favoritdjur

I valet mellan en smygande tiger och några glatt hoppande delfiner väljer jag delfinerna. Jag gör det även om de är på den blå tandborsten och tigern är på den gröna. I valet mellan den slingrande ormen och den kramande koalan väljer jag koalan - oavsett vilka färger tandborstarna har.

I vår familj köper vi barntandborstar. Mindre borsthuvud - lättare att komma åt. Det var min tandläkare som rekommenderade mig detta för många år sen och jag följer sen dess hans råd.

Men tro inte att jag kan köpa vilka tandborstar som helst. Ånej. Jag står där på apoteket och väljer de med de finaste motiven. (Här känns det på sin plats att förklara att vad jag vet har alla barntandborstar motiv nuförtiden. Vill jag ha en liten tandborste, är jag hänvisad till tandborste med tecknad figur.) Det vill säga, de med de gulligaste motiven. Jag har tydligen en faiblesse för det när det gäller tandborstar. Det är inget genomgående drag i min smak, det vill jag verkligen betona; jag har ingenting gulligt för övrigt i accessoarväg, men jag vill inte ha djur verkar aggressiva när jag polerar min emalj. Det bara är så; jag har ingen bättre förklaring.

Tidigare, innan tandborstarna hade motiv, stod jag och valde i alla fall. Då valde jag färger. Vita tandborstar ratade jag; de var inte snygga. Helst skulle det vara blåa och gröna. Det brukade finnas någon glittrig i förpackningen också. Det var enklare på den tiden.

band till olika bindningar

Matilda Roos skriver intressant i Sydsvenskan om bokbranschens förhållningssätt till inbundna respektive häftade utgåvor, apropå det engelska förlaget Picadors beslut att bara ge ut häftade böcker framöver.

Jag har aldrig förstått grejen med att vara principiellt mot häftat och lika prinicipiellt förespråka inbundet, som en del människor gör. Om man tittar på äldre svensk skönlitteratur vimlar det av titlar där de häftade utgåvorna är fantastiska exempel på bokkonst som borde tilltala vilken bokestet eller kvalitetshungrande bokläsare som helst. Och även om skyddsomslaget till den inbundna utgåvan har samma omslag(sbild) som den häftade, tycker jag att omslaget på de häftade kommer minst lika väl till sin rätt.

Inbundna böcker har aldrig i sig borgat för det subjektiva begreppet kvalitet vare sig vad gäller innehåll eller estetik. Men det finns naturligtvis hur många snygga och snitsiga inbundna böcker som helst; både från dagens och gårdagens bokutgivning. Om vi sen snackar böcker inbundna av bokbindare så är det förstås ytterligare en nivå av finlir.

Men visst finns det förlag som visar - hela tiden eller då och då - att det går att göra iögonfallande, kreativ, imponerande eller tilltalande bokkonst av både inbundna som häftade utgåvor.

Verde que te quiero verde

I Lasse Söderbergs översättning av Federico Garcia Lorcas dikt Romance Sonámbulo blir inledningsraden (som på spanska alltså lyder Verde que te quiero verde) Grön, så älskar jag dig, grön.

Jag gillar grönt. Och jag gillar mitt förnamn Verde, framför allt för att det betyder "grön(t)". Jag tycker att det är så fint att jag måste passa på att använda det någon gång. Därför har jag krånglat till namnet på den här bloggen och valt bort det enkla Sabina Strand för att istället låta det där Verde ta lite plats. Inte underligt att en massa bloggläsare missförstår det och tror att jag heter Verdestrand.

Romance Sonámbulo var den första dikt av Lorca jag läste och jag är fortfarande mycket fäst vid den.

mitt ytligaste huvudbryderi just nu

Inom loppet av två och en halv vecka har jag varit hos två olika frisörer och klippt mig. Det är inte ett sätt att försöka bättra på genomsnittet av min frisörstatistik utan har i båda fallen föranletts av ett akut behov att förändra frisyr.

Det är synd det där, att behovet alltid blir så akut. Nuförtiden försöker jag behärska mig så mycket att jag inte sätter saxen i håret själv*. Men för två och en halv vecka sen, när jag var ruskigt oklippt och innerligt trött på mina utvuxna hårtestar som inte alls betedde sig sådär lockande lockigt som jag vill att de ska göra, hade jag ännu inte lärt mig att behärska mig så mycket att jag undvek okända drop-insalonger. Det har jag lärt mig nu. Kanske kan man kalla det ett slags konsekvenspedagogik.

Jag kom nämligen utfrån frisören, skyndade mig hem och glodde förtvivlat på mig själv i den ena spegeln efter den andra och insåg att jag aldrig i vuxen ålder sett värre ut i håret. Betänk att jag samtidigt pratade i mobiltelefonen med en vän som hade det svårt. Betänk att jag frångick mitt vanliga empatiska jag och istället bara lät höra bistra utrop om hur förskräckligt det såg ut medan min vän tålmodigt fick vänta i luren med sina betydligt mer djupgående problem. Då kanske ni förstår. Betänk också att jag tillbringat åtskilliga år med att klippa topparna själv och gått genom livet med rätt så ordinära frisyrer utan att jämra mig, så förstår ni kanske vidden av den fullbordade frisyrkatastrof jag nu stod inför.

Frisören hade klippt upp mitt hår med en metod som vi kan kalla för lagermetoden. Mitt hår var nu tre stycken raka lager. Först ett tjockt lager kapat jäms med örontopparna, sådär så att det blir en tung hjälmeffekt. Sen ett lager till nedanför, i hakhöjd. Och sen allra längst ner det längsta lagret som i egenskap av några tunna rafsor ingalunda skulle kunna få för sig att förhäva sig över det faktum att det var längst.

Dessutom var håret påtagligt tunnare och plattare på högersidan. Det kändes i princip som om jag inte hade något kvar. Jag befann mig i samma stadium av skövling som en småländsk skog efter stormen Gudrun. Mina idéer om att en klippning skulle ta fram lockarna, framstod som vilda fantasier. Här fanns inga lockar, däremot ett intressant självfall som ledde till nittio graders vinkel på vissa tunna testar, och så något som mer påminde om ett vattenfall i sitt sätt att följa huvudformen.

Jag genomled frisyren två dagar, sen ringde jag en frisör jag känner och bokade tid.
Jag var där igår och hon gjorde bästa möjliga av det lilla råmaterial som fanns kvar att tillgå. Men frisera fram mera hår kunde hon inte. Som tröst fick jag i alla fall en kul lugg. Och ett hår som beter sig som en schysst frisyr samma dag som det är tvättat. Nu väntar jag med spänning på utväxten. Och jag har redan bokat in en ny frisörtid för att jag inte ska hinna bli desperat och låta mig luras in på något okänt ställe där jag råkar ut för experiment som inte passar min stadiga kalufs eller min idé om lite synliga lockar.



* sist jag kom till en frisör efter att ha gjort det fick jag genomlida hela klippningen med klagande suckar och huvudskakningar från hennes sida för att jag hade försvårat arbetet för henne så. Till skillnad från en tidigare som mer såg ett liknande fast mer katastrofalt tilltag som en spännande utmaning.

i Sydsvenskan om litteratur baserad på egenupplevda erfarenheter

Jag föredrar inte litteratur som är så pass mycket baserad på egenupplevda erfarenheter att den faller under genren självbiografier/strip-lit (eller vad man nu vill kalla det) framför annan litteratur.

Däremot är jag av den uppfattningen att den sortens litteratur kan vara lika "litterär" och lika "bra" som vilken slags skönlitteratur som helst.

Det senaste året har det skrivits en hel del om skönlitteratur baserad på det självupplevda på kultursidorna. Jag har blivit förvånad över en del av det jag läst och jag har saknat vissa aspekter när ämnet har diskuterats.

Tidigare har jag tänkt att jag inte ska skriva om en genre som jag förmodar att min egen debutroman anses tillhöra, så jag har valt att hålla mina funderingar här till bloggen och inte bre ut dem någon annanstans.

Men när jag nyligen läste ännu en text om ämnet - Anne Swärds krönika i Sydsvenskan i söndags - kände jag för att föra fram några frågeställningar som jag tycker är på sin plats när den här genren ska diskuteras.

PS
Sydsvenskan skriver i sin inledning att jag är kritisk till hennes text. Jag skulle vilja nyansera det och säga att den återuppväckte de funderingar (samt ledde till någon ny) som jag haft rätt många gånger tidigare när jag läst andra texter i ämnet.

grummeligt kaffe

En distinkt smak av Grummes gröna variant, även kallad Natur, medföljde de tre första klunkarna av dagens andra kopp med mitt svaga koffeinfria kaffe med mjölk.

Men jag förmodar att jag ska vara tacksam för att det är ett miljövänligt diskmedel vi har hemma. Det innehåller tillräckligt många mysko ämnen för att det inte ska vara så gott att blanda i kaffet, kan jag tala om.

Och även om mina kaffevanor kan te sig okultiverade för koffeinälskande specialister och finsmakare, har även jag en gräns. Den går vid tensidsmaksatt kaffe. Varken anjoniska, nonjoniska eller amfotära tensider är någon hit. Metyl- och propylparabenet och parfymen gjorde ingenting för att förbättra effekten, snarare tvärtom.


För övrigt kan jag berätta att det finns ett ekologiskt rättvisemärkt koffeinfritt snabbkaffe/pulverkaffe. Det är företaget Clipper, som även har ett förnämligt sortiment rättvisemärkta teer, som har förstått att det finns ett kundunderlag för en sån produkt. Tack Clipper.

4 december kl 19, Café Panorama, Kulturhuset, Stockholm

Nu är programmet för säsongens Debutbar på Kulturhuset i Stockholm färdigt.

Medverkande är Hanna Nordenhök, Kicki Norman, Martin Svensson, Moa Herngren och jag.

Kvällens presentatör och samtalsledare är Eva Beckman.

falla på plats

Romanen med arbetsnamnet D G A
Nu vet jag. Jag vet vilka personerna är. Jag vet ungefär vad som händer hela vägen och jag vet ungefär hur den slutar. Jag gillar slutet jättemycket. Det är delvis öppet och det är en stor poäng med hela berättelsen. Den här sista pusselbiten som har vuxit fram den sista tiden har stor betydelse för berättelsens balans tror jag.

Romanen med arbetsnamnet L O D
Har funnit vägen till en ny början som blir en ramberättelse och jag gillar det. Den gamla början får vara inuti och det kommer att funka jättebra. Jag får jobba lite annorlunda med kronologin och tidsperspektiven, och det blir bättre på det här viset.

Bilderboken
Vad väntar jag på? Det är bara att redigera det sista och skicka in manuset. Ibland är jag en sån latmask.

kvällsro

Fastän jag varit yogaperiodare ett antal år vid det här laget, blir jag fortfarande ofta förvånad över effekterna. Att man blir så lugn. Att man blir så harmonisk.

Mina favoritlugnare är universalställningen, axelstående, plogen och buksträckningen.

Verkningskraften är omedelbar; redan medan jag ligger i den vridna position som kallas universalställningen kan jag känna hur lugnet lägger sig; hur stillheten blir total.

Och allt är helt okej.

några ord om Astrid Lindgren, del 3

För länge sen samlade jag på Astrid Lindgrenböcker. Jag hade alla hennes böcker på svenska och i princip alla i originalupplagor. Jag hade till och med dummyn av första bilderboken om Pippi.

Sen sålde jag dem. Jag kunde inte identifiera mig själv som boksamlare. Jag ville inte vara en sån som samlade böcker bara för att samla dem. Men det var häftigt att ha dem, att jag hade dem alla. Det var en rikedom. Fortfarande tycker jag att det finns något vördnadsfullt över originalupplagorna. Det blir en påminnelse om hur lästa hennes böcker är; att de tryckts i så stora upplagor. Samlingen i sig visade ju tydligt på vidden av hennes produktion. Också det var det något vördnadsfullt med.

Jag ångrar inte att jag gjorde mig av med dem. Men om, om jag någonsin skulle få lust att utöva aktivt boksamleri av ett författarskap igen, tror jag att det skulle bli med hennes böcker. Och jag skulle stå ut med ifall jag inte kom över något ex av Pippi och solkulorna, den reklamberättelse hon gjorde för fiskleverolja.

några ord om Astrid Lindgren, del 2

Att så många vill beskriva och vittna om vad Astrid Lindgrens böcker betytt, säger också någonting om hennes storhet. Visst finns det alltid också pliktskyldiga texter när en stor författare uppmärksammas. Men det finns påfallande många personliga berättelser, intresseväckande och djuplodande betraktelser och analyser när det gäller Astrid Lindgrens författarskap.

Det svåraste med att skriva om Astrid Lindgrens författarskap är att så mycket redan är skrivet och tyckt, att det känns som om man bara upprepar vad andra redan sagt.

När jag summerar vad jag själv fastnat för i hennes böcker kan jag ringa in några olika nyckelord.

Solidariteten med barnen. Den är stark, omedelbar, trovärdig, genuin och genomgående. Förmågan att skildra ur det berättande barnets perspektiv, ur barnhuvudpersonernas perspektiv.

Kampen för demokrati och rättvisa. Den finns i Bröderna Lejonhjärta och Mio min Mio. Men den finns också i Madicken och i Emil. Där har vi hennes storhet igen; att skildra dessa frågor dels som övergripande teman, men också i blixtbelysning via enskilda situationer, som exempelvis när Alva tar sig rätten att ta den sista biten lax trots att borgmästarfrun försöker roffa den åt sig med hjälp av sin status, eller när Emil bjuder på tabberass i Katthult.

Humorn. Den finns i språket, den finns i berättelserna och den finns i berättelser från bilderbok till tonårsbok.

Allvaret, ibland poetiskt, ibland finstämt, ibland sakligt. Ett allvar som inte behöver handla om allvar, utan som likaväl kan handla om att ta den egna berättelsen på allvar.

Och så är jag tillbaka i det jag skrev i förra inlägget; konsten att levandegöra en berättelse.

några ord om Astrid Lindgren, del 1

En av mina favoritböcker bland dem som bär Astrid Lindgrens signatur är Visst kan Lotta cykla.
När min dotter var liten läste jag den ofta högt för henne.

Varenda gång vi läste den hände samma sak. Jag blev påtagligt rörd när vi kom till den sidan där hon sitter på grindstolpen och hennes pappa kommer hem med en liten begagnad tvåhjuling till henne. Hade fullt sjå med att behålla den vanliga högläsningsrösten. Fick ta ett djupt andetag eller svälja eller bådadera innan jag kunde fortsätta. Man kan tycka att jag borde vant mig efter en tjugo högläsningar eller nåt men det gjorde jag inte.

Det här säger inte bara något om min lättrördhet. Framför allt säger det någonting om Astrid Lindgrens förmåga att skapa berättelser som man som läsare levandegör för sig - och som man fortsätter levandegöra och engagera sig i, oavsett hur många gånger man redan läst dem, oavsett vilken ålder man är i.

som pocket

Jo, förresten. En sak till. Lite egoreklam. Eller ska vi kalla det konsumentupplysning?

Bland vårsäsongens pocketutgivning finns min bok med.

Den kommer ut i det lilla behändiga prisvänliga formatet i april.

Norstedts nya katalog

Förra veckan damp Norstedts vinter&vårkatalog 2008 ner i brevlådan. Jag blir bland annat nyfiken på säsongens debutanter, som heter Amanda Svensson och Erik Helmersson, och på Sasa Stanisic, som också är debutant, fast översatt.

Och så tycker jag att titlarna på Peter Mickwitz och Marie Norins diktsamlingar - Där bara diset återstår av paradiset respektive Den sammanlagda längden av alla broar som någon gång byggts lockar till vidare läsning.

Ju mer jag bläddrar, desto fler titlar - eller snarare böcker - fastnar jag för. Jag är sån när det gäller bokkataloger. Läser dem gärna flera gånger. Bläddrar förstrött eller försjunker mer koncentrerat. Det är olika. Men resultatet är alltid detsamma. Fler och fler böcker blir intressanta. Fast det blir bra knasigt om jag ska räkna upp alla här.

Fira Farmor

Igår var det tio år sen min farmor fyllde 90. Som vanligt vid såna högtidsdagar var det stor fest; lägenheten var proppfull med folk och man fick slingra sig fram mellan gästerna i de mest folktäta områdena i lägenheten. Alla var där. Alla åldrar. Familj, släktingar, vänner. Vi hade så roligt.

Farmor hade en blå blus och blomsterkrans i håret. Hon var så fin att man blev salig. Det finns ett foto på henne där hon sitter och ler snällt i sin fåtölj med kransen på huvudet. Där ser hon sådär stillsam ut som man kanske kan förvänta sig av människor i hennes ålder. Men det syns att hon poserar. För hon var inte den typen. Satt hon stilla så var hon ändå aktiv; i samtal, pratade, skämtade, tyckte till, berättade.

Jag minns att hon sa att hon inte trodde att hon skulle orka med någon fest på sin 90-årsdag. Jag tror inte att någon av oss släktingar trodde henne. Kanske trodde hon sig själv; jag vet inte. Men vi lyckades övertala henne. Och såklart orkade hon. Hon gillade fester och hon gillade att vara i centrum.

Vi stannade längst. Var de sista gästerna; var med och andades ut efteråt. Och jag minns hur viktigt det kändes; att vara där med henne hela den dagen. Att fira Farmor.

Det blev hennes sista födelsedag. Ett knappt halvår senare dog hon. Och när hon dog förlorade jag inte bara henne, utan också den starka känslan av släkttillhörighet som hon upprätthöll och förmedlade genom att vara den ständigt uppdaterade medelpunkten som berättade för oss alla om varandra; den som fick oss att känna att vi hörde ihop; den som fick oss alla att känna oss som om vi betydde något lite extra.

Igår skulle hon ha fyllt 100 år. Hon skulle ha gillat att man kom ihåg hennes födelsedag. Hon var själv den som kom ihåg alla. Hon skulle ha gillat att släktingarna som bor nära samlades och mindes henne. Hon skulle ha gillat att jag skrev om henne. Men hon skulle nog haft ett och annat önskemål om vad jag skulle skriva. Det skulle hon ha låtit mig förstå, lite finkänsligt och strategiskt skulle hon ha förmedlat det sådär i förbifarten innan hon sa "Ja kära du..." och fortsatte samtalet med att berätta något mer; uppdatera mig på någons släktings förehavanden.

morgonstund

Titta på mig!
Ingen väckarklocka.
Vaken, uppstigen, har ätit frukost, har läst tidningen, har funderat genom ett par jobbgrejer.

Även om det kändes lite snopet att vakna klockan fem utan anledning är jag i alla fall glad att jag vaknade av mig själv och inte av den bil på gatan utanför vars chaufför fick för sig att tuta några eftertryckliga tuuut med minutlånga pauser emellan en kvart senare.

kommande investering för att höja vardagsfungerandepotentialen

Det dröjde till upp i vuxen ålder innan jag förstod poängen med handväskor. Innan dess ratade jag denna hängande accessoar som fjompig och onödig. Pengar förvarade jag i fickan och smink hade jag aldrig med mig.

En av mina första handväskor var av grön mocka. Den blev jag tillfälligt av med via en väskryckning i Gamla Stan i Granada. Ändå var jag sådär förnuftig att jag hade den hängande tvärs över och dessutom hade jag hängt på mig en ryggsäck vars remmar därmed blockerade axelbandsremmen från handväskan. Men det är inget som tre företagsamma småtjuvar låter sig hindras av. * Å andra sidan lät sig polisen inte hindras i sökandet heller, så bara en halvtimme senare medan jag satt och drack kamomillte hos två damer, kom de tillbaka med min vid det laget något skamfilade handväska, som killarna hade slängt ifrån sig sedan de rånat mig på ungefär två och femtio.

Men även om remmen gick att laga blev handväskan inte densamma längre. Den kändes liksom förbrukad. Kanske hade den gjort det ändå, för det var inte första sommaren jag hade den.

Den var aldrig riktigt praktisk heller, men vilken handväska är det? Det undrar jag just nu när jag har insett att jag måste skaffa mig en funktionell med lång livslängd. Den ska vara lätt och ha ett sånt där långt axelband för jag tror fortfarande att risken för att bli väskryckt minskar något om man kan hänga den tvärs över kroppen sådär mindre flärdfullt men mer praktiskt, särskilt om man har sluttande axlar som jag och inte har lust att motverka det med axelvaddar.

Sen ska den ha olika fack så att man hittar sina grejer. Häromveckan åkte jag iväg på konferens till en annan stad och gick omkring i hällande ösregn och ångrade att jag inte tagit paraplyet med mig. Ett par dagar senare fiskade jag upp det lilla svarta paraplyet ur väskans innanmäte; där hade det legat i smyg och behållit sig torrt medan jag blev just så kall och blöt som man blir när regndroppar rinner längs med ansiktet och låter sin novemberkyla köra över huden. Det var efter den händelsen som jag blev absolut övertygad om att jag behövde något mer sorteringsvänligt föremål att förvara nödvändigheter i.

Och eftersom jag möjligen vill få plats med ett litet oansenligt diskret paraply och något skrivblock bör väskan ha en viss storlek och inte vara sådär minimalt handväskig som min gamla gamla trotjänare är; den som jag inte använder längre eftersom inte ens plånboken får plats längre sen det blev ett par extra kort att stoppa ner i den.

Sen är det en enorm praktisk fördel om den har en viss tålighet mot regn. I och för sig kan man tänka att om den är tillräckligt stor för att förvara paraply i, skulle jag kunna skydda den med paraplyet, men det kommer inte att funka i den blåst som ofta härjar under hösten i mitt landskap.

De två sista punkterna på min kravspecifikationslista är billig och snygg. Jag vet inte vilket som blir lättast att uppfylla. Jag är beredd att göra vissa kompromisser när det gäller det estetiska; jag inbillar mig nämligen att jag skulle kunna förgylla den på egen hand om så skulle behövas. Hur som helst så känner jag mig väldigt nöjd med min praktisk-funktionella inställning till min blivande handväska. Den ska underlätta min vardag. Punkt. Och nu tänker jag sväva omkring i den fantasin att den ska gå att hitta relativt snabbt så att jag slipper treva undrande efter mobiltelefoner eller tepåsar eller fingervantar eller cykellampa eller cykelsadelskydd eller näsdukar eller tågtidtabeller eller något annat jag tycker att jag behöver frakta med mig vart jag än går.


* De lät sig inte hindras av att jag kämpade emot och höll fast mina väskor och sa att jag inte hade några pengar heller.

varva ner

Varje utåtriktat jobbmoment har sin uppstartsperiod och nervarvningsprocess. Det mesta pågår på det mentala planet, men man omsätter det i olika slags handlingar.

Innan jag ska hålla ett föredrag brukar jag försätta mig i en stämning jag tycker passar. Musik hjälper. Har jag inte möjlighet att spela någon bra förberedelselåt brukar jag lyssna på den inuti huvudet. Sen är det en slags avcheckning i hjärnan att man har koll på det man ska ha koll på.

När jag har jobbat på kvällen med något utåtriktat vill jag gärna ganska snabbt varva ner efteråt. Är det dagtid funkar det bra att vara speedad och energisk, men på kvällen vill jag inte försätta mig i en sån aktivitetsnivå. För att avprogrammera mig från det där energiska stadiet funkar det för mig att hatta runt hemma och göra tusen olika saker. Dutta lite här och dutta lite där.

Ikväll har det varit en sån där kväll med ett utåtriktat jobbuppdrag.

Och efteråt har tiden gått åt till en promenad och cykeltur i högst påtaglig höstmotvind, två koppar hett te, lite planlöst surfande, samtal, lite mailskrivande, ett par fåfänga försök att komma ihåg de där ämnena jag tänkte skriva på bloggen om. Nu är hela jobbkvällen placerad i någon mindre aktiv del av hjärnan och kvar är bara kravlösa tankar som kommer att göra det lätt att somna. Dessutom gäspar jag med en tätt återkommande frekvens, vilket borgar för att sömnen kommer att infinna sig inom kort. Det ser jag fram emot.

.

Vi startade i god tid från Vallentuna. När vi väl var på väg märkte vi att vi skulle komma fram långt innan det började. Så vi tog en fika på ett värdshus för att få tiden att gå. Ändå kom vi dit alldeles för tidigt.

Det fanns ingenting som kändes lönt att göra under tiden. Det handlade bara om att få tiden att gå. Allting var en tom väntan på att det skulle bli dags och att det skulle vara över.

Runt krematoriet förde kyrkogårdsarbetarna en rutinmässig kamp mot höstlöven. Det arbetades med räfsor; det sågades i buskar. Jag frös lite grann. Hade lämnat koftan i bilen och märkte plötsligt att min kappa inte var tillräcklig i den kyliga Stockholmsluften.

De andra anlände pö om pö. En del hade jag inte sett på flera år. Sist kom Farmor. Hon såg trött ut. Hon fick hjälp att kliva ur bilen. Vi kramades hastigt innan det var dags att gå uppför trappan och in i salen.

Kistan stod mitt på stengolvet, på en slags upphöjning som fanns där. Den var av ljusbrunt trä med utsirade små knoppar längs kanterna. Där i låg Farfar.

En entonig orgelmelodi hördes, jag vet inte vilken det var. Den var svag men uppfyllde ändå hela salen. Jag blev anvisad att sitta på första raden bredvid Pappa. När alla hade satt sig ner övergick melodin i Den blomstertid nu kommer. En av mina farbröder höll ett tal. Han talade till Farfar direkt. Så spelades den katalanska nationalsången. Jag hade aldrig hört den förr. När den tonade ut gick vi fram en i taget till kistan och la en röd ros ovanpå det bruna trät.

Pappa stod vid utgången och höll upp kappan åt mig. Jag tog på den och under tystnad gick vi ut. Den stora porten hölls upp av någon slags vaktmästare tror jag. Det kändes plötsligt så ljust ute. Men luften var fortfarande lika ruggig.

Det är femton år sen Farfar dog. Jag var 25 och det var den första begravningen jag var med på.