om min bok

Läs inte den här texten om du vill ha din läsupplevelse ifred och tycker det är störande när någon ska beskriva vad en bok handlar om eller förklara varför den är skriven som den är! Läs det inte heller om du inte gillar texter med prettovarning. För mer pretto än så här kan det väl inte bli; att häva ur sig en massa allvarligt snack om sin egen bok.


Jag ser min debutroman som en litterär skildring av en relation där allt går överstyr, men framför allt som en skildring av destruktiva rollmönster. Det är en på samma gång dråplig och kaxig skildring, humoristisk, psykologisk betraktelse och djupt allvarlig beskrivning.

Skeendet är skildrat utifrån kvinnans perspektiv av mannens perspektiv, för det här är en kvinna som hjälpsamt och medgörligt har tagit på sig alla möjliga fel och brister som projicerats på henne; hon gör det i missriktade försök att vara tillmötesgående och tolerant, och i efterhand –möjligen med viss ironi - begrundar och återberättar hon vad hon har varit med om.

Skeendet återges bit för bit och som läsare får man inblick i en gradvis alltmer tillkrånglad vardag. Rollerna i relationen beskrivs genom en rad sakliga beskrivningar av vardagliga situationer, som var för sig kanske inte är så iögonfallande, men som tillsammans bildar ett destruktivt mönster och beskriver en process där huvudpersonen successivt (och slutligen genom en händelse som hon inte önskar, och genom en förhoppning hon när) försätts i ett så gott som viljelöst tillstånd där protesterna är så få och så små att de nästan inte märks.

Mitt syfte med några av de stilgrepp och berättartekniker jag valt; humor, ironi, kvinnans återberättande i efterhand, att skildra skeendet i scener sakligt beskrivna, att inte berätta mer om kvinnan och mannen, att uppehålla mig vid vardagliga situationer; har varit att belysa hur rollmönster med manipulationskraftens makt, övergår till mer och mer osunda varianter, men fortsätter att uppfattas som normalitet av de som är inuti relationen, eftersom processen sker så långsamt, samtidigt som läsaren redan snabbt får hintar om absurditeter och märkligheter.

Jag ville frilägga, sätta spotlights på olika situationer och skeenden och hoppa över resten. Kanske en konstig parallell men jag har hela tiden i mina tankar jämfört det med en teaterpjäs där man just förenklar och tar bort så mycket som möjligt för att desto tydligare visa resten (fast göra det åtminstone bitvis med subtila medel).

Humorn och det delvis distanserade berättandet har jag också valt för att jag ville möjliggöra för läsaren att reagera och engagera sig i texten. Jag ville göra texten så lättillgänglig som möjligt och hoppades på att läsare skulle skratta, men också att skrattet skulle fastna i halsen ibland och att läsningen skulle leda till eftertanke.

Jag ville frilägga skeenden som oftast blir osynliga för omgivningen. Jag ville visa huvuddragen genom att ge ögonblicksbilder och sätta förstoringsglas över små händelser som annars hade kunnat passera obemärkta.

Det var berättartekniskt nödvändigt att låta kvinnan återberätta, eftersom det blev ytterligare ett sätt att visa på manipulationens kraft. (Dels för att hon inte hade kunnat berätta det i realtid, därför att hon då inte var medveten om det; inte hade tillgång till sin egen reflektionsförmåga så länge hon var insnärjd i relationen, dels för att visa hur hon fortfarande var färgad av hans perspektiv (eller inte? Det lämnar jag till läsaren att avgöra, i vilken mån hon bara låtsas vara fångad/färgad av mannens perspektiv, och i vilken mån hon har frigjort sig från det när hon börjar sin berättelse, eller om det kanske till och med är så att berättandet successivt frigör henne från de sista färgningarna av mannens perspektiv; att det är det som gör att hon då och då kan berätta helt och hållet ur sitt perspektiv)

Jag ville bryta med den förväntade bilden av kvinnan som offer genom att verkligen beskriva hennes position av underläge och följsamhet in absurdum i relationen men samtidigt genom bland annat humorn, ge läsaren en känsla av att hon trots allt bar på en kaxighet och därmed möjlighet att återerövra sin tillvaro och verklighetsuppfattning.

Jag ville visa mannens roll och beteende genom att låta läsaren fundera över och reagera på det snarare än genom att låta berättaren ha synpunkter på det (mer än på några ställen).

Som jag skrivit om tidigare började boken som ett pausskrivande från en annan roman jag höll på med. När jag hade skrivit den första texten la jag ut den på en blogg, där jag sedan fortsatte att publicera de texter jag skrev. Som jag också skrivit tidigare baseras romanen på självupplevda erfarenheter men till skillnad från bloggtexterna har jag vävt in fiktion.

Det är viktigt att nämna bloggbakgrunden; av många anledningar:

• Mitt skrivande gynnades av att jag publicerade texterna successivt; på så sätt blev texterna mer tydliga för mig och det blev lätt att hålla fast vid det berättarsätt jag valt och ville ha.

• Anonymiteten som bloggare möjliggjorde för mig att våga berätta.

• Det var själva skrivandet ”i realtid” som Sigge Eklund kallade det, som möjliggjorde berättarsättet och mitt driv och engagemang för texten, tror jag. Skrivprocessen var oerhört intensiv och även om det gick snabbt och var lätt på det sättet att texterna bara kom till mig, så har jag nog aldrig tidigare skrivit med en sådan intensitet; dels därför att jag skrev om sådant som nyligen hade skett och som jag delvis fortfarande befann mig i och hade närkontakt med; dels för att jag matade ut texterna så fort de var skrivna, vilket ytterligare förstärkte intensiteten i processen. "Jag ville få ur mig allt" minns jag att jag uttryckte det i en intervju på bloggportalen; det skulle ur mig och genom att fästa det i skrift befriade jag mig själv.

• Läsarresponsen; dialogen under skrivprocessen betydde oerhört mycket för mig när det gällde att upprätthålla och slutföra skrivandet och det vore att svika mina bloggläsarna om jag inte stod för såväl texternas bakgrund (dvs att de några redigeringsrundor tidigare varit publicerade på en blogg) som att boken baseras på självupplevda erfarenheter. (Detta att tala om mina litterära ambitioner är fortfarande lite jobbigt; jag vill inte att några bloggläsare ska känna sig svikna eller lurade av den sidan av mitt skrivande, för bara för att jag hade litterära ambitioner betydde inte det att texterna var mindre "på riktigt". Låt oss kalla texterna för autentiska, även om ordet är jobbigt. De var det. Det jag beskrev var självupplevt. (Parentes i parentesen: Men samtidigt, som jag också skrivit om i ett annat blogginlägg, så tycker jag att det blir fiktion så fort man har ambitionen att skriva litterärt.) Och jag uppskattade otroligt mycket den läsarrespons jag fick)

• Jag vill gärna inspirera andra till att tro på bloggen som en litterär experimentverkstad, oavsett hur förkastligt somliga verkar tycka att det är. Jag vill gärna inspirera andra till att tro på att det går att publicera texter på en blogg och sedan få ett bokmanus utgivet som baserar sig på de texterna.

De självupplevda erfarenheterna är i mitt tycke ointressanta. Det är inget jag tänker ljuga om, men se det såhär; jag hade fått korn på ett intressant ämne som engagerade mig oerhört mycket och jag ville skildra det i skrift. Mina egna erfarenheter blev utgångspunkt för det jag ville exemplifiera. Att använda egna erfarenheter i sitt yrkesutövande eller sitt kreativa utövande kan vara ett utmärkt sätt att komma åt någonting, synliggöra något. Och det händer att det mest personliga också är det mest universella.

Igenkänningseffekten kan bli oerhört stor när man ur ett mikroperspektiv skildrar små små bitar ur vardagen. Man ska inte heller underskatta vardagslivet som arena för ämnen att skildra, eller sprängkraften i det till synes bagatellartade.