(Det har varit mycket att göra men snart hägrar semester och eventuellt mindre att göra)

mail med mera

De senaste veckorna har jag varit lite tankspridd. Därför har jag hela tiden tänkt att det är bäst att jag stannar upp och fokuserar varje gång jag gör något sånt där som typiskt kan bli fel annars. Så jag ser efter att båda vantarna är med på morgonen, jag kollar att mobiltelefonerna är i handväskan, memorerar var jag har nycklarna, skriver upp allt jag behöver komma ihåg i almanackan och jag ser upp så att jag inte råkar skicka mail eller sms till fel person. Uppmärksamt har jag studerat mottagarfältet innan jag tryckt på skicka. Nästan hela tiden vill säga. För det kommer tydligen ändå dagar när jag liksom inte är så fokuserad just i sändningsögonblicket. Eller så slappnade jag av när rätt persons namn stod i sändfältet.

För här tror man alltså att man levererar ett mail till en person. Man klickar på namnet och ser att rätt namn kommer i rätt ruta. Men i själva verket mailar man till ytterligare en person utan att man vet om det. Med mailet följer en hel gammal mailväxling. Den tredje personen skickar ett svar till oss båda. Hon hade läst brevväxlingen med stort intresse svarade hon.

Jag för min del läste hennes mail med stigande förvåning och var just på väg att knattra iväg ett mail till den avsedda mailmottagaren där jag försökte fråga honom lite artigt nyfiket hur det kom sig att han levererade en hel gammal brevväxling till en tredje person, när jag insåg att det var bäst att jag kollade först så att det inte var min fadäs. Och det var det alltså.

Just nu ifrågasätter jag därför starkt att någonsin skicka mail där gamla mail finns kvar inundertill. Jag som alltid tyckt att det var så bra. Ja, utom den gången jag råkade skicka ut ett mycket privat mail från en kompis inklistrat långt inunder till en massa yrkesbekanta.

En kompis till mig råkade trycka reply all när han skulle svara på ett jobbmail jag hade skickat ut. Fast han svarade inte på jobbmailet. Han skämtade en massa om mer privata angelägenheter istället. Hans angelägenheter, vill säga, så mycket det nu är angelägenheter när det är skämt.

Det finns massor med avskräckande historier. Det här hände aldrig på papperspostens tid. Eller gjorde det det?

ett prettosätt att säga att det är lite mycket just nu

När man säger att en vecka har varit händelserik kan man mena det jag menar just nu eller lite mindre. Eller ännu mer. Betraktar man det ur ett globalt perspektiv, eller nationellt, eller lokalt eller lokalt-lokalt-lokalt, eller för den delen filosofiskt, är varenda timme;varenda sekund händelserik.

Med "händelserik" menar man ibland inte bara yttre händelser, utan även tankar och det som försiggår inuti en människa. Är det händelser? Jag vet inte. Ett slags skeenden är det i alla fall.

Amaryllisarna blommar; tio blommor på tre stjälkar. Två i knopp. Och jag ser på dem. Jag stannar upp och ser på dem.

Jag längtar efter att skriva.

Delar ur Marie Wetterstrands diktsamling Utflykt har valts ut till Riksteaterns projekt Ny text!
Det är inte ett dugg förvånande, för det är jättefina dikter.

Onsdagen den 12 december kl 19.30 framförs Maries (och andras tror jag) texter på Teaterhögskolan här i Malmö. Fritt inträde.

Amaryllislyx

Den första amaryllisen har nu slagit ut sina cremevita blomblad med rosa skiftningar. Jag är förundrad. När vi satt och åt middag var den fortfarande i knopp.

Nu är den i blom. Snacka om snabbt öppningsskede.

Och jag som ska lämna hemmet i morgon bitti.

Missa nu inte debutbar på Kulturhuset, café panorama kl 19 4 december

Välkomna, välkomna. Fri entré, fem fräscha författare; debutantkrispiga, och en proffsig debutbarsamtalsledare. Bättre tisdagsnöje kan väl aldrig finnas?

Min svårdefinierade släkting (nåja; kusinbarn; men det låter så fånigt att säga "mitt kusinbarn" om en vuxen människa) som jag kom mig för att tipsa först ikväll* ringde upp och beklagade att han sticker till andra sidan jordklotet imorgon bitti. (Det beklagar jag också men jag förstår att det smäller högre). Min exsvåger mumlade något om styrelsemöte och jag förstår att det finns jordiska plikter; men gör som jag; resignera;** skjut upp dem och kom och var med. Det kommer inte ens att ta hela kvällen; vi är bara fem pers, så det blir mycket tisdagskväll över för den som vill hinna tvätta eller läsa läxor eller städa badrummet eller titta på tv.


*Jag är rysligt dålig på att fråga om folk har lust att komma på sånt som jag själv medverkar i. Och om jag till slut gör det är det först i sista minuten och då är det ingen som kan och då förstår jag inte varför jag inte föreslagit det innan. Fast imorgon vet jag i alla fall ett och annat bekant ansikte som dyker upp i Stockholmsvimlet.

**Idag är det fler saker jag inte har hunnit med än vad jag har hunnit med. Detta innebär att jag inte behöver bekymra mig om vad jag ska göra i helgen som kommer.

Det är något visst med uppskjutna plikter; de blir så intressanta kombinationer av monstruösa oöverstigliga uppgifter och nonchalerade äsch-det-var-väl-ingenting-grejer.

PS Jag hinner nog inte blogga så mycket i veckan. Först Stockholm och sen en imponerande mängd arbete som ska utföras.

välbehövlig text om kulturstödet

Sigrid Combüchen skriver om kulturstödet (Sydsvenskans kultursida idag) och hon radar upp väl funna liknelser och jämförande exempel som belyser såväl kulturstödet som debatten om det utifrån ett högst välbehövligt perspektiv.

Jag gör julefrid: arrangerar amaryllisar

Jag bäddar med mycket mossa runt amaryllisen.

Lägger över jorden som ett täcke, formar fram böljande grönska, jämnar till, viker in.

Blommorna i sina höljen som sovande, i blivande, tillitsfulla, låter sig omhändertas.

Böljande gröna mjukheten möter min hud.

Hela handen mot mossan.

Jag håller handflatan över det gröna, stilla.

Amaryllisen vilar.

Vaknar snart.