.

Vi startade i god tid från Vallentuna. När vi väl var på väg märkte vi att vi skulle komma fram långt innan det började. Så vi tog en fika på ett värdshus för att få tiden att gå. Ändå kom vi dit alldeles för tidigt.

Det fanns ingenting som kändes lönt att göra under tiden. Det handlade bara om att få tiden att gå. Allting var en tom väntan på att det skulle bli dags och att det skulle vara över.

Runt krematoriet förde kyrkogårdsarbetarna en rutinmässig kamp mot höstlöven. Det arbetades med räfsor; det sågades i buskar. Jag frös lite grann. Hade lämnat koftan i bilen och märkte plötsligt att min kappa inte var tillräcklig i den kyliga Stockholmsluften.

De andra anlände pö om pö. En del hade jag inte sett på flera år. Sist kom Farmor. Hon såg trött ut. Hon fick hjälp att kliva ur bilen. Vi kramades hastigt innan det var dags att gå uppför trappan och in i salen.

Kistan stod mitt på stengolvet, på en slags upphöjning som fanns där. Den var av ljusbrunt trä med utsirade små knoppar längs kanterna. Där i låg Farfar.

En entonig orgelmelodi hördes, jag vet inte vilken det var. Den var svag men uppfyllde ändå hela salen. Jag blev anvisad att sitta på första raden bredvid Pappa. När alla hade satt sig ner övergick melodin i Den blomstertid nu kommer. En av mina farbröder höll ett tal. Han talade till Farfar direkt. Så spelades den katalanska nationalsången. Jag hade aldrig hört den förr. När den tonade ut gick vi fram en i taget till kistan och la en röd ros ovanpå det bruna trät.

Pappa stod vid utgången och höll upp kappan åt mig. Jag tog på den och under tystnad gick vi ut. Den stora porten hölls upp av någon slags vaktmästare tror jag. Det kändes plötsligt så ljust ute. Men luften var fortfarande lika ruggig.

Det är femton år sen Farfar dog. Jag var 25 och det var den första begravningen jag var med på.