väggarbete

Jag spikar och spikar. Det ena inramade fotografiet efter det andra åker upp på väggen. Jag sätter upp dem lite huller om buller utan att måtta särskilt noga. Ett par gamla barnteckningar följer med av bara farten. Och så ett handmålat kort som jag fick av min farmor, som hon i sin tur fick av en konstnär när hon var ”mycket ung”.

Till slut är det en hel livsvägg. Det är min dotter och det är jag och det är några andra nära och kära. Det är fint. Vi ler; från våra olika åldrar och våra olika situationer ler vi mot betraktaren. Betraktaren, som just nu är jag, ler tillbaka. Det går inte att göra annat.
Jag är nöjd. Det är fint. Nu kommer jag att bli välkomnad varje gång jag går in i arbetsrummet.

Nu kommer jag att kunna se upp från datorskärmen och hämta ett leende, ett minne, tokig rolighet, tillitsfull glädje, härlig livslust.