några ord om Astrid Lindgren, del 2

Att så många vill beskriva och vittna om vad Astrid Lindgrens böcker betytt, säger också någonting om hennes storhet. Visst finns det alltid också pliktskyldiga texter när en stor författare uppmärksammas. Men det finns påfallande många personliga berättelser, intresseväckande och djuplodande betraktelser och analyser när det gäller Astrid Lindgrens författarskap.

Det svåraste med att skriva om Astrid Lindgrens författarskap är att så mycket redan är skrivet och tyckt, att det känns som om man bara upprepar vad andra redan sagt.

När jag summerar vad jag själv fastnat för i hennes böcker kan jag ringa in några olika nyckelord.

Solidariteten med barnen. Den är stark, omedelbar, trovärdig, genuin och genomgående. Förmågan att skildra ur det berättande barnets perspektiv, ur barnhuvudpersonernas perspektiv.

Kampen för demokrati och rättvisa. Den finns i Bröderna Lejonhjärta och Mio min Mio. Men den finns också i Madicken och i Emil. Där har vi hennes storhet igen; att skildra dessa frågor dels som övergripande teman, men också i blixtbelysning via enskilda situationer, som exempelvis när Alva tar sig rätten att ta den sista biten lax trots att borgmästarfrun försöker roffa den åt sig med hjälp av sin status, eller när Emil bjuder på tabberass i Katthult.

Humorn. Den finns i språket, den finns i berättelserna och den finns i berättelser från bilderbok till tonårsbok.

Allvaret, ibland poetiskt, ibland finstämt, ibland sakligt. Ett allvar som inte behöver handla om allvar, utan som likaväl kan handla om att ta den egna berättelsen på allvar.

Och så är jag tillbaka i det jag skrev i förra inlägget; konsten att levandegöra en berättelse.