fredag 30 mars 2007

skriva vidare

Sådärja. Fick besked från förlaget att allt är färdigt och nu ska manuset i väg på tryck. Skönt med bekräftelse på att det är klart.

Då är det äntligen dags för nästa skrivprojekt. En stackars bilderbokstext som jag tror jättemycket på har legat i ett dokument alldeles ensam och väntat på redigering.

Fast det är nästan tur det, för när jag nu tar fram den och börjar jobba med den igen ser jag

1) att jag måste byta tempus
2) att jag har varit övertydlig - det finns meningar som måste strykas, som liksom sänker texten och det finns lite som ska omnyanseras en smula.

Gjorde ungefär hälften igår kväll. Lite motigt först, men roligt när man väl kommer in i det. Satsar på att bli färdig i helgen*, och sen ska jag bara ta mig samman och skriva ut, kopiera och skicka iväg till förlag.


Och när det är färdigt ska jag nog unna mig att skriva på en av de romaner som jag roas av mest nu. Ska bli så härligt! Att få skriva på något helt nytt som är mest som ett sätt att leka fram en berättelse. Vet inte varför, men just den romanen känns som det mest lekfulla skrivprojektet av dem jag har igång.


* vilket med realistisk tidsmåttstock förmodligen innebär tidigast nästa vecka...

onsdag 28 mars 2007

lättnad

Nu är det färdigt. Färdigt som i klart, färdigvåndat, färdigvelat, korrläst, genomgånget (upphöjt i kvadrat), slutändrat, slutskrivet, sluttänkt, slutfunderat.

Allt. Vartenda ord. Manuset, omslaget. Jag tog de sista små ändringarna med min redaktör idag.

Sen gick jag ut en rask entimmespromenad bland trädstammar, scillor och fågelkvitter.

Överlämnandet, avslutandet kändes inte längre svårt, inte längre "bara lite till", "tänk om man skulle ändra lite här". Inget sånt. Bara "sådärja, nu är det färdigt."

Och jag känner mig väldigt lättad.

måndag 26 mars 2007

andas


Jag undrar om det ingår någon grundkurs i psykologi eller coaching när man jobbar på förlag? I så fall har min förläggare gått den. Min redaktör också förmodligen.

Eller möjligen har de smygpraktiserat på en barnmorskeutbildning? För det är lite samma taktik. Nu när det nästan är färdigt, när man nästan inte orkar mer, när man är så trött på det där gamla manuset, när man bara önskar att det var över.

Då kommer peppet. I tillräckligt stora doser, vid rätt tillfällen, med formuleringar man behöver höra, med bekräftelser, massor med tilltro och superlativ och så några avslutande klokheter.

Dagens klokhet var såhär:

"Var stolt över dig själv. Andas djupt. För nu är det dags att dyka i!"

Åh, jag är svag för såna liknelser. Jag gillar dem. Jag tar till mig dem.

söndag 25 mars 2007

hej hej, här är jag

Sådär, nu har jag slutat blogga i skymundan. Nu har jag lagt in bloggen på bloggportalen och ska försöka trixa mig in på bloggtoppen när väl htmlkodningen funkar. Och så håller jag på att maila runt och berätta att jag har startat en ny blogg.

Mailar också runt till de som lämnade mailadresser när de kommenterade på min första blogg. Vill tacka dem igen så här i efterhand för deras kommentarer och också berätta att det är en bok på gång som delvis baserar sig på min första blogg.

Att mina bloggläsare var fantastiska och generösa har jag ju vetat ända sen jag började blogga. Ändå blir jag överväldigad av de glada svar med varma lyckönskningar som jag får nu. Och det från människor som jag aldrig har träffat, som bara har läst mina texter.

fredag 23 mars 2007

titeln

Romanen kommer förresten ut i maj på Norstedts förlag. Den heter ”Saker min sambo och jag tyckte olika om.”

Det är min debut i den skönlitterära världen.

så gott som klart

”Är det så här det känns?” mailade jag uppgivet till min författarmentor igår. ”Ja”, svarade hon lugnande och bekräftande, och la till ”kisa lite mentalt”.

”Premiärnerver”, skrev min förläggare när hon hörde att jag mailvägen hade textvåndats till min redaktör (som lugnande svarade ”Helt normalt och jättevanligt.”)

Nu är det alltså dags. Nu ska manuset iväg på tryck. Och det enda som jag förmodas ha synpunkter på i den här sista vevan är direkta felaktigheter.

Nu måste jag alltså bestämma mig för att mitt manus är färdigt. Lägga alla planer om kompletterande texter och ändringar åt sidan. När det väl är oåterkalleligt för sent tror jag att jag kommer att vara lättad. Det är väl bara nu, de här dagarna, när jag ska gneta igenom texten ännu en gång, när jag måste möta alla mina formuleringar för jag vet inte vilken gång i ordningen som det är lite jobbigt.

tisdag 20 mars 2007

om att utveckla sin självkännedom på jobbet

Förr i tiden hade jag hög sjuknärvaro på jobbet. Men det var länge sen. Nu har jag lärt mig. Jag har lärt mig till den milda grad att jag till och med säger åt andra att de ska vara hemma när de är sjuka, om inte annat för att inte smitta oss andra.

Så när jag vaknade i fredags efter en natts kamp med halsont och feber så visste jag ju att jag borde vara hemma. Egentligen. Men problemet var att det bara var ett par veckor sen jag var hemma med en förkylning sist. Och det kändes bra fånigt att komma och sjukskriva sig igen så kort tid efter. Dessutom var det fredag och min chefs sista dag innan hans semester och jag ville hinna stämma av med honom plus att vi skulle ha ett viktigt hur-går-vi-vidare-möte om ett av mina uppdrag. Och eftersom de andra snörvelpellarna ändå hade snörvlat omkring på jobbet tänkte jag att jag inte lär smitta dem för de hade ju redan något virus att brottas med och kanske var det av samma härkomst som mitt.

Jag gick dit. Det vill säga, jag försökte. Men just som jag var färdig började jag må så himla illa också, så jag fick ligga och vila i soffan en timme först och smsade hurtigt till min chef att jag ju inte ville trava iväg till jobbet med en hink framför mig, ;) , så därför skulle jag bara vänta tills illamåendet gick över. Jag var väldigt nöjd över min putslustighet och att jag liksom förringade illamåendet på det sätt som det förtjänade att förringas på för jag skulle minsann göra min plikt för dagen.

En timme senare cyklade jag meddarriga ben och en något bleknosig uppsyn till jobbet. Jag kom dit, startade datorn och sjönk ner i stolen. Konstaterade att allt kändes rätt förfärligt och att jag nog verkligen var rätt så sjuk. Bestämde mig för att jag bara skulle fixa med en text och få iväg ett viktigt mail och ha mötet och sen kapitulera inför den attack av främmande inkräktare som mitt immunförsvar utsattes för.

Min chef frågade mig vänligt ett par gånger om jag inte skulle gå hem istället. Det var när jag stönade för att det kändes så jobbigt. Han sa att jag såg sjuk ut. Vet inte om det berodde på att jag hade virat en filt runt kroppen eller om det var något med min bleka ansiktsnyans. Då och då suckade jag plågat, det gick inte att låta bli, för det kändes verkligen som att jag var ansatt av något, och då sa han på sitt lågmälda sätt att han tyckte att jag borde gå hem. Fast jag hade större eftertryck än han i rösten när jag replikerade att det var viktigt att jag kunde göra iordning dokumentationen av en konferens och få iväg den för hur skulle det se ut om det dröjde ända tills jag blev frisk (för vid det här laget insåg jag att jag kanske inte skulle komma på måndagen heller).

Sen skulle vi då ha möte, jag och min chef och hans chef som i sin tur är min chef-chef. Vid det laget kunde jag inte riktigt sitta still längre, jag var tvungen att omväxlande resa mig upp och vanka lite, och böja mig och andas djupt, och hålla andan. Jag hade kort sagt ett koncentrationsstörande beteende som gick ut över hela mötesstämningen.

En liten stund senare insåg jag att jag borde ha litat till den där första illamåendeattacken jag fick hemma på morgonen, och stannat med min hink från början. Det var när det liksom kom konstiga vågor inuti kroppen som av en främmande kraft.

Jag sa med så få ord jag kunde haspla ur mig att jag måste gå hem, och halvsprang ut från kontoret, nappade till mig en plastpåse från förrådet i ena handen och min handväska i den andra.

Sen tog jag mig hem utan att förorena det offentliga rummet. Det var jag nöjd med.

tisdag 13 mars 2007

om bloggande och demokrati

Anders R Olsson skriver om bloggar i Journalisten.se (http://www.journalisten.nu/a.aspx?article_id=12992#). Det är så mycket jag inte håller med om att jag inte vet var jag ska börja.
Därför börjar jag från början (av artikeln alltså):
"Ingen svensk samhällsdebattör, ingen intellektuell över huvud taget, har med en blogg lyckats ta steget från okänd till känd." skriver Anders R Olsson. Jag vet inte hur man definierar känd respektive okänd men jag tror i alla fall att många som bloggar har blivit mer kända via sitt bloggande än vad de varit tidigare, oavsett var på skalan känd - okänd de befunnit sig. Personer som skriver i någon tidning har med en aktiv blogg möjlighet att nå utanför tidningens läsekrets. Personer med en välfungerande politisk blogg har möjlighet att nå utanför partivänner och vänkrets. Och helt okända - eller anonyma har faktiskt med bloggen möjlighet att nå ut till många med sitt budskap. Det där med att ta steget från okänd till känd är inte intressant i sig tycker jag, det handlar väl om att ta steget från att inte vara lyssnad på till att ha läsare.
Men i alla fall. Det finns bloggare som blivit (väl)kända (mycket) tack vare sin blogg. Kanske är det i mindre grad samhällsfrågebloggare och i större grad andra. Men det speglar ju i så fall bara vårt mediabrus så som det ser ut i allmänhet.

"Bloggare kan däremot aldrig påverka något ideologiskt viktigt, det vill säga journalisters nyhetsvärdering, vinklar eller en rapportering som blir missvisande genom orimligt faktaurval" skriver han också. Hur vet han det? Hur kan han veta vad journalister inte hade rapporterat om ifall en bloggare inte berättade om det först? Bloggar kan i diktaturer föra fram åsikter, fakta, händelser och erfarenheter som man inte får del av via traditionell media. Bloggar kan i demokratier föra fram missförhållanden och erbjuda vinklar som någon annan inte har skrivit om. Sen är det klart att man alltid kan påstå att om inte en bloggare hade skrivit om det, så hade någon journalist säkert gjort det lite senare.

Ett tredje citat; "Bloggarna fyller utan tvekan en funktion för många människor, men den funktionen har inget med demokrati eller journalistikens kvalitet att göra." Anders Olsson hävdar detta eftersom de mest sökta orden på bloggportalen inte hamnar inom fältet samhällsfrågor, om jag förstår honom rätt. Det resonemanget är lite svårt att hänga med på, men jag hoppar över det och går direkt på bloggens demokratimöjlighet.
Såklart ska man inte överskatta en bloggs demokratipåverkan. Men som bloggskribent har man via sin blogg tillgång till ett forum där man kan publicera mina åsikter om det är viktigt för en att visa dem för andra människor. Och man kan göra det snabbt. Man behöver inte ta omvägen om traditionella papperstidningar och hoppas på att någon av dem ska vilja publicera något från en okänd person. Och man har chansen att bli läst. Av många. Och om man blir läst av många har man större chans att bli publicerad någonannanstans.
På det här sättet kan bredden på debattörer och sakfrågeexperter bli större. Det kommer att finnas ett större urval personer att välja på till tv-sofforna eller DNdebatt eller andra traditionella fora för rikstäckande (nåja; men möjliga rikstäckande) diskussioner.
Sen är det så här, att bloggandet är fortfarande ganska nytt för oss som uttryckssätt. Och demokrati tar tid. All utveckling av demokrati tar tid. Att kanalisera samhällsengagemang på nya sätt tar tid. Att vinna gehör för det tar också tid. Därför är det alldeles för tidigt och snudd på omöjligt att veta på vilka sätt bloggar och demokrati kommer att ha med varandra att göra i framtiden.

lördag 10 mars 2007

Jorden sedd från ovan

Yann Arthus-Bertrands fantastiska fotobok har den sakliga men passande underrubriken "Ett flygporträtt av planeten". Nu har den kommit i en ny svensk upplaga, med 90 nya bilder.
Bilder från boken finns även i stort format i utställningsform och turnerar runt i olika städer där de visas utomhus. De är vackra, mäktiga, sorgliga, skrämmande och omöjliga att inte stanna upp inför.

Det är jorden i sin skönhet, men också i sin sårbarhet. Det är porträtt av vår planet som väcker vördnad, men också vilsenhet. Värme, men också vanmakt. Glädje, men också ilska och ledsenhet.

Och jag kan inte hjälpa att jag drabbas av en naturligtvis naiv men omedelbar lust att visa de här bilderna för varenda makthavare i hela världen. För inte kan man se de här bilderna och fortsätta rusta för krig, eller fortsätta låta folk gå under av umbäranden, eller fortsätta med miljöförstöringen?

Jag kan inte tro det, jag kan bara inte tro det. Men jag är inte tillräckligt naiv - eller kanske är tillräckligt idealistisk ett bättre uttryck - för att försöka förvissa mig om att alla makthavare tar del av boken.

Jag bara önskar det, utan att göra något av min önskan. Jag bara önskar att de kunde titta på hans bilder och säga "okej, jag fattar. Vi måste lägga av nu. Vi måste skärpa oss"

lördag 3 mars 2007

vårnärvaro, nunärvaro



Fågelkvitterrymden
Friskfuktluktluften


Lövprasslet, kvistrasslet
Marken, myllan
Tänka bland träden
Stanna bland stammarna
Vara vid vintergäcken

Allt
Andas

Vila i varandet
Vara i vilandet

Regndroppen fäst vid grenen speglar stammar i sin rundhetsrymd
Den hänger kvar, den är där, som om de hörde ihop, som den naturligaste sak i världen


torsdag 1 mars 2007

att skjuta upp skrivandet

Jag skriver på några manus. Eller rättare sagt; jag tänker på några manus. Jag går mina promenader och tänker ut vad som ska hända i noveller och romaner som jag vill skriva. Det går bra. Jag tänker och tänker, och snart har jag tänkt ut en hel novellsamling som jag tycker har ett rätt så kul upplägg.

Det är bara det att det räcker ju inte att tänka ut det. Man måste ju skriva ner alltihop också. Åtminstone om man vill att det ska bli ett manus. Och det tar ju lite tid. Och så vet jag inte vad jag ska börja med och vilket jag ska prioritera. Och så kan jag tycka att det är bra synd om den där berättelsen blir liggande bara för att jag vill skriva den där först, och varför ska jag det egentligen? Sen slutar det med att jag inte skriver något alls eller så sätter jag mig vid datorn och skriver om att jag inte skriver.

Sen går jag iväg och köper målardukar och akrylfärger för jag tänker att jag måste få utlopp för lite lekfullhet så länge. Sen tar jag en promenad till och då kommer jag verkligen på vad jag vill skriva, och sen tar jag en dusch och då kommer jag på en text som väl skulle duga att skriva på bloggen och sen sätter jag mig vid datorn och kommer inte ihåg hur jag tänkte egentligen och sen kommer katten och lägger sig bredvid mig och är så spinnmysig att jag bara måste ägna mig åt att klappa henne och sen inser jag att om jag inte startar nu så blir det inget skrivet idag heller och då tänker jag att okej då, jag får väl vara skrivlat en dag till.