vardagsglädje

Den där omedelbara närvaron. Det där kvillrande skrattet. Hur lycklig man blir.

Lilla systersonen är på besök, har sovit över och allt.
Och vi bara ler. Vi ser på honom , vi ser på varann och vi ler.

Vi har naturligtvis gjort vårt bästa. Man kan ju inte låta bli. Man är ju så glad att man får den äran att ha honom här. Fixat med påskägg, gjort älsklingsmaten. Men ändå. Ändå överraskas vi av hans nöjdhet, hans glädje, hans belåtenhet, hans lust att stanna kvar här och hinna vara här länge.

Inte ett endaste missnöjt pip på hela tiden. Det hade inte gjort något såklart; sånt räknar man ju med att det kan bli, att det hör till.

Men nu. Bara glädje, lekfullhet. Hans nöjda nynnande. Hans nöjda varande i vår lägenhet, i vårt hem. Och vi bara ler. Vi ser på honom, vi ser på varann och vi ler.