sin egen stil

De olika bokprojekten jag åtminstone tänker att jag håller på med har alla sin egen stil, både språkmässigt och kompositionsmässigt. Jag vet inte hur det går till, men det bara blir så när man börjar på något. Och samtidigt gissar jag att det som är min röst finns i dem alla. Jag gillar det. Att det känns som om jag vet hur de ska skrivas och att det känns som om det är tillräckligt bra.

Ibland när orden kommer till mig hör jag hur det ska låta; det är som om jag läser dem högt för mig själv (fast det gör jag inte) istället för att tänka fram dem. Det gillar jag också. Det ger en säkerhet åt själva skapandet som kan behövas åtminstone för min del. För sen sitter man ju i alla fall där och suddar och funderar och redigerar och ändrar.

Jag har funderat lite på den röst och den stil som jag har i min debutroman. Hur jag ska förhålla mig till den sen. Det tog lite tid men sen kom jag på att jag inte behöver grubbla på det. ;) (Jag har ett par romanidéer som jag kanske vill skriva på liknande sätt, och jag har några som jag absolut inte vill skriva med det språket)

Det roliga för mig med den stilen var att det var så mycket mitt eget vardagsspråk; så som jag alltid har skrivit. Jämsides med den har jag haft flera andra skrivdialekter, men de har inte varit riktigt lika tydliga för mig från början; däremot har jag fått höra från ett par andra håll att de visst är tydliga. Och då får man bara lära sig tro på det.

Hur som helst så vet jag nu hur det ska kännas för att kännas rätt för mig. Jag har experimenterat med några olika varianter till olika bokprojekt och om det känns fel för mig så går det inte; då måste jag sluta. Måste vara trovärdig för mig själv som berättare, annars skulle jag inte ha lust att genomföra något. Och ibland är det inte ens något att fundera över. Det är bara att skriva, så kommer det där av sig själv.