Hejdå Harry Potter

Jag läste ut Harry Potter igår. De sista 150 sidorna var så sträckläsarengagerande att jag inte stod ut med det, utan självmant tog en paus mitt i.

Efter att ha hämtat andan och kontrollerat att jag kunde ägna mitt jordiska liv tillbörlig uppmärksamhet genom lite vardagsbestyr, återgick jag till min läsning och läste och läste och läste tills berättelsen oundvikligen var slut.

Sen putsade jag frenetiskt fönster medan jag begrundade böckerna. Sen läste jag recensionerna och begrundade infallsvinklarna och omdömena; ett rätt så bra sätt att definitivt kliva, eller kanske till och med fösas, ur Harry Potter-bubblan; detta att ta hjälp av distanserade intellektuella kommentarer.

För med vissa berättelser är det ju så; att man kliver in i dem och är där och det är lite jobbigt att lämna dem sen; att det är lite tomt att kliva ur dem. Det kan vara ett persongalleri som ger den effekten, eller en verklighet och allt det som sker i den, eller båda, men först och främst är det något med berättartekniken; något som gör att man känner sig inbjuden. Det behöver nödvändigtvis inte vara att man är med, men det är något med berättarens trovärdighet som möjliggör att man lever sig in i det som berättas.