välbehövligt, vilsamt, vidunderligt vackert

(Semester utan tillgång till Internet - jodå - det förekommer fortfarande. Och det är alldeles alldeles underbart. Och kanske något som inte längre finns om tio, tjugo år, såvida man inte åker iväg på retreat eller till yogakurs eller kloster?)


Jag har inmundigat natur. Vi har bott på landet vid en havsvik med skog, bergknallar, hagar och sädesfält runt omkring. Jag har haft det mycket mycket bra. Jag ville stanna kvar. Jag vill återvända.

kattrus

Ibland frågar vi oss om vår katt är drogmissbrukare. Eller om hon har ett visst felbruk. Det talas sällan om att katter berusar sig trots att det verkar vara vanligt förekommande. Jag anar rent av ett osynliggörande. Med denna text vill jag nu förmedla hur det är att se sin älskade katt berusas till oigenkännlighet.

Det handlar naturligtvis om kantnepeta, den blåblommiga växten med mattgröna smala blad. Denna perenn går även under det förståeliga namnet kattmynta, eftersom den doftar något av mynta och är älskad av katter.

När man kollar på nätet kan man få intrycket av att katter gillar kattmynta ungefär på samma harmlösa lagomsätt som en människa kan gilla hallon eller gräslök eller något annat av naturens ätliga under som finns att tillgå i skog och mark och välsorterade rabatter, grönsaksstånd och kyldiskar.

Det där stämmer inte. Inte på vår katt i alla fall. Hon gillar inte kattmynta, hon är inte förtjust i det, hon tycker inte om det. Nej, nej, nej. Såna lama ord gör sig inte här. Hon har en intensiv relation till kattmynta som närmast kan beskrivas med ord som kärlek, total besatthet och höggradig berusning.

När hon är vid kattmyntan finns bara hon och kattmyntan i hela världen. Ingenting annat existerar. Inga trollsländor, inga småfåglar, inga roliga snören. Det är hon och det är kattmyntan och det är det som finns i universum typ. Hon rullar sig i den, fäller ner en försvarlig mängd stjälkar med sin tass och slickar begärligt på drogen. Detta intagande kan pågå ungefär lika länge som man tänker sig att det skulle skildras i en filmsekvens av Peter Greenaway; det vill säga otroligt mycket längre tid än vad man någonsin kunde tro att någon kunde visa kattmynta uppmärksamhet.

Ibland har vi prövat att föreslå henne att intressera sig för något annat än kattmynta genom att medelst mjuka händer lyfta bort henne därifrån. Då uppvisar vår annars så godmodiga kärleksfulla varelse samma symptom som en drogmissbrukare som vill fortsätta droga sig. Hon blir aggressiv och oförstående till andra värden i livet och bryr sig inte alls om hur hon hanterar relationerna till sina närmaste. En och annan klo fälls ut på ett försåtligt och hänsynslöst sätt och markerar att hon har det alldeles utmärkt hos kattmyntan och inte avser att flytta på sig.

Men enstaka gånger verkar hon ha fått i sig sin maxdos. Om berusningen sitter i ett tag efteråt eller försvinner med intagandets upphörande vet jag inte. Katter ger inte samma uttryck som människor därvidlag. Hon går inte runt och kaxar sig efteråt och muckar gräl. Hon hippiesoftar inte runt och gör fredstecken och säger "peace man". Hon blir inte självupptagen eller gråtmild.

Det enda vi märker är att hennes vilda timme ofta kommer efteråt. Den där då hon rusar runt i 90 kilometer i timmen. Men andra gånger ligger hon still och vilar. Sover hon ruset av sig då? Lider hon av baksmälla sen? Vi vet inte. Men det har hänt att hon gått förbi kattmyntan utan att bry sig om den. Och så länge hon har sina frivilligt drogfria dagar så vill vi gärna trots allt tro att hon klarar av att hantera sitt kattmyntsbruk.