tisdag 8 maj 2007

om skrivandet om skönlitteratur som baserar sig på det självupplevda och om skrivandet av skönlitteratur som baserar sig på det självupplevda


Jag fortsätter att fundera på frågeställningar som jag var inne och nosade på häromdagen. Diskuterar med mig själv och tycker än det ena, än det andra. Jag är inte särskilt ofta tvärsäker när det gäller såna här ämnen, jag är snarare typen som testar olika tankar och funderingar och sen kommer jag på något som verkar intressant men som motsäger det jag tyckt innan och då måste jag ifrågasätta allt och fortsätta fundera. Ungefär så funkar jag i såna sammanhang. Så här kommer nu några fortsatta funderingar:

Kanske borde jag, som ivrar för bloggen som publiceringsform, bara ropa "Hurra!" när bloggar och bloggare uppmärksammas? För att det är en tendens i tiden och för att uppmärksamheten, även om den ibland är valhänt, i alla fall leder till att synliggöra bloggen som publiceringsform? Kanske borde jag snarare se det korrekta och meningsfulla i att bloggar som uttrycksmedel och tendens i tiden får ta plats i rampljuset när romaner med självbiografisk grund skrivna av bloggare lämnar tryckpressarna?

Kanske är det ändå ett sätt att uppmärksamma och erkänna bloggen på de vis jag ofta tycker glöms bort; som skrivexperimentverkstad; som publiceringskanal för att nå läsare meddetsamma.

Kanske är det relevant att uppmärksamma nyutkomna romaner med självbiografisk grund som ett nytt sorts skrivande, påverkat av bloggvärlden som fenomen och av bloggens möjligheter. Men om man gör det, då får man inte låta bli att fundera över i vilken mån också skribenten/författaren är den som påverkar, den som visar på, skapar och utnyttjar de möjligheter som är förenade med att publicera texter på en blogg.

När jag började skriva det som nu är min debutroman, började jag i ett worddokument. Jag höll på med en rätt så traditionell roman som inte blev som jag ville. Jag tyckte att jag begränsade mig själv och kände en intuitiv lust och övertygelse att testa något annat, som jag på ett lika intuitivt men desto mer diffust sätt visste vad det var, visste att det fanns och att det skulle vara möjligt, måste vara möjligt att hitta fram till. En dag visste jag hur. Jag bara visste. Jag satte igång. Jag bestämde mig för att det var mitt pausskrivande som jag skulle få hålla på med så länge, bara för att testa, bara för att sen kunna fortsätta med den där romanen.

Så fort jag var igång med det nya som blev allt jag ville men inte trodde att en roman kunde få vara, så visste jag att det var så här jag ville skriva just då; att det var ett sätt att berätta den historia jag ville berätta. (Samtidigt såg jag det fortfarande som separat från den roman jag höll på med, även om jag i början hyste en förhoppning om att kunna sammanfoga det i den, men jag märkte snabbt att det inte gick).

Att jag öppnade en blogg och puttade in den där första texten som ett första blogginlägg var mitt sätt att nå läsare snabbt, att få en publiceringskanal. Men också mitt sätt att skaffa mig ett skissblock, en egen skrivverkstad, en experimentplats där jag fick testa det där skrivandet som var så helt annorlunda mot vad jag hade tänkt. Bloggen gav mig frihet i skrivandet och också befrielse. Jag kunde skriva i avslutade scener och situationer. Jag lurade mig själv att producera mycket text genom att varje litet textstycke ju bara var ett litet textstycke. Den prestationsångest som så lätt infinner sig när man håller på med en R O M A N slapp jag helt. Jag bara skrev.

Men formen - och framför allt stilen - hade jag alltså klart för mig innan jag började blogga. Samtidigt var bloggen en oerhörd hjälp för mig i det att den bekräftade min form. Den gav möjligheter. Den kändes tillräckligt prestigelös för att jag skulle kunna skämta och vara precis så spontan och undersökande i mitt skrivande som jag ville. För att inte tala om bekräftelsen; läsarbekräftelsen. För när man testar något nytt som man inte gjort förut så är det klart att det känns bra att få positiv respons på det.

Det jag skrev om i bloggen var självupplevt. Samtidigt bemödade jag mig om det sätt jag ville berätta det på; den stil jag ville ha. Naturligtvis skrev jag på ett sätt av mig. Naturligtvis var min blogg på ett sätt lika mycket dagbok som vilken bloggdagbok som helst. Och jag minns att jag själv använde ordet "självutlämnande" i ett av mina avslutande inlägg på den bloggen när jag skulle beskriva det jag hade skrivit. Men samtidigt; genom att välja en stil; genom att välja ett sätt att skapa min berättelse på, tycker jag att jag omvandlade det till fiktion. (Dessutom läste jag in mig på ämnet jag ville behandla; jag närläste psykologiböcker och blev på så vis klarare över vilka detaljer jag ville synliggöra i berättelsen för att beskriva de processer jag ville beskriva; det facklitterära läsandet var inspirerande men också bekräftande) Det blev ett sätt att skapa en berättelse. Jag distanserade mig till stora delar från det jag skrev genom att välja de stilgrepp jag valde. Kanske av integritet, kanske av självhävdelse. Men också för att jag faktiskt hade litterära ambitioner. Jag ville uttrycka mig väl; jag ville skapa en berättelse. Jag var inte primärt ute efter att gå ut i bloggvärlden och ropa "titta vad som har hänt mig". Jag var primärt ute efter att gå ut i bloggvärlden och ropa "Titta vad som kan hända i vissa relationer! Jag har en berättelse om det. Vill ni höra?"

Redan tidigt i bloggen skapade jag på ett par rader fiktion av det självupplevda. Inte så att jag frångick det som jag höll för sant. Men jag tillät mig själv att göra ett antagande som passade bra. Det kändes nästan som att ljuga; kanske för att jag hade valt jagformen till skillnad från i romanen, där jag körde med tredje person och allvetande berättare. Och på så sätt var jag kanske bunden vid idén om dagboks- eller biografiskt skrivande och vad det innebär.
För mig var, märkte jag, fiktionaliseringen en ofrånkomlig del av bloggskrivandet, hur självutlämnande och öppen jag än var (i anonymitetens skydd fungerade det väl). Men man gör fiktion när man skriver med medvetna stildrag, tycker jag. Det blir så. (För att inte tala om allt det där andra, att det inte finns någon objektiv sanning etc). Och jag tror inte att jag är ensam om det heller.

En annan sak. Det gäller ordet "självutlämnande". Jag kan bara tala för mig själv, men jag lämnade ut det jag stod ut med att lämna ut. Man gör alltid ett val. Man förhandlar med sig själv och sin berättelse och man hittar strategier för att bevara sin integritet.

En sista sak, åtminstone för nu: För min del dröjde det länge innan jag sammanställde ett manus av mina texter och skickade in till förlag. Det krävdes eftertanke (vill jag verkligen detta?) och redigeringsarbete. Texterna som hade publicerats på bloggen skulle nu testas tillsammans med nya texter om de höll för att publiceras i en annan form, om de var en sammanhållande helhet, om det var den där berättelsen jag hade en idé om.
När manuset väl var antaget fortsatte jag redigeringsarbetet i flera vändor. Jag behövde det. Texten också, tror jag. Det var uppfriskande att min förläggare och min redaktör från början sett mina texter som en helhet, som ett manus. Jag var van vid texterna som delar, egna små enheter, även om jag från början hade haft en övergripande idé om stil för berättelsen. Dessutom; i denna nya publiceringsform - bok - utan möjligheter till anonymitet - blev ytterligare redigering och fiktionalisering önskvärt inte bara av litterära skäl, utan också av andra.

Det har ingen betydelse tycker jag, i vilken mån min roman baserar sig på självbiografiskt stoff eller inte. Jag har valt romanen som form för att förmedla en berättelse. Och för mig är etiketten roman det mest sanna sättet att förmedla vad det är för slags bok, vad det är för slags berättelse. Min drivkraft var att berätta en historia, inte att berätta om mig själv. Om jag sen har tagit erfarenheter från mitt liv som exempel så är det för att det passade med den berättelse jag ville skriva.

Och jag vet inte om jag längre tycker att min berättelse är självutlämnande. Det är en berättelse, punkt slut. En roman.

Och alla romaner, självutlämnande eller inte, skrivna av bloggare eller inte, baserade på texter som publicerats på bloggar eller inte, ska såklart, om de recenseras, bedömas som de fristående publikationer de är.

6 kommentarer:

Karin S sa...

En rätt viktig del i det hela som du inte kommer in på vilket kanske är naturligt eftersom din bok inte kommit ut än, är hur förlaget (och i viss mån du) väljer att LANSERA boken.

Om den varit en blogg eller inte tror jag inte har någon som helst betydelse för dess litterära kvalitet, men ett förlag kan säkert mycket väl använda själva bloggbakgrunden i sin marknadsföring, om det är så du/de vill marknadsföra det hela.

Självupplevt säljer, särskilt "självutlämnande" från unga kvinnor. Exemplen den senaste tiden har varit många.

Allt det här har du säkert ett visst hum om, ifall du tänker efter, vad står det i förlagets utskick etc.
Det som står där kommer du att få leva med, och eventuella intervjuare kommer att ta fasta på det.

När jag skrev min första roman som kom ut 04 var jag fullkomligt klar över att jag inte ville hamna i den situationen - att folk trodde att det handlade om mig, så jag skrev om en ung man istället.
Det funkade alldeles utmärkt.

Jag tror, som du är inne på här, att man bör ha en uttänkt strategi för det här - innan, annars riskerar man att ta skada av den häftiga uppblossande eventuella uppmärksamhten, som sedan slocknar lika fort igen.

Och sen en annan sak, det självupplevda räcker inte för ett helt författarskap, kanske bör man veta vart man vill komma där med, fast man kan inte veta allt från början. Frågorna kommer vartefter.

Sabina sa...

Hej Karin,
Tack för dina utförliga tankegångar. Du har rätt. Det är viktigt och väsentligt. I mitt fall har jag valt att vara helt öppen med bloggbakgrunden; av två skäl. 1. Av respekt för mina bloggläsare; jag vill inte ljuga för dem eller för andra.
2. Det skulle ändå inte gå att förneka; det skulle ha blivit en krånglig härva av lögner som bara skulle ha dragit intresse till sig.
Därmed kan jag inte heller förneka att min roman baserar sig på självupplevda erfarenheter. Jag har fått välja andra strategier för att bibehålla mitt behov av integritet, och det är som du säger att det är bra att vara genomtänkt. När det gäller mitt fortsatta skrivande är det mesta jag håller på med rätt annorlunda från den här romanen; det är rätt så frånbörjan-fiktivt men ser ut på olika sätt. (Även om Karl-Erik, 60+ och Sonja, ca 70, faktiskt har fått låna några erfarenheter från mitt liv som passade bra in i deras)

Anonym sa...

Oj, vad glad jag blev när jag hittade din blogg! Är själv nybloggare med smak för skapande i alla former.. Men det här med skrivande blir alltmer viktigt för mig, men framförallt är det roligt. Jag är naturligtvis inte i närheten av dig men just därför känner jag mig inspirerad och motiverad efter att ha tagit del av dina funderingar. Jag ser också bloggandet som ett första försök att närma mig skrivande i större format... även om det är långt dit för min del. Ser fram emot din bok.

Anonym sa...

Intressanta tankegångar. Använder också själv bloggandet för att öva skrivande, och (förgäves) försöka fly undan Herr Inre Kritiker. Lycka till med boken!

Sabina sa...

Hej Barbro och Mattias,
Tack för era kommentarer. Lycka till själva med ert respektive skrivande!

Anonym sa...

Kort sammanfattat kan jag säga att jag har råkat ut för ett kräk, det var en lång historia med en del bra men till det mesta dåliga händelser. Försökte ta mig ur det, avsluta och gå vidare, vilket inte är lätt. Så när jag var på Akademibokhandeln idag för att köpa svindyr studentlitteratur fann jag av en slump din debutbok i pocketversion. Den lilla raden hämtad ur sydsvenskans recension klargjorde att det var en bok jag bara var tvungen att köpa. Sedan satt jag på ett kafé i två och en halv timme och läste ut hela boken. Fortfarande sitter och läse om de två sista sidorna, dem ger mig kraf till att starta upp mitt nya liv utan kräk. Tusen tack! /Sanna