat, de accepterar det inte!;). Kontakten medger inte det. Men vad kontakten medger är ett utbyte som tydligen är meningsfullt och berikande för båda parter.