måndag 21 maj 2007

klampat och klart

Jag klampar. Helt ofrivilligt klampar jag fram i ett par nätta sommarsandaler. Ni hör ju själva hur tokigt det låter. Klampa kan man väl göra i träskor eller något annat klumpigt. Men nähä, inte jag inte. Om jag till exempel trär in fossingarna i vinterstövlarna (fast det vill jag ju inte just nu) eller de bastanta jättefotsnälla sandalerna, då smyger jag fram så diskret att jag kan skrämma slag på såna lättskrämda typer som hoppar till och skriker ”oh!” eller ”hjälp” eller bara drar efter andan sådär hjälpreflexmässigt som man kan göra när man blir rädd, om någon har närmat sig dem utan att de märker det.

Men när jag fäster ankelremmen på de smäckra lätta sandalerna kring mina vrister och vill ta mig fram på ett för skodonen passande sätt, så klampar jag. Klamp, klamp låter det om mig när jag istället önskade att det lät svisch-svisch eller klippeti-klopp (för jag är inte riktigt den trippande typen tror jag). Det är inte i finskor generellt jag klampar. Bara i sandaler.

Idag försökte jag gå lite empiriskt tillväga och ta reda på hur det egentligen kommer sig att jag klampar. Det var likadant med den förra ännu nättare modellen jag hade de senaste två somrarna. Särskilt märkbart var det när jag gick i de långa korridorerna på min dåvarande arbetsplats. Alla andra lät svikt, svikt, eller tripp tripp eller klick, klack. Och så kom jag med mitt klassiska klampande som det snart gick att känna igen mig på.

Med den förra modellen trodde jag att det berodde på att den satt för löst på min lilla fot. Och att foten kanske behövde omgärdas av lite mer skomaterial och inte riktigt så tunna remmar. Därför valde jag nu en något annorlunda modell. Och i skoaffären gick det bra. Där stegade jag ljudlöst och diskret runt och lyssnade efter klampljud och kände mig för efter glapp. Men skorna satt som gjutna kring fötterna och jag betalade belåtet för ett par oklampiga nya nätta sandaler. Som nu alltså förvandlats till klampaler.

Jag har ännu inte kommit fram till en lösning jag tror hundraprocentigt på. Jag lutar lite åt att mina fotmuskler arbetar för mycket för att de vanemässigt spänner sig som om det skulle hjälpa att hålla fast sandalen som faktiskt trots sitt nätta yttre håller fast sig själv mycket bra. Så jag försöker slappna av i fötterna när jag går. Det verkar finnas en gradskillnad där. Klampfaktorn sjönk absolut. Men jag ska fortsätta studera fenomenet. Och nästa gång jag ska köpa sandaler ska jag dryfta det med skobutiksbiträdena.

2 kommentarer:

M sa...

Haha! Jag hade en kompis vars knän knarrade. Så man visste att det var han varje gång han kom knarrande i korridoren :)

Sabina sa...

Aha. Där ser man. Det kanske finns ännu fler sätt att lyssna efter människor på? Men jag undrar nyfiket: Hur vet du att det var just knäna som knarrade? Berättade han det? Går de inte att olja på något sätt? ;)