tanka lite visdom från en klok kvinnas erfarenheter

Den 12 juli sommarpratade Lena Nevander Friström i P1. Skynda er till Sommars webbsida och lyssna på det om ni inte gjort det redan. (Sommarpratarna finns kvar en månad efter sändning)

Hon sa några saker som jag tänkt på sedan dess. Jag vill inte förklara, för då berättar jag sönder det hon berättade så mycket bättre. Men där fanns klokhet parerat med tuffhet, inget mjäk eller stryka medhårstjafs, men värme, mycket värme. Och så humor, jäklar anamma och livslust.

veckans händelser hemmavid, ett mindre axplock

Man ska inte låta sig bekomma av hemelektronik som inte fungerar. Det är en världslig sak, som Karlsson på taket sa när han skulle vifta bort fadäsen med ångmaskinen som gick sönder. Och med lite perspektiv så klarar vi oss alldeles utmärkt trots den gångna veckans sammanträffande vad gäller mängden trasiga apparater som bara har behagat gå sönder utan att vi har gjort någonting.

Först gick videon i den kombinerade video-dvd:n sönder. Sen gick dvd:n sönder. Igår gick tv:n sönder på det där oj-vad-det-luktar-bränd-apparat-sättet som man inte ifrågasätter utan som bara får en att spakt dra ur sladden och inse att den har gjort sitt.

Jag tittade ömt på det lilla schabraket till televisionsapparat. En svart otymplig låda som ändå bara är en 24tummare eller nåt. Den har tjänat oss väl; vi fick den väl begagnad när vi flyttade in här, vilket då möjliggjorde för min dotter att få ha kvar sitt tonårslyx med egen liten tv på rummet.

Sen tittade jag ännu mer ömt på hennes lilla typ artontummare (ja, nåt i den stilen; jag är tämligen obevandrad i tumstorlekar, det ska erkännas, men liten är den) som hon frikostigt kånkade in från sitt rum till vardagsrummet och som nu alltså inleder en mobil tillvaro och möjliggör för oss att sitta i vardagsrummet och se Foyles war (och vad som händelsevis mer råkar finnas i etern). Jag är mycket nöjd med den lösningen.

komma tillbaka, på besök, titta in

Vi besökte stugan, den lilla röda stugan som var min barndomsplats framför alla; stället jag kom till varje sommar. När man steg in där då var det första som mötte en doften; en sån där svårförklarlig egen doft; stugans eget signum; nästan som äpplen och något mer.

Nu var det min dotters nästkusin vi mötte först; hon öppnade med sin lilla, för tidigt födda och därför nyföddhetslilla dotter på armen. Vi fick gå husesyn; jag fick se allt och känna igen mig och peka och jämföra med förr och säga att ”då fanns…” ”när jag var liten var det…”

Och stugans doftkoncentrat, det stora skafferiet som man gick in i, där Mormors plåtburkar med finska pinnar fanns, där syltburkar och saftflaskor och kanske annat fanns; rummet – för det var stort som ett rum, tyckte jag – dit jag sökte mig inte bara för att äta en pinne eller två i smyg, inte bara för att det var så häftigt att kunna gå in i ett skafferi och få plats där; rymligt var det; många barn hade fått plats samtidigt; utan för att bara vara, stå still och inandas doften och känna att man var där, veta att här är jag, ja, detta stugans tidigare doftkoncentrat är nu ett helt annat slags luktsamlingsställe; där förvaras ridkläderna.

I köket; vedspisen var kvar, den gamla stora vasken med kallvattenskran förlängd med blekröd plastslangsbit var borta.

Vardagsrummets och övervåningens förbindelse; det fyrkantiga hålet som var till för att värmen från kakelugnen lättare skulle sprida sig, men som vi barn hade som roplekplats, för detta var ett under av lekfullhet; att det fanns ett hål i golvet på övervåningen, ett hål som vette rakt ner i vardagsrummet. Nu var förbindelsen borta, behövs inte mer, och kakelugnen är bara kvar till prydnad. Annars var det sig så likt, trots nya färger, trots nya möbler, trots att snedväggsgarderoberna där de gamla 50-talsklänningarna som vi roade oss med att prova en sommar, var borta.

Trappan; som jag mindes den; som jag kom ihåg hur det var att springa upp för den som barn. Man vet, när man sätter fötterna där, vet man hur man har sprungit i den, hur det kändes, hur det lät, var det knakade i trät.

Och jag minns hur det var att komma dit; och varje gång jag hör någon gå på en singelgrusgång är det ljudet av fotsteg på singelgrusgångarna; den som ledde från grinden upp till stugan, de som gick mellan rabatterna på framsidan, som jag hör; det är min första och alltid återkommande association varje gång jag hör någon gå på en singelgång och det är fridfullhet för mig.

Jag minns ängen utanför tomtens baksida, bergknallen, utsikten från jordkällarens tak, syrenbersån, skogen strax intill, grusvägen utanför, ladan nedanför, den andra lilla grusvägen som ledde till det andra huset som alltid har funnits som en annan besökande plats.

Och jag minns den gröna regnmätaren i plast och jag minns doften av flox och jag minns nyponrosorna; blommorna, doften, bladverket, och jag minns vinbärsbuskarna och jag minns diket och plankan över, jag minns grinden in till skogen, hur den lät, jag minns talldoften, jag minns vägen till utedasset; hur fotstegen hördes på stigen, hur dörren hördes när man stängde den, hur man flyttade locket, hinken med den vita kalken som skulle strös efteråt; allt detta; hur det aldrig var riktigt vant men ändå hemtamt.

Hur utedasset, vasken med bara kallvatten, vedspisen, hålet i taket/golvet, skafferiet, tallskogen med bergknallar och skogsstigar och blåbärsris och kantareller och hallon och solvarm tallskogsdoft, floxdoften, nyponroshäcken, jordkällaren, regnvattenmätaren; hur allt det blev till symboler för boendet i stugan; hur allt det beskrev tillvaron där och jag vet att det är därför jag alltid kommer att vara fäst vid gröna regnmätare i plast; för de hör ihop med en tillvaro som jag minns som min.

Och jag vet ingen plats, inget hus som så många har känt tillhörighet till, som så många har känt att det var något särskilt med. Och det fanns en ålder när det var jobbigt att inse, för i mina nostalgiegotrippade tonår trodde jag ju att det var för mig den var något speciellt; jag förstod inte att andra också mindes, kände, visste, upplevde. Nu gör det inget; våra minnen krockar inte, det finns ingen konkurrens; den kommer aldrig att bli min på det sättet och det har den aldrig varit.

Jag har alltid bara varit besökare med en känsla av tillhörighet, men det gör den inte mindre till min i minnet. Där finns den alltid kvar, och kanske är det just där, just precis där, den hör hemma.

Hejdå Harry Potter

Jag läste ut Harry Potter igår. De sista 150 sidorna var så sträckläsarengagerande att jag inte stod ut med det, utan självmant tog en paus mitt i.

Efter att ha hämtat andan och kontrollerat att jag kunde ägna mitt jordiska liv tillbörlig uppmärksamhet genom lite vardagsbestyr, återgick jag till min läsning och läste och läste och läste tills berättelsen oundvikligen var slut.

Sen putsade jag frenetiskt fönster medan jag begrundade böckerna. Sen läste jag recensionerna och begrundade infallsvinklarna och omdömena; ett rätt så bra sätt att definitivt kliva, eller kanske till och med fösas, ur Harry Potter-bubblan; detta att ta hjälp av distanserade intellektuella kommentarer.

För med vissa berättelser är det ju så; att man kliver in i dem och är där och det är lite jobbigt att lämna dem sen; att det är lite tomt att kliva ur dem. Det kan vara ett persongalleri som ger den effekten, eller en verklighet och allt det som sker i den, eller båda, men först och främst är det något med berättartekniken; något som gör att man känner sig inbjuden. Det behöver nödvändigtvis inte vara att man är med, men det är något med berättarens trovärdighet som möjliggör att man lever sig in i det som berättas.

Harry Potter och recensionerna

Om man absolut inte vill veta något om innehållet i sista Harry Potter-boken innan man själv har läst den, har man ett schå med att undvika tidningarnas kultursidor dessa dagar. Recensionerna har stora rubriker, tar mycket utrymme och får en framskjuten plats. Jag vänder bort huvudet och klickar kvickt vidare till någon annan nätsida där jag inte riskerar att få oönskade avslöjanden i blickfånget.Morgontidningen härhemma vek jag reflexmässigt ihop och varnade dottern för att öppna.

För vi är långsamma det här året. Harry Potter and the Deathly Hallows köptes inte förrän i måndags kväll och trots att det gått ett och ett halvt dygn sen dess har jag bara kommit till sidan 204 och min dotter började inte på den förrän i natt.

Och innan boken är färdigläst vill jag inte veta ett dugg om vad som händer. Dottern är mindre ortodox och har kolla in rubriken på sista kapitlet och trots mina varningar kunde hon tänka sig att skumma en recension och påstod att ingenting avslöjas i den. Men jag litar inte på det.

När de första recensionerna kom muttrade jag något om att de borde ha innehållsdeklarationer i ingressen så att man vet om man vågar läsa eller inte. Helsingborgs Dagblad har varit just så förutseende inför såna slags läsare som jag. Visserligen har de en rubrik som säger något, men de varnar för att recensionen innehåller ledtrådar, även om den inte uttryckligen beskriver vad som händer i den sjunde boken.

del 2: min barndomstrakt är andras vardagsgeografi

För några år sen var jag på släktträff. Det var i en trakt som jag varit i så många gånger, så många år, men på en plats som var ny för mig.

Det var den inte för de andra; de som alltid bott där, de vars föräldrar stannat kvar. För dem var platsen också platsen för någons bröllop, någons kalas.

Två av mina kusiner började prata om byn de hade gemensam och om skolan där; hur den var. Någon annan pratade om någon jämnårig som bodde ett par kilometer bort som hon hade som gemensam bekant med någon tredje.

Konstigt nog var det kanske allra första gången jag insåg vilken skillnad vi har i tillhörighet till trakten. Att våra känslor av tillhörighet ser olika ut och grundar sig på olika referenser.

Och det blev tydligt, så tydligt att jag inte hörde hemma där, inte på det sättet. Min vardagsgeografi fanns någonannanstans, på ett ställe de inte kände till. Jag visste ingenting om deras. Men jag visste allt om hur det var att ha det som ett ställe att komma till; en barndomstrakt. Och jag åkte därifrån, berövad illusionen av en känsla av tillhörighet, men troviss om att jag hörde dit ändå, på mitt osynliga, omärkbara sätt.

going back to my roots del 1

Det finns olika platser som på olika sätt väcker känslor av minnen och tillhörighet.

Kring det funderar jag lite just nu samtidigt som minnen från olika somrar kommer mot mig.

Och de där platserna, dem har man både kvar och inte. Det man blir varse är att man inte är ensam om dem. Att det är andras platser, mer eller mindre, eller bara på andra sätt.

Jag åkte förbi en av de viktigaste med buss. Såg det som var likt och det som var olikt. Jag pekade, visade, berättade. Om hur det såg ut då. Om hur det var.

det är bara lite skrivtomt just nu

Det är förmodligen trevligare om man aviserar innan att man har en liten bloggpaus. Men grejen är att jag sällan vet det i förväg. Plötsligt bara en dag har man inget att skriva om, eller inte tid att skriva. Då tror man att nästa dag. Och så vidare. Idag har jag saker att skriva om. Men tiden, tiden.

Jag är snart tillbaka.

Intervju med Christian Ekvall, översättare

Kan en översättare vara aktuell med en bok? Ja, varför inte? Det är ju personen bakom en boks svenska språkdräkt. Just nu är Christian Ekvall aktuell med översättningen av boken Mannen som sade ja som kom ut på Forums förlag nyligen. Jag har gjort en liten intervju med honom.


Hej Christian, hur skulle du vilja presentera dig själv?

Som en författare och musiker [i gruppen Octopus Ride] som har halkat in på översättning

Berätta kort om de böcker du översatt.

Gilbert Sorrentinos debutroman Himlen förändras från 1966. En poetisk roadstory som synar ett äktenskap och samtidigt tillståndet i USA helt utan kompromisser.
Danny Wallaces Mannen som sade ja. En ny engelsk humorroman som är ett slags variant på Luke Rhineharts Tärningspelaren men som till stilen påminner mer om Nick Hornbys böcker.

Hur kom det sig att du började översätta?

Jag tröttnade på att ta en massa jobb som jag vantrivdes med i väntan på att kunna försörja mig som musiker eller författare. Man ska inte sluta drömma, men gör man smal musik och kanske skriver smalt också (det tycker åtminstone min far) kan det vara en bra idé att hitta ett yrke som ändå är relaterat till det som man helst vill göra i livet men också aningen lättare att försörja sig på. Efter författarskolan i Lund gick jag en kurs i förlagskunskap och praktiserade på förlaget Bokstäder. De hade planer på att ge ut Sorrentino, som jag råkade veta att min mentor och idol Claes-Göran Holmberg älskade. Så jag bad om att få göra ett försök att översätta den, och på den vägen är det.

När jag skriver kan jag ha en känsla av att "vara på rätt väg" och jag har förstått att det är så för många andra också. Jag pratar ibland om det som att hitta rätt ton. Hur är det när man översätter? Handlar det om att hitta rätt ton och i så fall, hur märker du när du har det?

Att hitta tonen är minst halva jobbet. Men det är inget jag tänker på, det sker automatiskt.

Vad är viktigt att tänka på för dig som översättare när du ger dig i kast med en bok?

Det viktigaste är att förstå vad författaren vill göra. Vare sig det handlar om att väcka stora känslor eller bara leverera ett och annat larvigt skämt så måste jag ha fattat poängen för att få det att fungera med mina egna ord.

Har det funnits passager i dina översättningsböcker där du har haft lust att förbättra eller ändra stilen i boken? Jag tänker om du märker att författaren har slarvat på något ställe.

Det jag har svårast att ställa upp på är tautologier. Är författaren osmaklig så får det stå för honom/henne, men används det tre adjektiv där det räcker med ett eller läggs till bisatser som innehåller precis samma information som huvudsatsen slits jag mellan lojaliteten till författaren och min egen känsla för vad som är ett effektivt språk.

Vilken sida "vinner"? Din lojalitet till författaren eller din egen känsla för språket?

En dag då jag är på kaxigt humör följer jag min egen känsla helt och hållet. Och får jag smäll på fingrarna av redaktören så tar jag upp fighten, om jag känner att jag har argumenten på min sida.

Hur gör du när du börjar översätta en bok?

Jag bläddrar lite i den, läser ett kapitel eller två, och sen kan jag inte hålla mig längre. Blir det dåligt flyt i början så får jag fixa till det senare.

Din senaste översättning är Mannen som sade ja som är utgiven på Forums förlag. Hur gick det till när du fick det uppdraget?

Jag skickade ett arbetsprov. När de hörde av sig flera månader senare sa de att de hade gillat det, men att jag valt en okonventionell text och att jag skulle skicka en ny som innehöll mer dialog. Jag satt i Argentina vid tillfället (där jag skulle skriva en bok), så jag irrade runt halva Buenos Aires för att hitta en lämplig text på engelska som jag visste inte fanns på svenska. I augusti 2006 sa de att de hade en bok till mig och vid det laget var jag utblottad och såg det nästan som en skänk från ovan.

Mannen som sade ja är en väldigt humoristisk bok tycker jag. Jag har skrattat högt på hur många ställen som helst. Är det något särskilt du har behövt tänka på för att få fram humorn i översättningen?

Nej, det var nog inte svårare än något annat, egentligen.

Hur har processerna med att översätta Himlen förändras och Mannen som sade ja sett ut?

De projekten kunde inte var mer olika varandra. Sorrentino är en stor stilist med förtätat språk, en poet i grunden som slipat varenda mening intill perfektion. För en översättare är det ungefär som att få i uppdrag att leverera en bebis mellan taken på två skyskrapor. Wallace skriver på en annan ambitionsnivå. Han är i första hand en underhållare, och hans 400 sidor gjorde jag på samma tid som jag gjorde Sorrentinos 140. Men är man ett kontrollfreak som jag väger man vartenda ord oavsett vad det är för text man arbetar med. De flesta översättare har ett annat yrke vid sidan om, men hade jag det skulle jag aldrig klara deadline.

Kan du ge exempel på någon särskilt svår översättningsnöt du tampats med?

Det finns ett sms i Mannen som sade ja som blir fel på grund av mobiltelefonens ordväljarsystem. Det var en översättares mardröm. Annars är ordlekar och dylikt bland det roligaste att jobba med. Värre är det att ibland lägga en hel förmiddag på att forska kring något som kan vara en referens till något men som man upptäcker inte är det.

Finns det någon formulering eller något ordval som du går omkring och är belåten och nöjd med?

Ja, kanske att kampanjen "Geese for peace" fick det käcka namnet "Gäss till freden". Ännu larvigare än originalet, tycker jag.

Vad händer med en om man har ett eget skönlitterärt skrivande och också arbetar som översättare? Blir man färgad av att arbeta så nära och djupt med någon annans text? Påverkar det ens eget skrivande på något annat sätt?

Ja, i fallet Sorrentino trädde jag verkligen in i hans sätt att arbeta och kunde omöjligt skaka av mig det när jag kort därpå började skriva en roman. Men det finns ju sämre författare att färgas av och jag är tacksam för allt jag har lärt mig av honom.

Varför ska man läsa Himlen förändras och Mannen som sade ja?

Himlen förändras därför att det är den vackraste och mest brutala relationsroman man kan läsa. Den liknar ingenting annat och när man har lipat klart bär man med sig den genom livet som en gammal kärlek (det gör åtminstone jag).
Mannen som sade ja kan man ta med sig på stranden och roa sig med när allt man behöver är ett litet uppiggande budskap.

Har du någon ny översättning på gång?

Jag är snart klar med Ron Jeremys självbiografi som kommer ut på förlaget BTM i höst. Den som vet vem han är jublar eller förfasas över att den kommer på svenska. Själv har jag i alla fall fått en fördjupad bild av honom.

Hurra!

När: Igår kväll

Var: kullerstensgård, porlande vatten, klängande frodig murgröna; m.a.o.; mysigaste uteserveringen i stan

Vad: en väldigt god middag

Varför: för att fira jobbrelaterat roligt besked som fick mig att utbrista YES! YES! helt naturligt när jag inte bara log ett sånt där från-mungipor-till-öron-leende eller babblade glatt om allt möjligt.

Och idag har jag energiskt surfat på gladvågor hela dagen. Som sagt; jag är den entusiastiska typen. Det går inte att dölja.

Min zenkatt

När jag tassar upp tidigt på morgonen för att öppna ett fönster tror Missan att det är dags att få frukost. Hon tassar efter. Jag säger med min sömndrucknaste röst, som i och för sig inte låter särskilt sömndrucken hör jag, att det inte är dags att gå upp än, att jag ska sova ett tag till.

Hon stannar uppe en liten stund, låter höra ett jam som jag besvarar med "Jag har gått och lagt mig igen." Jag hör hennes små tassar mot golvet och så är hon nedanför sängen, tar ett bestämt skutt och landar vid min sida för att sedan kliva upp på min mage och börja sitt vanliga spinntrampande. Jag klappar henne under hakan och på nacken medan hon lägger sig tillrätta. Hon spinner, spinner, spinner. Jag håller min vänstra hand mot hennes mjuka, mjuka päls.

Jag kan inte somna om. Det gör inget. Jag ligger kvar en stund ändå, klappar henne, lyssnar på hennes spinnande, tänker, låter ögonen njuta av solskenet som letar sig in i rummet.

Jag tänker på hur lätt hon har att gilla läget. Jag tänker på första gången jag hörde någon föreslå mig det och hur fel det var då. Men jag tänker att det finns också situationer när det verkligen är rätt. Jag ler lite. Och så går jag upp och gör frukost.

Att beskriva en bok, del 2

Sen boken kom ut har jag då och då haft lust att berätta vad jag ville med texten och varför jag skrev som jag gjorde. Då och då har jag fällt en och annan kommentar om det; några finns i tidigare bloggtexter. När det var dags att skriva debutantporträttet till Svensk Bokhandel fick jag ännu en chans.

Ändå finns det en del kvar att berätta. Mycket, pretentiöstycker jag ibland. Bara små tillägg, anspråkslöshetstänker jag andra dagar. Kanske kan jag delvis ursäkta min beskrivningsiver med att jag är debutant? Att jag ännu inte vant mig vid att slå mig till ro och låta texten ha sin gilla gång. Att jag är nybörjarentusiastisk inför själva processen att skriva en text och att jag gillar att prata om det.

Det är inte det att jag inte litar på textens och berättelsens styrkor, för det gör jag, och jag har haft tillräckligt många läsare som har bekräftat det. Men varje gång jag fått frågan i en intervju har jag funderat över mitt svar efteråt. Om jag egentligen har sagt det väsentliga. Varför jag inte nämnde det, och det och det. Varför jag bara pratade om det. Och samtidigt har jag, absolut av entusiastisk debutantiver, haft lust att visa; säga ”titta här, jag gjorde så här för att…” och ”Mina tankar med berättelsen var att…”

Men jag har inte velat skriva folk på näsan, utan visa respekt för att alla läser, upplever och tolkar texten på sitt sätt och låta dem göra det.

Fast om man drar det argumentet ett varv till, har jag som författare ju också rätt att tolka texten på mitt sätt, eller hur? ;) Därför har jag funderat på att lägga ut ännu en text om det här på bloggen. Fast inte som ett nytt inlägg. Utan putta in det i ett gammalt så att det inte är i vägen för alla som inte vill läsa det.

Jag har nu lagt in en beskrivning här. Jag kan inte säga att den är fullständig. Jag kan inte säga att jag står för den om ett eller tio år. Jag kan inte ens säga att texten ligger kvar om en vecka, och absolut inte att den ser ut såhär om några dagar. Men den förmedlar några av de idéer jag hade medan jag skrev och lite av de tankar jag haft i efterhand.

Jag vill uttryckligen varna alla er som vill ha era läsupplevelser ifred för att läsa texten. Gör det inte!!! Läs bara texten om ni är säkra på att den inte stör er egen läsupplevelse av boken. Och lova att ni alltid tar er rätten att känna er fria att ”bara” läsa och gilla en bok, känn er alltid fria att tolka och uppleva en bok på det sätt som är rätt för er, oavsett vad författare eller litteraturvetare eller andra har sagt eller skrivit om den bok ni läst. Lova.

Att beskriva en bok, del 1

Enda gången jag och mitt förlag har tyckt olika har varit när det gällde hur min bok skulle beskrivas i marknadsföringstexterna. När min förläggare för länge sen sa att det var dags att fixa med dem, undrade hon om jag ville skriva en första text som hon sen kunde jobba vidare på.

Peanuts trodde jag, som är rätt van vid den sortens texter, fast inte inom bokbranschen, och sa glatt och obekymrat ja. Men jag märkte snabbt att det inte alls var peanuts. Det var rätt svårt. Jag fick ihop en massa halva texter men ingen hel sammanhängande som jag var totalnöjd med. Till slut totade jag ialla fall ihop något som jag mailade min förläggare.

Hon tyckte att jag alltför mycket betonade det mörka i boken och att jag använde alldeles för starka ord. Hon trodde att det skulle avskräcka läsare och menade att det fanns något allmängiltigt i min skildring som gjorde att många, många skulle känna igen sig, och att detta måste förmedlas. Hennes kontrande beskrivning var därför mycket ljusare.

Jag hade svårt för den texten första gången jag läste den. Vissa formuleringar sa jag ifrån om och gav alternativa förslag till. Samtidigt fick jag inse att olika personer läser och tolkar berättelsen på olika sätt. Och jag tänkte att det var ju på sätt och vis bra om texten också hade den sortens igenkänningseffekt.

Medan jag dividerade för mig själv drog jag mig till minnes min författarmentors kommentarer om den ursprungliga varianten på manuset. De beskrev också att texten förmedlade allmängiltiga erfarenheter, fast hon lyfte fram ytterligare helt andra exempel och betonade annat.

Det blev den ljusare mindre problemframställande marknadsföringstexten som förlaget skrev, med de ändringar som jag absolut ville ha med. Och jag lät det vara. Men varje gång jag har blivit påmind om de texterna, har jag haft lust att komplettera beskrivningen. Samtidigt har jag känt mig tveksam. Tänkt att det kanske man ska låta bli. Att det kanske man ska lämna till läsaren.

När jag nu i efterhand läser om min ”mörka” variant ser jag att min förläggare hade rätt. Den var alltför mörk och jag använde alltför starka ord. Samtidigt tycker jag inte att det var fel att att jag ville förmedla bokens allvarliga sidor, men jag hittade inte något bra sätt att göra det på.

Att redigera ska vara en lättnad

Redigeringsarbetet tog tid men var lätt. Jag hade förberett mig på att det kunde bli jobbigt; att det skulle komma en massa önskemål jag inte höll med om. Istället var det hur smidigt som helst.
Det enda min förläggare och min redaktör har gjort har varit att föreslå ändringar som liksom har frilagt texten så att den blivit mer sig själv. För varje sådant förslag har jag blivit lättad och tacksam, för det har varit krångelställen som jag själv inte varit nöjd med och passusar jag varit osäker på och plötsligt har någon hjälpt mig att se hur det skulle kunna bli.

Ingenting har skett med texten som jag inte har velat. Några gånger har vi tyckt olika och då har det blivit som jag har tyckt. Den enda som var krånglig var jag, som velade fram och tillbaka med några texter jag lade till i efterhand och som jag sen ville ta bort, och några ändringar jag ville utföra i sista minuten. På slutet var jag faktiskt jättejobbig; sådär jobbig att all eventuell tandagnisslan från övriga inblandade hade varit absolut förståelig. Förmodligen var det en släng av debutnervositet. Min förläggare hade ett samtal med mig och försökte få mig att släppa alla idéer om sistaminutenändringar. Jag tog ett steg tillbaka och kunde lugna mig på de flesta punkter och sen hade jag ett par kontakter till med min redaktör där jag fick igenom några minimala ändringar som jag trots allt trodde var viktiga för mig.

Periodvis under redigeringsprocessen var jag hjärtligt trött på texten. Jag ville skriva nytt istället men kunde inte uppbåda skrivfokus till det så länge redigeringen höll på. Och samtidigt kunde jag inte heller helt släppa taget, fastän min förläggare försäkrade mig att de tog över och att jag bara kunde luta mig tillbaka. Men jag ville ju hjälpa till och upptäcka ord som borde bytas ut, omskrivningar som borde göras. Vet inte riktigt hur pass mycket jag var en hjälp ;). Men belåten var jag, varje gång jag hittade något jag tyckte borde korrigeras. Som om det var mödan värt att sitta och tråckla sig igenom texten för tionde gången.

Det bestående intrycket efteråt har varit detta; att det är lätt och en lättnad att samarbeta med redigering. Att man blir tacksam för att bli så noggrant läst. Att man blir imponerad av att någon har varenda liten detalj och allt det övergripande fullständigt klart för sig, och dessutom kommer ihåg det. Att det är läskigt men väldigt befriande när det är färdigt.

önska böcker

Idag fick jag lära mig något nytt. Bibliotekskunnig kompis berättade att man kan surfa in på bibliotekets hemsidan och lämna önskemål på böcker man skulle vilja köps in.
Tidigare har jag nöjt mig med att kolla i katalogen om de finns eller inte. Men nu ska här önskas! Rena julafton.

Så alla ni som av olika anledningar inte vill köpa vissa böcker som ni ändå vill läsa; surfa in på biblioteken i era kommuner och nöj er inte med att leta i katalogen, utan önska inköp om titeln inte redan finns!

Och om ni är nyfikna på min bok kan ni ju passa på att önska att den köps in också.;) Jag har förstått att det varierar väldigt från ort till ort. Och så kan vi ju inte ha det. ;)
Om det är något man vill som författare så är det väl att boken ska gå att låna i alla fall.

en väldigt litterär blogg

Surfa in på Henrik Petterssons blogg Härifrån. Där får ni exempel på exempel på att en blogg kan vara en skrivexperimentverkstad; en plats för skönlitterär textproduktion.

Om ni vill läsa mer av Henrik är det bara att gå till hans hemsida där han bland annat lagt ut ett smakprov ur manuset till romanen Nya låtar, samma dans. Eller så kan ni vänta tills hela manuset finns i bokform. För det är bara en tidsfråga, det är jag säker på, innan han blir erbjuden ett förlagskontrakt.

kolla här

En journalist på DN, Nancy Westman pratar positivt om Youtube som schysst marknadsföringsplats för kultur. Fortfarande gäller det förstås bara musik, som om det är enda formen av kultur som är ok att sprida via nätet*, men just den här artikelns ämne är musik, så det får man ju förstå.

Och vem vet, kanske kommer litteratur och publiceringsställen på nätet att nämnas på samma självklara sätt någon gång i framtiden i någon tidning? ;)

Typ om tio år eller så, när massor av etablerade författare lägger ut noveller på nätet och när unga lovande författarwannabes har tagit för vana att under boksläppsdygnet lägga ut hela boken och när särskilda lyrikportaler stoltserar med antologier ur de senaste årens utgivning och scenpoeter tumlar runt på myspace och litteraturestradörer tar plats i Youtube och bjuder på uppläsningar, och fler och fler bloggare skriver skönlitteratur på nätet och får sina manus utgivna på förlag, och fler och fler bloggare som publicerar underhållning på nätet får sina respektive bloggar utgivna som underhållning.


* något jag funderade över för några veckor sen

att vara ute och cykla är inte att vara ute och cykla

Rätt så ofta rapporterar media om miljövänligare bilar och miljövänligare lastbilar och andra sorters farkoster och åkdon som inte är särskilt miljövänliga än.

Det är ju finemang att industrierna börjar ta lite mer ansvar.

Men jag väntar ivrigt på att få höra om fler miljövänliga transportmedel och hur de utvecklas. Främst tänker jag på cykelinnovationer. Jag väntar på att Maraton, Monark, Helkama, Crescent och alla de andra ska börja presentera nya modeller och cykelhybrider. Cyklar med tak. Cyklar med tak och väggar. Cyklar med fyra hjul. Cyklar med trampkraft och annan extrakraft som man kan ta till vid behov. Nya sortens tandem där man cyklar två i bredd. Nya familjecykeln med plats för fyra eller fem. Visst ser man en och annan cykeltaxi med färgglatt preseningtak och visst ser man en och annan cykelkärra. Men ändå. Här finns ju hur mycket som helst att uppfinna och utveckla!

Korta bilresor skulle kunna minska drastiskt om man kunde cykla och vara lite mindre utsatt för regn och rusk och ha lite bättre bagagemöjligheter. Det finns hur många möjliga varianter på åkdon som helst som skulle kunna inta våra gator och konkurrera ut bilen på kortare transportsträckor.

Så sätt igång alla cykelfabrikanter, ligg inte och lura på era nya idéer i tysthet! För visst måste ni väl redan ha såna här idéer och tankar fast mycket proffsigare uttänkta?

Och när de väl presenterar sina innovationer hoppas jag att de får lika stort genomslag i media som bilfabrikanter får varje gång de presenterar en ny modell som är miljövänligare än de tidigare.

Uppdatering: Den mest cykeluppdaterade i bekantskapskretsen, min exman, har idag berättat om massor av cykelvarianter liknande de som jag efterlyser som redan finns; i Holland och som specialbeställda varianter här i Sverige. Så nu ska bara nåt hända som gör att de blir mer tillgängliga.

väggarbete

Jag spikar och spikar. Det ena inramade fotografiet efter det andra åker upp på väggen. Jag sätter upp dem lite huller om buller utan att måtta särskilt noga. Ett par gamla barnteckningar följer med av bara farten. Och så ett handmålat kort som jag fick av min farmor, som hon i sin tur fick av en konstnär när hon var ”mycket ung”.

Till slut är det en hel livsvägg. Det är min dotter och det är jag och det är några andra nära och kära. Det är fint. Vi ler; från våra olika åldrar och våra olika situationer ler vi mot betraktaren. Betraktaren, som just nu är jag, ler tillbaka. Det går inte att göra annat.
Jag är nöjd. Det är fint. Nu kommer jag att bli välkomnad varje gång jag går in i arbetsrummet.

Nu kommer jag att kunna se upp från datorskärmen och hämta ett leende, ett minne, tokig rolighet, tillitsfull glädje, härlig livslust.

Pucko

När jag var liten hade jag en nalle som hette Pucko. Han var relativt stor och grålurvigt ullig. Jag fick honom när jag var fyra månader och han blev som alla älsklingsnallar med tiden tämligen nött på vissa partier och det ulliga blev något mer stelt och mindre voluminöst.

Någon gång i småbarnsåldern blev mina smaklökar förtrogna med den kalla chokladdrycken med samma namn. Det var möjligen lite smålustigt, men mest förnöjsamt att två goda ting hette samma sak. Att få en Pucko var lyx. Att motsvarande dryck i Spanien hette Lacau var däremot lite knasigt. För det smakade ju precis som Pucko.

När jag var i sjuårsåldern lekte vår busiga, charmerande men bristfälligt uppfostrade tik en lek som förmodligen hette "tugga kramdjur" eller något sådant. Pucko var med sin storlek ihop med Fokus, en strävhårig stel gammal hund stoppad med halm, ett solklart favoritobjekt; mer lätt att hantera med mun och tass än de små fjuttiga vita nallarna.

Efter ett sånt särskilt vilt tillfälle som jag inte ville föreställa mig hur det hade gått till, hade Pucko så när förlorat sitt ena ben och sin ena arm; båda extremiteterna hängde löst i några trådar. Jag var naturligtvis djupt indignerad och grät en skvätt. Inte för att jag längre hade honom till något särskilt; jag var inte den som nattade kramdjur eller ens hade behov av dem som kramdjur. Men han var förknippad med min barndom och han var en slags representant från den tiden när jag var en liten unge som hade kramdjur. Och vår älskade hund gjorde med sin våldsamhet också våld på mitt behov av en kvardröjande nostalgisk brygga till den tidiga barndomen.

Så småningom försvann Pucko. Jag minns inte när eller hur. Jag tror inte att det gjorde sådär jättemycket egentligen. Några gånger ville jag få det till det, men jag vet inte om dessa stunder av häftigt uppflammande nostalgi stod för vad jag egentligen tyckte.

Nostalgin bär sig ändå, och blir kanske ibland enklare att hantera med färre minnesföremål. Bilden av Pucko och minnet av min nalle ger mig förmodligen mer än vad det skulle innebära att ha honom sittande i något hörn, sliten och illa åtgången.

Men jag har lagt märke till att jag fortfarande är svag, väldigt svag för grålurvig ullighet; att det lockar mig att dra med händerna igenom den om jag stöter på den i en affär i form av en prydnadskudde eller fotpall, eller om jag ser en begagnad fårskinnspäls på loppis.

När ordet pucko plötsligt fick en negativ betydelse, var det under många år omöjligt för mig att använda. Jag förknippade det med min nalle och god chokladmjölk.

Men nuförtiden kan jag helt naturligt muttra "Pucko!" om jag blir arg på någon; till och med ihop med lämplig svordom, om ilskan är av den sorten att det behövs förstärkning när den ska uttryckas.

Om mentorer

Jag försöker tänka tillbaka för att förstå hur det gick till när jag för första gången skaffade mig en mentor. Det var inget medvetet beslut. Det var ett behov. Jag ville lära mig mer. Jag ville fråga saker. Jag ville testa idéer.

Det fanns en person som jag hade fått kontakt med som jag anade kunde vara till hjälp.

Det var inte så att jag stolpade upp på hans jobb och frågade ”Hej vill du vara min mentor?” Inte för att det är något fel i det; jag vill genast uppmana er alla som vill ha en mentor att se er om efter en lämplig och faktiskt våga ställa den frågan.

Men jag stolpade upp på hans jobb, det gjorde jag. Jag frågade saker, testade idéer, lyssnade, lyssnade, lyssnade på hans erfarenheter. Och så blev det bara så. Att han alltid fanns där. Att han var intresserad. Att han lyssnade, lyste upp, åh, jag kommer ihåg hur han lyste upp ibland när jag kom med någon av mina idéer.

Vi diskuterade. Han drog paralleller; med sin långa yrkesmässiga erfarenhet berättade han om sina erfarenheter, om sånt som skett på andra håll, och om sånt som var på gång. Jag lyssnade, lärde och stärktes i min tilltro till mina egna idéer, mina arbetssätt.

Så småningom skaffade jag mig en till och vi skaffade oss med tiden regelbundna mötesvanor; lunchmöten då vi ventilerade allt möjligt. Hans tidigare erfarenheter, våra respektive dåvarande göranden. Problem. Möjligheter.

De båda kände varandra. De kallade mig sin adoptivdotter.

Då och då har jag skaffat mig tillfälliga mentorer också, såna jag har huggit tag i vid tillfälle.

Det är häftigt. Lärorikt. Berikande. Energigivande. Bekräftande.

Så småningom fick jag också en författarmentor. Hon finns kvar. Jag är fortfarande förvånad över det. Att hon bara finns där med all sin klokhet. Det är terapeutiskt, naturligtvis, och stärkande, stödjande och bekräftande.

Hon beskriver själv sin roll med att det handlar om att vara inlyssnande: ”…att spegla och framhäva saker som den skrivande personen redan vet om sig själv och sitt verk, men ännu inte satt ord på.”

Men även efter det att jag själv satt ord på det, har hon då och då påmint mig. Det var till exempel ett par gånger under redigeringsarbetet när jag höll på att vingla ut på sidospår. Ena gången visste jag det själv, men behövde stöd av någon annan för att våga skippa det där sidospåret. Andra gången var det lite mer obemärkt och min osäkerhet var mer diffus.

Vad som händer är att ens skrivande via den här speglingen blir så tydligt för en själv att man vet när man ska kompromissa eller ändra, lägga till och ta bort, och när man inte ska göra det. Man behöver inte förlita sig till bara sin egen magkänsla, för hur det än är kan det vara lite osäkert att vara på väg att debutera. Man har någon annans magkänsla också, någon som känner ens skrivande och ens skrivröster.

Och när man själv vet att man har berättat just det man ville berätta i just den formen man ville använda med just den stilen man åsyftade, då känns det förhållandevis bekvämt att låta manuset bli bok.

Jag är tacksam för att jag har mött dessa kloka människor och att de har delat med sig av sin klokhet till mig. Jag tycker om att få ta del av andras klokheter. Både sådan klokhet som jag har frågat efter och sån som kommer på köpet, som man inte är beredd på.

De gör intryck; mentorerna. Man minns. Kommer ihåg samtal, miner, gester, mail. Glada tillrop och kloka peppningar. Uppriktigheten, för de är brutalärliga på ett härligt sätt; med sin erfarenhets rätt. Och så visdomen, den som är förvärvad under lång tid, som man får sig till livs i olika former; oftast i förbigående.

Det fina med en mentorskontakt är att den känns så jämlik samtidigt som man hela tiden är medveten om hela den stora erfarenheten som ens mentor har. Men det finns en nyfikenhet, en lyhördhet och en ödmjukhet som gör att kontakten känns så jämbördig. Man står inte i tacksamhetsskuld till en mentor. Det går inte (jag har prövat, de accepterar det inte!;). Kontakten medger inte det. Men vad kontakten medger är ett utbyte som tydligen är meningsfullt och berikande för båda parter.