premiärläsning

Är du nervös? har kompisar frågat mig titt som tätt den senaste veckan. Nervös? Varför skulle jag vara nervös? Ett litet boksläpp, det är ju bara ett litet boksläpp. Det här boksläppet är dessutom maskerat till en helt vanlig opretentiös uppläsningskväll. Det arrangemanget är jag så nöjd med. Några skrivarkompisar läser ett par av sina texter, jag läser ett par av mina. Plus att det nästan bara är folk jag känner som kommer och jag har full koll på inbjudningslistan. Ingen öppen tillställning här inte, åh nej. Då hade jag garanterat varit nervös och det ville jag ju inte vara och därför ville jag inte ha något öppet för alla. Bara en trevlig stund med folk jag känner som kommer och bläddrar i boken och ett par kompisar som kommer och läser och så jag som också bara ska läsa lite. Sen är det inte mer.

En helt vanlig avslappnad litteratursoftarkväll ihop med lite trevliga människor alltså. Sextiofem stycken trevliga människor, för att vara mer exakt. Men de kommer ju bara att komma och titta in en stund så det kommer nog inte att vara så mycket folk på en gång. Kanske bara tjugo pers samtidigt eller nåt. Så, nervös? Varför skulle jag vara nervös? Men om någon mer frågar mig om jag är nervös, då kommer jag att börja bli nervös hur onödigt det än är.

Däremot är det något annat. Att en känsla av att det snart är verkligt håller på att infinna sig. Och det är väl det den här kvällen är till för. Den ska ut nu, den lilla boken. Ut och möta läsare. Och det känns ganska häftigt, och lite märkligt och lite självklart och – ja, kanske ibland en smula nervöst. Eller ganska så nervöst, om jag tänker efter. Fast lite roligt också. Jag har börjat glädjas lite åt det nu, har inte gjort det innan.