(Det har varit mycket att göra men snart hägrar semester och eventuellt mindre att göra)

mail med mera

De senaste veckorna har jag varit lite tankspridd. Därför har jag hela tiden tänkt att det är bäst att jag stannar upp och fokuserar varje gång jag gör något sånt där som typiskt kan bli fel annars. Så jag ser efter att båda vantarna är med på morgonen, jag kollar att mobiltelefonerna är i handväskan, memorerar var jag har nycklarna, skriver upp allt jag behöver komma ihåg i almanackan och jag ser upp så att jag inte råkar skicka mail eller sms till fel person. Uppmärksamt har jag studerat mottagarfältet innan jag tryckt på skicka. Nästan hela tiden vill säga. För det kommer tydligen ändå dagar när jag liksom inte är så fokuserad just i sändningsögonblicket. Eller så slappnade jag av när rätt persons namn stod i sändfältet.

För här tror man alltså att man levererar ett mail till en person. Man klickar på namnet och ser att rätt namn kommer i rätt ruta. Men i själva verket mailar man till ytterligare en person utan att man vet om det. Med mailet följer en hel gammal mailväxling. Den tredje personen skickar ett svar till oss båda. Hon hade läst brevväxlingen med stort intresse svarade hon.

Jag för min del läste hennes mail med stigande förvåning och var just på väg att knattra iväg ett mail till den avsedda mailmottagaren där jag försökte fråga honom lite artigt nyfiket hur det kom sig att han levererade en hel gammal brevväxling till en tredje person, när jag insåg att det var bäst att jag kollade först så att det inte var min fadäs. Och det var det alltså.

Just nu ifrågasätter jag därför starkt att någonsin skicka mail där gamla mail finns kvar inundertill. Jag som alltid tyckt att det var så bra. Ja, utom den gången jag råkade skicka ut ett mycket privat mail från en kompis inklistrat långt inunder till en massa yrkesbekanta.

En kompis till mig råkade trycka reply all när han skulle svara på ett jobbmail jag hade skickat ut. Fast han svarade inte på jobbmailet. Han skämtade en massa om mer privata angelägenheter istället. Hans angelägenheter, vill säga, så mycket det nu är angelägenheter när det är skämt.

Det finns massor med avskräckande historier. Det här hände aldrig på papperspostens tid. Eller gjorde det det?

ett prettosätt att säga att det är lite mycket just nu

När man säger att en vecka har varit händelserik kan man mena det jag menar just nu eller lite mindre. Eller ännu mer. Betraktar man det ur ett globalt perspektiv, eller nationellt, eller lokalt eller lokalt-lokalt-lokalt, eller för den delen filosofiskt, är varenda timme;varenda sekund händelserik.

Med "händelserik" menar man ibland inte bara yttre händelser, utan även tankar och det som försiggår inuti en människa. Är det händelser? Jag vet inte. Ett slags skeenden är det i alla fall.

Amaryllisarna blommar; tio blommor på tre stjälkar. Två i knopp. Och jag ser på dem. Jag stannar upp och ser på dem.

Jag längtar efter att skriva.

Delar ur Marie Wetterstrands diktsamling Utflykt har valts ut till Riksteaterns projekt Ny text!
Det är inte ett dugg förvånande, för det är jättefina dikter.

Onsdagen den 12 december kl 19.30 framförs Maries (och andras tror jag) texter på Teaterhögskolan här i Malmö. Fritt inträde.

Amaryllislyx

Den första amaryllisen har nu slagit ut sina cremevita blomblad med rosa skiftningar. Jag är förundrad. När vi satt och åt middag var den fortfarande i knopp.

Nu är den i blom. Snacka om snabbt öppningsskede.

Och jag som ska lämna hemmet i morgon bitti.

Missa nu inte debutbar på Kulturhuset, café panorama kl 19 4 december

Välkomna, välkomna. Fri entré, fem fräscha författare; debutantkrispiga, och en proffsig debutbarsamtalsledare. Bättre tisdagsnöje kan väl aldrig finnas?

Min svårdefinierade släkting (nåja; kusinbarn; men det låter så fånigt att säga "mitt kusinbarn" om en vuxen människa) som jag kom mig för att tipsa först ikväll* ringde upp och beklagade att han sticker till andra sidan jordklotet imorgon bitti. (Det beklagar jag också men jag förstår att det smäller högre). Min exsvåger mumlade något om styrelsemöte och jag förstår att det finns jordiska plikter; men gör som jag; resignera;** skjut upp dem och kom och var med. Det kommer inte ens att ta hela kvällen; vi är bara fem pers, så det blir mycket tisdagskväll över för den som vill hinna tvätta eller läsa läxor eller städa badrummet eller titta på tv.


*Jag är rysligt dålig på att fråga om folk har lust att komma på sånt som jag själv medverkar i. Och om jag till slut gör det är det först i sista minuten och då är det ingen som kan och då förstår jag inte varför jag inte föreslagit det innan. Fast imorgon vet jag i alla fall ett och annat bekant ansikte som dyker upp i Stockholmsvimlet.

**Idag är det fler saker jag inte har hunnit med än vad jag har hunnit med. Detta innebär att jag inte behöver bekymra mig om vad jag ska göra i helgen som kommer.

Det är något visst med uppskjutna plikter; de blir så intressanta kombinationer av monstruösa oöverstigliga uppgifter och nonchalerade äsch-det-var-väl-ingenting-grejer.

PS Jag hinner nog inte blogga så mycket i veckan. Först Stockholm och sen en imponerande mängd arbete som ska utföras.

välbehövlig text om kulturstödet

Sigrid Combüchen skriver om kulturstödet (Sydsvenskans kultursida idag) och hon radar upp väl funna liknelser och jämförande exempel som belyser såväl kulturstödet som debatten om det utifrån ett högst välbehövligt perspektiv.

Jag gör julefrid: arrangerar amaryllisar

Jag bäddar med mycket mossa runt amaryllisen.

Lägger över jorden som ett täcke, formar fram böljande grönska, jämnar till, viker in.

Blommorna i sina höljen som sovande, i blivande, tillitsfulla, låter sig omhändertas.

Böljande gröna mjukheten möter min hud.

Hela handen mot mossan.

Jag håller handflatan över det gröna, stilla.

Amaryllisen vilar.

Vaknar snart.

favoritdjur

I valet mellan en smygande tiger och några glatt hoppande delfiner väljer jag delfinerna. Jag gör det även om de är på den blå tandborsten och tigern är på den gröna. I valet mellan den slingrande ormen och den kramande koalan väljer jag koalan - oavsett vilka färger tandborstarna har.

I vår familj köper vi barntandborstar. Mindre borsthuvud - lättare att komma åt. Det var min tandläkare som rekommenderade mig detta för många år sen och jag följer sen dess hans råd.

Men tro inte att jag kan köpa vilka tandborstar som helst. Ånej. Jag står där på apoteket och väljer de med de finaste motiven. (Här känns det på sin plats att förklara att vad jag vet har alla barntandborstar motiv nuförtiden. Vill jag ha en liten tandborste, är jag hänvisad till tandborste med tecknad figur.) Det vill säga, de med de gulligaste motiven. Jag har tydligen en faiblesse för det när det gäller tandborstar. Det är inget genomgående drag i min smak, det vill jag verkligen betona; jag har ingenting gulligt för övrigt i accessoarväg, men jag vill inte ha djur verkar aggressiva när jag polerar min emalj. Det bara är så; jag har ingen bättre förklaring.

Tidigare, innan tandborstarna hade motiv, stod jag och valde i alla fall. Då valde jag färger. Vita tandborstar ratade jag; de var inte snygga. Helst skulle det vara blåa och gröna. Det brukade finnas någon glittrig i förpackningen också. Det var enklare på den tiden.

band till olika bindningar

Matilda Roos skriver intressant i Sydsvenskan om bokbranschens förhållningssätt till inbundna respektive häftade utgåvor, apropå det engelska förlaget Picadors beslut att bara ge ut häftade böcker framöver.

Jag har aldrig förstått grejen med att vara principiellt mot häftat och lika prinicipiellt förespråka inbundet, som en del människor gör. Om man tittar på äldre svensk skönlitteratur vimlar det av titlar där de häftade utgåvorna är fantastiska exempel på bokkonst som borde tilltala vilken bokestet eller kvalitetshungrande bokläsare som helst. Och även om skyddsomslaget till den inbundna utgåvan har samma omslag(sbild) som den häftade, tycker jag att omslaget på de häftade kommer minst lika väl till sin rätt.

Inbundna böcker har aldrig i sig borgat för det subjektiva begreppet kvalitet vare sig vad gäller innehåll eller estetik. Men det finns naturligtvis hur många snygga och snitsiga inbundna böcker som helst; både från dagens och gårdagens bokutgivning. Om vi sen snackar böcker inbundna av bokbindare så är det förstås ytterligare en nivå av finlir.

Men visst finns det förlag som visar - hela tiden eller då och då - att det går att göra iögonfallande, kreativ, imponerande eller tilltalande bokkonst av både inbundna som häftade utgåvor.

Verde que te quiero verde

I Lasse Söderbergs översättning av Federico Garcia Lorcas dikt Romance Sonámbulo blir inledningsraden (som på spanska alltså lyder Verde que te quiero verde) Grön, så älskar jag dig, grön.

Jag gillar grönt. Och jag gillar mitt förnamn Verde, framför allt för att det betyder "grön(t)". Jag tycker att det är så fint att jag måste passa på att använda det någon gång. Därför har jag krånglat till namnet på den här bloggen och valt bort det enkla Sabina Strand för att istället låta det där Verde ta lite plats. Inte underligt att en massa bloggläsare missförstår det och tror att jag heter Verdestrand.

Romance Sonámbulo var den första dikt av Lorca jag läste och jag är fortfarande mycket fäst vid den.

mitt ytligaste huvudbryderi just nu

Inom loppet av två och en halv vecka har jag varit hos två olika frisörer och klippt mig. Det är inte ett sätt att försöka bättra på genomsnittet av min frisörstatistik utan har i båda fallen föranletts av ett akut behov att förändra frisyr.

Det är synd det där, att behovet alltid blir så akut. Nuförtiden försöker jag behärska mig så mycket att jag inte sätter saxen i håret själv*. Men för två och en halv vecka sen, när jag var ruskigt oklippt och innerligt trött på mina utvuxna hårtestar som inte alls betedde sig sådär lockande lockigt som jag vill att de ska göra, hade jag ännu inte lärt mig att behärska mig så mycket att jag undvek okända drop-insalonger. Det har jag lärt mig nu. Kanske kan man kalla det ett slags konsekvenspedagogik.

Jag kom nämligen utfrån frisören, skyndade mig hem och glodde förtvivlat på mig själv i den ena spegeln efter den andra och insåg att jag aldrig i vuxen ålder sett värre ut i håret. Betänk att jag samtidigt pratade i mobiltelefonen med en vän som hade det svårt. Betänk att jag frångick mitt vanliga empatiska jag och istället bara lät höra bistra utrop om hur förskräckligt det såg ut medan min vän tålmodigt fick vänta i luren med sina betydligt mer djupgående problem. Då kanske ni förstår. Betänk också att jag tillbringat åtskilliga år med att klippa topparna själv och gått genom livet med rätt så ordinära frisyrer utan att jämra mig, så förstår ni kanske vidden av den fullbordade frisyrkatastrof jag nu stod inför.

Frisören hade klippt upp mitt hår med en metod som vi kan kalla för lagermetoden. Mitt hår var nu tre stycken raka lager. Först ett tjockt lager kapat jäms med örontopparna, sådär så att det blir en tung hjälmeffekt. Sen ett lager till nedanför, i hakhöjd. Och sen allra längst ner det längsta lagret som i egenskap av några tunna rafsor ingalunda skulle kunna få för sig att förhäva sig över det faktum att det var längst.

Dessutom var håret påtagligt tunnare och plattare på högersidan. Det kändes i princip som om jag inte hade något kvar. Jag befann mig i samma stadium av skövling som en småländsk skog efter stormen Gudrun. Mina idéer om att en klippning skulle ta fram lockarna, framstod som vilda fantasier. Här fanns inga lockar, däremot ett intressant självfall som ledde till nittio graders vinkel på vissa tunna testar, och så något som mer påminde om ett vattenfall i sitt sätt att följa huvudformen.

Jag genomled frisyren två dagar, sen ringde jag en frisör jag känner och bokade tid.
Jag var där igår och hon gjorde bästa möjliga av det lilla råmaterial som fanns kvar att tillgå. Men frisera fram mera hår kunde hon inte. Som tröst fick jag i alla fall en kul lugg. Och ett hår som beter sig som en schysst frisyr samma dag som det är tvättat. Nu väntar jag med spänning på utväxten. Och jag har redan bokat in en ny frisörtid för att jag inte ska hinna bli desperat och låta mig luras in på något okänt ställe där jag råkar ut för experiment som inte passar min stadiga kalufs eller min idé om lite synliga lockar.



* sist jag kom till en frisör efter att ha gjort det fick jag genomlida hela klippningen med klagande suckar och huvudskakningar från hennes sida för att jag hade försvårat arbetet för henne så. Till skillnad från en tidigare som mer såg ett liknande fast mer katastrofalt tilltag som en spännande utmaning.

i Sydsvenskan om litteratur baserad på egenupplevda erfarenheter

Jag föredrar inte litteratur som är så pass mycket baserad på egenupplevda erfarenheter att den faller under genren självbiografier/strip-lit (eller vad man nu vill kalla det) framför annan litteratur.

Däremot är jag av den uppfattningen att den sortens litteratur kan vara lika "litterär" och lika "bra" som vilken slags skönlitteratur som helst.

Det senaste året har det skrivits en hel del om skönlitteratur baserad på det självupplevda på kultursidorna. Jag har blivit förvånad över en del av det jag läst och jag har saknat vissa aspekter när ämnet har diskuterats.

Tidigare har jag tänkt att jag inte ska skriva om en genre som jag förmodar att min egen debutroman anses tillhöra, så jag har valt att hålla mina funderingar här till bloggen och inte bre ut dem någon annanstans.

Men när jag nyligen läste ännu en text om ämnet - Anne Swärds krönika i Sydsvenskan i söndags - kände jag för att föra fram några frågeställningar som jag tycker är på sin plats när den här genren ska diskuteras.

PS
Sydsvenskan skriver i sin inledning att jag är kritisk till hennes text. Jag skulle vilja nyansera det och säga att den återuppväckte de funderingar (samt ledde till någon ny) som jag haft rätt många gånger tidigare när jag läst andra texter i ämnet.

grummeligt kaffe

En distinkt smak av Grummes gröna variant, även kallad Natur, medföljde de tre första klunkarna av dagens andra kopp med mitt svaga koffeinfria kaffe med mjölk.

Men jag förmodar att jag ska vara tacksam för att det är ett miljövänligt diskmedel vi har hemma. Det innehåller tillräckligt många mysko ämnen för att det inte ska vara så gott att blanda i kaffet, kan jag tala om.

Och även om mina kaffevanor kan te sig okultiverade för koffeinälskande specialister och finsmakare, har även jag en gräns. Den går vid tensidsmaksatt kaffe. Varken anjoniska, nonjoniska eller amfotära tensider är någon hit. Metyl- och propylparabenet och parfymen gjorde ingenting för att förbättra effekten, snarare tvärtom.


För övrigt kan jag berätta att det finns ett ekologiskt rättvisemärkt koffeinfritt snabbkaffe/pulverkaffe. Det är företaget Clipper, som även har ett förnämligt sortiment rättvisemärkta teer, som har förstått att det finns ett kundunderlag för en sån produkt. Tack Clipper.

4 december kl 19, Café Panorama, Kulturhuset, Stockholm

Nu är programmet för säsongens Debutbar på Kulturhuset i Stockholm färdigt.

Medverkande är Hanna Nordenhök, Kicki Norman, Martin Svensson, Moa Herngren och jag.

Kvällens presentatör och samtalsledare är Eva Beckman.

falla på plats

Romanen med arbetsnamnet D G A
Nu vet jag. Jag vet vilka personerna är. Jag vet ungefär vad som händer hela vägen och jag vet ungefär hur den slutar. Jag gillar slutet jättemycket. Det är delvis öppet och det är en stor poäng med hela berättelsen. Den här sista pusselbiten som har vuxit fram den sista tiden har stor betydelse för berättelsens balans tror jag.

Romanen med arbetsnamnet L O D
Har funnit vägen till en ny början som blir en ramberättelse och jag gillar det. Den gamla början får vara inuti och det kommer att funka jättebra. Jag får jobba lite annorlunda med kronologin och tidsperspektiven, och det blir bättre på det här viset.

Bilderboken
Vad väntar jag på? Det är bara att redigera det sista och skicka in manuset. Ibland är jag en sån latmask.

kvällsro

Fastän jag varit yogaperiodare ett antal år vid det här laget, blir jag fortfarande ofta förvånad över effekterna. Att man blir så lugn. Att man blir så harmonisk.

Mina favoritlugnare är universalställningen, axelstående, plogen och buksträckningen.

Verkningskraften är omedelbar; redan medan jag ligger i den vridna position som kallas universalställningen kan jag känna hur lugnet lägger sig; hur stillheten blir total.

Och allt är helt okej.

några ord om Astrid Lindgren, del 3

För länge sen samlade jag på Astrid Lindgrenböcker. Jag hade alla hennes böcker på svenska och i princip alla i originalupplagor. Jag hade till och med dummyn av första bilderboken om Pippi.

Sen sålde jag dem. Jag kunde inte identifiera mig själv som boksamlare. Jag ville inte vara en sån som samlade böcker bara för att samla dem. Men det var häftigt att ha dem, att jag hade dem alla. Det var en rikedom. Fortfarande tycker jag att det finns något vördnadsfullt över originalupplagorna. Det blir en påminnelse om hur lästa hennes böcker är; att de tryckts i så stora upplagor. Samlingen i sig visade ju tydligt på vidden av hennes produktion. Också det var det något vördnadsfullt med.

Jag ångrar inte att jag gjorde mig av med dem. Men om, om jag någonsin skulle få lust att utöva aktivt boksamleri av ett författarskap igen, tror jag att det skulle bli med hennes böcker. Och jag skulle stå ut med ifall jag inte kom över något ex av Pippi och solkulorna, den reklamberättelse hon gjorde för fiskleverolja.

några ord om Astrid Lindgren, del 2

Att så många vill beskriva och vittna om vad Astrid Lindgrens böcker betytt, säger också någonting om hennes storhet. Visst finns det alltid också pliktskyldiga texter när en stor författare uppmärksammas. Men det finns påfallande många personliga berättelser, intresseväckande och djuplodande betraktelser och analyser när det gäller Astrid Lindgrens författarskap.

Det svåraste med att skriva om Astrid Lindgrens författarskap är att så mycket redan är skrivet och tyckt, att det känns som om man bara upprepar vad andra redan sagt.

När jag summerar vad jag själv fastnat för i hennes böcker kan jag ringa in några olika nyckelord.

Solidariteten med barnen. Den är stark, omedelbar, trovärdig, genuin och genomgående. Förmågan att skildra ur det berättande barnets perspektiv, ur barnhuvudpersonernas perspektiv.

Kampen för demokrati och rättvisa. Den finns i Bröderna Lejonhjärta och Mio min Mio. Men den finns också i Madicken och i Emil. Där har vi hennes storhet igen; att skildra dessa frågor dels som övergripande teman, men också i blixtbelysning via enskilda situationer, som exempelvis när Alva tar sig rätten att ta den sista biten lax trots att borgmästarfrun försöker roffa den åt sig med hjälp av sin status, eller när Emil bjuder på tabberass i Katthult.

Humorn. Den finns i språket, den finns i berättelserna och den finns i berättelser från bilderbok till tonårsbok.

Allvaret, ibland poetiskt, ibland finstämt, ibland sakligt. Ett allvar som inte behöver handla om allvar, utan som likaväl kan handla om att ta den egna berättelsen på allvar.

Och så är jag tillbaka i det jag skrev i förra inlägget; konsten att levandegöra en berättelse.

några ord om Astrid Lindgren, del 1

En av mina favoritböcker bland dem som bär Astrid Lindgrens signatur är Visst kan Lotta cykla.
När min dotter var liten läste jag den ofta högt för henne.

Varenda gång vi läste den hände samma sak. Jag blev påtagligt rörd när vi kom till den sidan där hon sitter på grindstolpen och hennes pappa kommer hem med en liten begagnad tvåhjuling till henne. Hade fullt sjå med att behålla den vanliga högläsningsrösten. Fick ta ett djupt andetag eller svälja eller bådadera innan jag kunde fortsätta. Man kan tycka att jag borde vant mig efter en tjugo högläsningar eller nåt men det gjorde jag inte.

Det här säger inte bara något om min lättrördhet. Framför allt säger det någonting om Astrid Lindgrens förmåga att skapa berättelser som man som läsare levandegör för sig - och som man fortsätter levandegöra och engagera sig i, oavsett hur många gånger man redan läst dem, oavsett vilken ålder man är i.

som pocket

Jo, förresten. En sak till. Lite egoreklam. Eller ska vi kalla det konsumentupplysning?

Bland vårsäsongens pocketutgivning finns min bok med.

Den kommer ut i det lilla behändiga prisvänliga formatet i april.

Norstedts nya katalog

Förra veckan damp Norstedts vinter&vårkatalog 2008 ner i brevlådan. Jag blir bland annat nyfiken på säsongens debutanter, som heter Amanda Svensson och Erik Helmersson, och på Sasa Stanisic, som också är debutant, fast översatt.

Och så tycker jag att titlarna på Peter Mickwitz och Marie Norins diktsamlingar - Där bara diset återstår av paradiset respektive Den sammanlagda längden av alla broar som någon gång byggts lockar till vidare läsning.

Ju mer jag bläddrar, desto fler titlar - eller snarare böcker - fastnar jag för. Jag är sån när det gäller bokkataloger. Läser dem gärna flera gånger. Bläddrar förstrött eller försjunker mer koncentrerat. Det är olika. Men resultatet är alltid detsamma. Fler och fler böcker blir intressanta. Fast det blir bra knasigt om jag ska räkna upp alla här.

Fira Farmor

Igår var det tio år sen min farmor fyllde 90. Som vanligt vid såna högtidsdagar var det stor fest; lägenheten var proppfull med folk och man fick slingra sig fram mellan gästerna i de mest folktäta områdena i lägenheten. Alla var där. Alla åldrar. Familj, släktingar, vänner. Vi hade så roligt.

Farmor hade en blå blus och blomsterkrans i håret. Hon var så fin att man blev salig. Det finns ett foto på henne där hon sitter och ler snällt i sin fåtölj med kransen på huvudet. Där ser hon sådär stillsam ut som man kanske kan förvänta sig av människor i hennes ålder. Men det syns att hon poserar. För hon var inte den typen. Satt hon stilla så var hon ändå aktiv; i samtal, pratade, skämtade, tyckte till, berättade.

Jag minns att hon sa att hon inte trodde att hon skulle orka med någon fest på sin 90-årsdag. Jag tror inte att någon av oss släktingar trodde henne. Kanske trodde hon sig själv; jag vet inte. Men vi lyckades övertala henne. Och såklart orkade hon. Hon gillade fester och hon gillade att vara i centrum.

Vi stannade längst. Var de sista gästerna; var med och andades ut efteråt. Och jag minns hur viktigt det kändes; att vara där med henne hela den dagen. Att fira Farmor.

Det blev hennes sista födelsedag. Ett knappt halvår senare dog hon. Och när hon dog förlorade jag inte bara henne, utan också den starka känslan av släkttillhörighet som hon upprätthöll och förmedlade genom att vara den ständigt uppdaterade medelpunkten som berättade för oss alla om varandra; den som fick oss att känna att vi hörde ihop; den som fick oss alla att känna oss som om vi betydde något lite extra.

Igår skulle hon ha fyllt 100 år. Hon skulle ha gillat att man kom ihåg hennes födelsedag. Hon var själv den som kom ihåg alla. Hon skulle ha gillat att släktingarna som bor nära samlades och mindes henne. Hon skulle ha gillat att jag skrev om henne. Men hon skulle nog haft ett och annat önskemål om vad jag skulle skriva. Det skulle hon ha låtit mig förstå, lite finkänsligt och strategiskt skulle hon ha förmedlat det sådär i förbifarten innan hon sa "Ja kära du..." och fortsatte samtalet med att berätta något mer; uppdatera mig på någons släktings förehavanden.

morgonstund

Titta på mig!
Ingen väckarklocka.
Vaken, uppstigen, har ätit frukost, har läst tidningen, har funderat genom ett par jobbgrejer.

Även om det kändes lite snopet att vakna klockan fem utan anledning är jag i alla fall glad att jag vaknade av mig själv och inte av den bil på gatan utanför vars chaufför fick för sig att tuta några eftertryckliga tuuut med minutlånga pauser emellan en kvart senare.

kommande investering för att höja vardagsfungerandepotentialen

Det dröjde till upp i vuxen ålder innan jag förstod poängen med handväskor. Innan dess ratade jag denna hängande accessoar som fjompig och onödig. Pengar förvarade jag i fickan och smink hade jag aldrig med mig.

En av mina första handväskor var av grön mocka. Den blev jag tillfälligt av med via en väskryckning i Gamla Stan i Granada. Ändå var jag sådär förnuftig att jag hade den hängande tvärs över och dessutom hade jag hängt på mig en ryggsäck vars remmar därmed blockerade axelbandsremmen från handväskan. Men det är inget som tre företagsamma småtjuvar låter sig hindras av. * Å andra sidan lät sig polisen inte hindras i sökandet heller, så bara en halvtimme senare medan jag satt och drack kamomillte hos två damer, kom de tillbaka med min vid det laget något skamfilade handväska, som killarna hade slängt ifrån sig sedan de rånat mig på ungefär två och femtio.

Men även om remmen gick att laga blev handväskan inte densamma längre. Den kändes liksom förbrukad. Kanske hade den gjort det ändå, för det var inte första sommaren jag hade den.

Den var aldrig riktigt praktisk heller, men vilken handväska är det? Det undrar jag just nu när jag har insett att jag måste skaffa mig en funktionell med lång livslängd. Den ska vara lätt och ha ett sånt där långt axelband för jag tror fortfarande att risken för att bli väskryckt minskar något om man kan hänga den tvärs över kroppen sådär mindre flärdfullt men mer praktiskt, särskilt om man har sluttande axlar som jag och inte har lust att motverka det med axelvaddar.

Sen ska den ha olika fack så att man hittar sina grejer. Häromveckan åkte jag iväg på konferens till en annan stad och gick omkring i hällande ösregn och ångrade att jag inte tagit paraplyet med mig. Ett par dagar senare fiskade jag upp det lilla svarta paraplyet ur väskans innanmäte; där hade det legat i smyg och behållit sig torrt medan jag blev just så kall och blöt som man blir när regndroppar rinner längs med ansiktet och låter sin novemberkyla köra över huden. Det var efter den händelsen som jag blev absolut övertygad om att jag behövde något mer sorteringsvänligt föremål att förvara nödvändigheter i.

Och eftersom jag möjligen vill få plats med ett litet oansenligt diskret paraply och något skrivblock bör väskan ha en viss storlek och inte vara sådär minimalt handväskig som min gamla gamla trotjänare är; den som jag inte använder längre eftersom inte ens plånboken får plats längre sen det blev ett par extra kort att stoppa ner i den.

Sen är det en enorm praktisk fördel om den har en viss tålighet mot regn. I och för sig kan man tänka att om den är tillräckligt stor för att förvara paraply i, skulle jag kunna skydda den med paraplyet, men det kommer inte att funka i den blåst som ofta härjar under hösten i mitt landskap.

De två sista punkterna på min kravspecifikationslista är billig och snygg. Jag vet inte vilket som blir lättast att uppfylla. Jag är beredd att göra vissa kompromisser när det gäller det estetiska; jag inbillar mig nämligen att jag skulle kunna förgylla den på egen hand om så skulle behövas. Hur som helst så känner jag mig väldigt nöjd med min praktisk-funktionella inställning till min blivande handväska. Den ska underlätta min vardag. Punkt. Och nu tänker jag sväva omkring i den fantasin att den ska gå att hitta relativt snabbt så att jag slipper treva undrande efter mobiltelefoner eller tepåsar eller fingervantar eller cykellampa eller cykelsadelskydd eller näsdukar eller tågtidtabeller eller något annat jag tycker att jag behöver frakta med mig vart jag än går.


* De lät sig inte hindras av att jag kämpade emot och höll fast mina väskor och sa att jag inte hade några pengar heller.

varva ner

Varje utåtriktat jobbmoment har sin uppstartsperiod och nervarvningsprocess. Det mesta pågår på det mentala planet, men man omsätter det i olika slags handlingar.

Innan jag ska hålla ett föredrag brukar jag försätta mig i en stämning jag tycker passar. Musik hjälper. Har jag inte möjlighet att spela någon bra förberedelselåt brukar jag lyssna på den inuti huvudet. Sen är det en slags avcheckning i hjärnan att man har koll på det man ska ha koll på.

När jag har jobbat på kvällen med något utåtriktat vill jag gärna ganska snabbt varva ner efteråt. Är det dagtid funkar det bra att vara speedad och energisk, men på kvällen vill jag inte försätta mig i en sån aktivitetsnivå. För att avprogrammera mig från det där energiska stadiet funkar det för mig att hatta runt hemma och göra tusen olika saker. Dutta lite här och dutta lite där.

Ikväll har det varit en sån där kväll med ett utåtriktat jobbuppdrag.

Och efteråt har tiden gått åt till en promenad och cykeltur i högst påtaglig höstmotvind, två koppar hett te, lite planlöst surfande, samtal, lite mailskrivande, ett par fåfänga försök att komma ihåg de där ämnena jag tänkte skriva på bloggen om. Nu är hela jobbkvällen placerad i någon mindre aktiv del av hjärnan och kvar är bara kravlösa tankar som kommer att göra det lätt att somna. Dessutom gäspar jag med en tätt återkommande frekvens, vilket borgar för att sömnen kommer att infinna sig inom kort. Det ser jag fram emot.

.

Vi startade i god tid från Vallentuna. När vi väl var på väg märkte vi att vi skulle komma fram långt innan det började. Så vi tog en fika på ett värdshus för att få tiden att gå. Ändå kom vi dit alldeles för tidigt.

Det fanns ingenting som kändes lönt att göra under tiden. Det handlade bara om att få tiden att gå. Allting var en tom väntan på att det skulle bli dags och att det skulle vara över.

Runt krematoriet förde kyrkogårdsarbetarna en rutinmässig kamp mot höstlöven. Det arbetades med räfsor; det sågades i buskar. Jag frös lite grann. Hade lämnat koftan i bilen och märkte plötsligt att min kappa inte var tillräcklig i den kyliga Stockholmsluften.

De andra anlände pö om pö. En del hade jag inte sett på flera år. Sist kom Farmor. Hon såg trött ut. Hon fick hjälp att kliva ur bilen. Vi kramades hastigt innan det var dags att gå uppför trappan och in i salen.

Kistan stod mitt på stengolvet, på en slags upphöjning som fanns där. Den var av ljusbrunt trä med utsirade små knoppar längs kanterna. Där i låg Farfar.

En entonig orgelmelodi hördes, jag vet inte vilken det var. Den var svag men uppfyllde ändå hela salen. Jag blev anvisad att sitta på första raden bredvid Pappa. När alla hade satt sig ner övergick melodin i Den blomstertid nu kommer. En av mina farbröder höll ett tal. Han talade till Farfar direkt. Så spelades den katalanska nationalsången. Jag hade aldrig hört den förr. När den tonade ut gick vi fram en i taget till kistan och la en röd ros ovanpå det bruna trät.

Pappa stod vid utgången och höll upp kappan åt mig. Jag tog på den och under tystnad gick vi ut. Den stora porten hölls upp av någon slags vaktmästare tror jag. Det kändes plötsligt så ljust ute. Men luften var fortfarande lika ruggig.

Det är femton år sen Farfar dog. Jag var 25 och det var den första begravningen jag var med på.

bonustid

Sällan har jag behövt en extratimme så väl som nu, när jag faktiskt får den. Om jag delar upp den på de fyra viktigaste prioriteringarna, så blir det en kvarts extra umgänge med min dotter, en kvarts extra tid att ta hand om hemmet, en sällsynt välbehövlig extrakvart till rapporten jag håller på att sammanställa och en helt nödvändig extrakvart till extrauppdraget jag har tagit på mig.

Men när jag har tänkt så långt, så känner jag mig inte speciellt mycket mindre stressad. Vintertid hit och sommartid dit och så ska de hålla på och dutta med en enda liten extra timme. Det förändrar ingenting känns det som; det är bara i den första ivern man tror att det ska rädda en. Kunde man inte få ett helt dygn någon gång; ett dygn som liksom bara proppades in såhär i månadsskiftet oktober-november utan att det hade ett eget datum. Ett helt bonusdygn att förvalta på det sätt man inbillar sig är det bästa. Att det sen inte är det bästa sättet att förvalta ett extra dygn på är en annan femma. Men oj vad man kunde fantisera om allt man skulle hinna med då som man inte har hunnit med.

Nu har det redan gått fyra minuter av min bonustimme och jag måste genast sluta skriva och sätta igång med disken städningen bära upp saker till vinden handlandet skrivandet läsandet tänkandet planeringen planeringen jobbet jobbet jobbet livet livet livet

(och ändå har jag idag redan insett att jag måste avstå från 1 föredrag, 1 välbehövlig hårklippning, 1 planeringsmöte, 1 show med Jonas Gardell (biljetter ändå inte köpta så jag försöker tänka att jag sparar 800 kr) , samt diverse små ambitioner rörande sociala trevligheter och hushålleliga plikter)

drivkrafter, del ett

En av de drivkrafter jag hade i debutbokprocessen var att jag visste att det jag skrev kunde vara till nytta för andra. Vissa kommentarer från bloggtiden hade gett mig den vissheten.

Månaderna innan jag började skriva på sakerminsamboochjagtyckteolikaom-bloggen var jag själv en sån som letade texter att söka stöd och igenkänning i. Det var en frustration att upptäcka hur lite det fanns skrivet.

När jag själv bestämde mig för att skriva förvandlades den frustrationen till en övertygelse om att jag blottlade något som behövde blottläggas; att jag skildrade något som behövde synliggöras.

Den drivkraften var stark. Inte bara det; för mig var det också en välbekant känsla som gjorde det möjligt för mig att genomdriva och slutföra arbetet.

För om det är något jag har brottats med tidigare har det varit nyttan med att skriva. I mitt vanliga yrkesliv har min övertygelse om nyttan med det jag gör varit en viktig drivkraft för mig. Men skriva? Skulle jag få hålla på med att skriva något som bara blev en helt vanlig bok? Det där har jag tampats med.

Så småningom trodde jag att jag hade kommit tillrätta med de tankarna. Jag är ju faktiskt en person som tror att kultur tillför tillvaron något, att det är viktigt i sig för människor. Ändå har jag fortsatt ha en sån där fånigt sträng inställning till det jag själv gör. Och inte bara sträng, utan också irrelevant på något sätt. Så fastän jag trodde att jag hade frigjort mig från det, fortsätter det tänkandet att påverka mig på olika sätt.

Nu är jag en sån som hellre ser möjligheter än begränsningar, så därför måste jag förvandla det här till något positivt. Successivt har jag kommit fram till att när jag känner en drivkraft; då är det något som känns rätt för mig. Och då kan jag ge mig själv den legitimitet jag behöver inför mig själv för att fortsätta med det.

Den där drivkraften, om jag ska försöka mig på att beskriva den, är fortfarande oftast relaterad till någon aspekt av nytta, någon möjlighet till förändring. Men i takt med att jag beslutat mig för att låta mina drivkrafter prägla det jag väljer att ägna mig åt, så blir jag mer lyhörd inför vad som driver mig och då märker jag att det finns andra drivkrafter lika mycket värda att ta på allvar för att jag ska vara hela min personlighet.

Att formulera något i skrift har i sig alltid varit en drivkraft för mig. Att förmedla det, att uttrycka ett skeende, att gestalta en sinnesstämning, ett händelseförlopp. Att pröva orden mot berättelsen. Att pröva berättelsen mot orden. Att välja orden väl. Att söka sig fram tills de finns där. Den omsorgsfullheten. Den glädjen med att hitta det som är det rätta. Att veta hur det ska låta. Att höra det inom sig. Att ta sig tid att lyssna efter det. Att öppna sig tillräckligt mycket för att ha beredskap att lyssna inåt och leva utåt. Att ta fasta på det egna språket. Att sätta sin tillit till orden. Att tillåta sig att skriva för att det är en del av ens personlighet, för att det är en så fundamental del av ens sätt att undersöka världen.

Men fortfarande är det så att då och då får jag påminna mig om det. I perioder när den utåtvända samhällsnyttodrivkraften dominerar är det svårt att upprätthålla medvetenheten om den fulla aspekten av det andra; drivkraften till orden. Då kan jag nöja mig med skrivelser, informationstexter, rapporter, och där kan jag sitta och fiffa med texten och så blir den andra biten lämnad åt sitt öde. Det enda rätta är såklart därför att skriva hela tiden. För så fort man kommer från det, tar det ett tag att hitta tillbaka.

Vägverkets litterära ådra

För sisådär 13, 14 år sen hade Vägverket den allra mest förtjusande lilla annonskampanj i tidningen. Allmänheten uppmanades att iaktta försiktighet i trafiken så att inga älgrelaterade olyckor skulle uppstå.

Nu kunde man ju förvänta sig att denna myndighet skulle avleverera någon knastertorr snusförnumstig information i frågan och så fick det vara bra med det. Men nej då. Istället tog man hjälp av en litterär begåvning och producerade följande sällsamma textstycke:

I gryning och skymning
är älgen på språng

Jag var hänförd. Klippte ut annonsen ur tidningen och satte upp den på ytterdörren. Detta var poesi. Jag såg aldrig annonsen igen i någon tidning och jag tackade min lyckliga stjärna för att jag just denna dag låtit ögonen dröja kvar vid små avlånga 4-gånger-8-centimetersannonser.

Lyssna en gång till. Lägg märke till de musikaliteten, de rytmiska möjligheter som följer med denna trafikinformationens masterpiece of litterature.

I gry-ning och skym-ning
är älgen på språng

Funkar utmärkt som estradpoesi. Man kan köra den flera gånger efter varann och det blir särskilt effektfullt om man upprepar "älgen på språng"tre gånger under varje ramsa. Tro mig. Jag har testat. Inför en erfaren publik. Sen gick jag hem och kved ångestfullt och ville aldrig mer visa mig och aldrig mer deklamera något högt någonsin, men det berodde inte på den texten, det berodde på min alltför långa avslutningstext som jag inte hade vett nog att skippa.

Förresten. Faktum är att det är något mer med den där texten. Det är inte bara poesin och rytmen jag fastnar för. Det är också bilderna jag får i huvudet. Bilden av en älg som är på språng. Den är på väg. I full fart mot nya älgäventyr. Dags att rusa vidare i vardagen, hem till älgfamiljen kanske, vad vet jag om älgars tisdagseftermiddagar?

Min nästa fundering, eftersom jag inte är så insatt i älgars liv och leverne, är om de bara är på språng i gryningen och skymningen? Det låter precis som om de är förvärvsarbetande eller pendlande eller småbarnsföräldrar som ska hämta och lämna på dagis. För varför är de annars på språng just i gryning och skymning? Vad är det som händer då? Och vad har älgarna för sig mitt på ljusa dan? Är de stationära då? Står stillsamt vid en stubbe i skogen och gnager lakoniskt på något gott? Och hur är det med älghelgen? Är den bara på språng i gryning och skymning då också? Och pratar vi om typälgrusningstrafik under dessa tider? Och varför har den så bråttom? Varför går den inte lite makligt?

mera måndagsnöjen åt folket

Det är just en stressig måndagskväll efter en jobbdag med vissa jobbigheter som man behöver sätta sig ner och gapskratta.

Det är just en genomstressig måndagskväll som man behöver komma bort från vardagens plikter och vara provpublik åt Johan Westers och Anders Janssons nya humorshow.
Fast det förstår man inte innan, då är det bara stressigt och svårt att hinna.

Men när man sitter där, redan efter första gapskrattet, så förstår man att det är just det här man behöver.

-

Johanna Westlund har en artikel i GP om företeelsen med bloggar som publiceras i bokform.

potatisvånda

Det hände sig häromåret att vänner till mig skulle ha bröllopsfest och funderade på att ställa till med ett knytkalas. Jag tyckte att det var en jättekul idé. När min väninna vacklade och sa att hon inte riktigt visste hur de skulle göra, och om de inte skulle köra med något traditionellt koncept i stället, och tänk om det inte blev bra och och och, så tog jag knytkalasidén i försvar och peppade henne och talade mig varm för den. Mitt främsta argument när jag talade mig varm för den var vilken fin stämning det skulle bli och tänk så roligt för folk att ha det att prata om vid borden och med vilken nyfikenhet skulle man inte angripa bufféns alla ingredienser och så vidare.

Det blev knytkalas. En organiserad form som gick ut på att ett antal utvalda gäster blev tillfrågade om de istället för bröllopsgåva ville bidra med en rätt till buffén.

Bland de utvalda som tillfrågades fanns jag, eftersom jag talat mig så varm för idén. En hövlig förfrågan om jag kunde tänka mig att bidra med ugnsstekt nypotatis med timjan och flingsalt.

En baggis tänkte jag. En baggis, tänkte jag fortfarande när jag krängde på mig ryggsäcken och gick till torget för att handla några hundra små potatisar. 80 personer skulle det räcka till. 200 potatisar skulle räcka, hade de sagt. Det skulle vara små potatisar. När jag stod där och grävde med skopan för att plocka plastpåse efter plastpåse full med potatis blev jag plötsligt osäker på vilken potatisstorlek den som hade beräknat mängden hade utgått från. ”Små” är trots allt ett relativt begrepp. Tänk om de potäter jag köpte var mindre än vad de hade räknat med? Tänk om det inte skulle räcka och folk skulle sitta och idissla sig igenom en stackars potatishalva för att få den att räcka så länge som möjligt? Tänk om jag behövde fler än det föreslagna antalet? Jag köpte sisådär 350 för säkerhets skull. Det var tur att jag hade köpt de färska timjanplantorna först, för jag var ganska fullpackad när jag väl hade lastat in all potatis i ryggsäck och påsar.

Sen stod jag där i mitt stora kök med alla dessa potatisar. Jag satte igång kvällen innan för man vill ju vara välplanerad. Jag hade fått besked om hur många ugnsplåtar som skulle behövas. Jag synade och sköljde potatisarna och ratade en del som inte riktigt var representabla och gnolade nöjt åt att jag köpt så många.

Det är lite läskigt att laga mat till ett bröllop. Även den enklaste rätt ter sig plötsligt komplicerad. Som om ugnsstekt potatis serverad på ett bröllop måste bli tio gånger godare än ugnsstekt potatis serverad en vanlig fredagskväll. Ju mer jag tänkte på hur viktigt det blev att bröllopsmaten blev god, desto mindre litade jag till min förmåga att göra potatis i ugnen sådär på ett ungefär. Jag surfade runt och kollade recept. Gradantal och minuter. Det skiftade. Alla recept hade sina teoribildningar. Medelst logiskt tänkande försökte jag komma fram till vilket som var det mest korrekta förslaget på tid och värme. Man vill ju inte servera vare sig halvråa eller stelbakta potäter.

När jag kände mig väl insatt i grader och minuter skred jag till verket. Belåten var jag. Det var lite meditativt. Första plåten in och ut ur ugnen utan bekymmer. Andra plåten in. Första plåten lite svalare, dags för provsmakning. Helt okej, men för lite salt. Det märktes inte alls att jag hade saltat.

Det behövdes tydligen mycket mer. Jag strödde frikostigt flingsalt över tredje, fjärde, femte, sjätte och lilla sjunde plåten. Visserligen skulle det inte behövas sju plåtar, men man vill ju inte riskera att ha med sig för lite. Sen var det bara att ha koll på logisitiken, som bestod av plåt in, plåt ut, plåt på avsvalning, potatisar avstjälpta i skål för att plåt ska kunna återanvändas, och så vidare. Tiden gick. Jag tror att det var vid tiosnåret som jag kom på att jag skulle provsmaka de andra plåtarna också. Jag gjorde det. Sen kved jag högt. Egentligen borde jag väl ha blivit glad, för det var ju mycket bättre att jag märkte där och då att potatisarna var för salta, än att alla de sjuttionio bröllopsgästerna märkte det dagen därpå. Fast jag blev inte glad. Jag blev en mildare form av stel och panikslagen. Först försökte jag gnugga bort saltet för hand. Det gick långsamt och med måttligt resultat. Sen kom jag på att enda sättet att ro iland det här projektet skulle vara om jag hällde potatisarna i ett durkslag och sköljde dem under rinnande kallvatten. Det gick bra. Det var lättast med de som ännu inte hade varit i ugnen. De andra fick en lite märklig hinna, tyckte jag.

Dagen därpå levererade jag med tillkämpat obekymrad min potatisen tillsammans med extra timjan att strö på som garnering efter värmningen. Jag ljög när jag packade upp potatisen och sa glättigt att allt hade gått jättebra. För även om jag var osäker, så ville jag inte att någon annan stackare skulle börja undra nervöst om bröllopsmaten skulle vara i ätligt skick.

När det var dags för buffén skulle maten presenteras. Vi som hade gjort de olika rätterna fick resa oss upp i detta gigantiska sällskap för att applåderas hjärtligt av de andra gästerna. Jag reste med mitt mest perfekta skådespelarleende och log så representativt jag kunde. Och även om jag helst hade velat gömma mig var jag i alla fall glad att vi applåderades innan folk hade smakat på maten och inte efteråt.

Så var det dags att ta för sig. Jag ignorerade potatisfaten och försåg mig av alla andra rätter. Det var väldigt gott, allt det andra. Min trevliga bordskavaljer påstod att min potatis också var god, men han hade ett så väl utvecklat sinne för artighet och att få folk att känna sig väl till mods att jag inte har en aning om ifall han talade sanning eller bara skulle rädda kvällen åt mig.

skratt och respekt

Livet är en konstig kombination av att ta sig själv på allvar och att inte göra det. Ibland är det av fundamental betydelse för välmåendet att man tar sig själv på allvar. Ibland är det bästa man kan göra att skratta åt sig själv.

Det allra viktigaste är att ha utrymme för båda delarna. Och att ha klart för sig när det är dags för allvar och när det är dags för skratt.

Det handlar om att ha förmågan att visa respekt och respektlöshet i rätt lägen. Och om man bara visar sig själv respekt, tar sig själv på allvar i de stunder när det är viktigt, så går det alldeles utmärkt att vräka ur sig ett gapskratt sen, åt samma sak.

Ibland möter man personer som inte verkar ta sig själva på allvar i något läge. Som har en jargong vars enda funktion tycks vara att effektivt vifta bort varje möjlighet till fördjupning, varje möjlighet att stanna upp och ta sig själv på allvar eller låta någon annan ta något av det man säger på allvar.

Jag kan aldrig följa med i såna jargonger. Jag skrattar gärna, åt mina och andras tillkortakommanden och egenheter. Jag djuplodar gärna genom samtal. Jag babblar gärna ytligt och nonsens och skämt och allvar blandat. Men den där jämnytliga dammvippeliknande jargongen som snuddar vid allvarsämnen utan att någonsin stanna upp för dem, där individerna bjuder in och viftar bort i samma sekund, den gör mig bara stum.

Aurora

Jag är trots allt en nybörjarpendlare. Det kan förmodligen vara förklaringen till varför jag stannar upp och betraktar soluppgången och ler romantiskt-fånigt när jag kommer över bron vid kanalen istället för att gå med stressigt snabba steg och parkera mig på tåget sådär effektivt som alla andra gör.

Men det är ju så vackert att det inte går att låta bli. Det är så vackert att jag är så glad att jag är ute sådär tidigt och ser det. Och när jag till slut kommer fram till tåget förmår jag inte gå in och sätta mig; istället lägger jag in ryggsäcken på ett säte och går ut igen och intar himmelsbilden med blicken, glädjebegrundar det morgonrosa skimret och fortsätter le.

Och ja, jag förstår att jag säkert tänker annorlunda när det är höstruskdagar och novembermörker och januarikyla . Men nu, nu är det helt okej att vara pendlare.

Säsongens debutbar

Jag ska medverka på Debutbaren på Kulturhuset i Stockholm den 4 december. Det ska bli kul!

Debutbaren är ett lovvärt initiativ och litterärt evenemang som går av stapeln två gånger om året. Upplägget är att varje medverkande författare läser högt ca 5 minuter och sedan deltar i ett 5-10 minuters samtal. Jag länkar till programmet när det är färdigt så får ni som bor nästgårds se hur många anledningar (=hur många författare) det finns att komma dit och lyssna.

Jag tillhör höstsäsongen eftersom min bok kom ut på sommarsäsongen och därmed inte tillhörde vårsäsongen. Sådan är logiken i bokbranschen.

En grannlaga uppgift

Det var en helgdag för länge sen. Jag skulle resa bort och trodde att jag skulle mäkta med avgången som var 7 och någonting. Kunde varit värre, tänkte jag klämkäckt till mig själv, eftersom jag i alla fall hade ratat avgången 6 och någonting.

Allt var frid och fröjd och jag var färdig och på väg ner på gatan för att vänta på taxin. Det var bara det att vårt överlås krånglade. Det hade kärvat något så otroligt ett tag och för att det inte skulle få för sig att kärva just när jag skulle iväg, så tänkte jag att jag måste provlåsa det med dörren öppen så att jag ser om det funkar innan jag försöker låsa dörren på riktigt, för jag ville ju inte riskera att låset skulle stanna halvvägs och nyckeln skulle fastna.

Det funkade. Det funkade väldigt bra att provlåsa låset när den var öppen. Smack sa det så flög låskolven ut. Däremot funkade det inte att låsa upp det.

Jag stod med ytterdörren öppen, resväskan i trappuppgången och lirkade så snällt jag kunde med det bastanta sjutillhållarlåset som hade fällt ut sig i all sin prakt och vägrade låta sig dras in igen, vilket gjorde det totalt omöjligt att stänga dörren. Minuterna gick. Jag kved och vred med nyckeln. Jag jämrade mig lirkade. Jag svor och bankade. Låset satt där det satt. Jag ringde till taxibolaget och förklarade situationen och bad dem be taxin vänta. Så ringde jag till jourcentralen och försökte förklara mitt problem. När de väl fattade lovade de att de skulle undersöka om de kunde hjälpa till men jag hade inte så värst mycket tid att vänta.

Till slut fann jag inte på någon annan råd än att springa ner till min granne och ringa på. Han öppnade yrvaket i bara kalsongerna. Helt naturligt med tanke på att han hade jobbat till klockan ett på natten i Köpenhamn och förmodligen hade tänkt sig en lång sovmorgon. Det vill säga, helt naturligt att man över huvud taget öppnar är det ju inte, men om man nu blir tillräckligt vaken för att göra det, är det helt naturligt om man uppenbarar sig i en något sömndrucken look.

Jag bemödade mig om att förklara situationen för honom med en så måttlig kombination av desperation och rörighet som möjligt och bad honom så innerligt jag kunde att ta emot mina extranycklar, vaka över min olåsta lägenhet och ta emot hjälpen från jourcentralen. Stackarn hade knappast någon möjlighet att säga nej. Jag kastade mig tacksamt i famnen på Mr Sovmorgon och gav honom en rejäl kram, sen sprang jag svettstressigt ner till den väntande taxin för att hinna med tåget.

Jag hann med tåget. Min rådiga granne som inte behövde tänka under samma omedelbara tidsstresspress som jag kom på den geniala idén att skruva loss hela sjutillhållarlåskolven från dörren, joxa lite med den och skruva fast den igen. Och noggrant låsa dörren med båda låsen.

När jag kom hem igen fick jag i och för sig kämpa i trekvart medelst kroppskastning mot dörren för att liksom trixa in den i rätt millimeterläge för att låset skulle ha lust att sluta kärva och bete sig som ett helt vanligt standardlås. Men det var det värt för att få komma hem till en låst lägenhet.

Sen köpte jag en fin flaska vin och en dansk kokbok till min granne den danske kocken och gav honom som ett symboliskt tack för hjälp i stor nöd.

Och han fortsatte hälsa vänligt på mig så länge han bodde kvar.

Burma

Nu behöver Burma omvärldens stöd mer än någonsin, skriver Jörgen Johansen i sin viktiga artikel på kultursidan i Sydsvenskan idag.

Han har rätt. Bara för att folket tvingats tillfälligt vika och sluta med öppna demonstrationer, betyder det inte att omvärlden får sluta med sitt stöd. Tvärtom.

Vi som lever i demokratier. Vi som kan uttrycka våra åsikter utan att riskera att mördas. Det är vår skyldighet att göra det. Regeringstjänstemän, personer med symbolvärde, journalister, medborgare.

Det är vår demokratiska skyldighet, men också vår medmänskliga. För det är våra medmänniskor det handlar om. Det är någons mamma, någons pappa. Någons dotter och någons son. Någons syster och någons bror. Någons vän och någons arbetskamrat. Vi känner dem inte, men de är våra medmänniskor.

När jag var barn härjade Idi Amin i Uganda. Jag fick en idé om att ifall hela vår klass flög dit och protesterade skulle han fatta hur dum han var. Jag såg för min inre syn hur vi gick mot flygplanet, på väg dit. Samtidigt var jag för feg; jag ville våga göra något sånt men jag blev rädd vid tanken. Och samtidigt var jag också för desillusionerad. Redan då insåg jag att det skulle ha uppfattats som en naiv idé som inte skulle ha lett någonstans.

Nu, i vuxen ålder har jag slutat avfärda idéer som naiva, åtminstone som så naiva att de inte går att genomföra eller inte kan ge resultat. Jag menar inte att jag tror att en skock nioåringar eller vad vi var skulle ha kunnat påverka en galen diktator. Jag menar bara att varken desillusionerade tankar eller naiva idéer får hindra oss från att åtminstone göra något. Och en naiv idé är inte alltid en dålig idé. Världen är full av förändring som har uppstått bland annat tack vare idéer som skulle kunna ha avfärdats som naiva.

För om inte en naiv idé i sig själv leder till förändring kan det leda till andra idéer, andra protester.

Och i vissa tider och i vissa sammanhang kan alla idéer avfärdas som naiva, alla drömmar om förändring, alla illusioner om en bättre framtid avfärdas som ouppnåeliga. Men det är de inte. Det är de inte.


PS
En helt annan sak. Mina ord må vara pompöst beskäftiga i detta ämne, men det hjälps inte. Jag måste uttrycka det och jag kan inte förmedla på bättre sätt och jag tänker inte låta bli bara därför.

-

Livet är förunderligt.

Livet är föränderligt.

Livet är för underligt!

Livet är förunderligt.

och nu blir det en helt annan sorts reklamdags

Den godaste chokladen jag vet just nu är Eguales cappuccinochoklad. Jag, som annars helst vill ha choklad med sisådär 70% kakaohalt har fallit för den här lättviktaren med bara 32% kakao! Det är lite svårt att smälta; det förändrar hela min kakaoimage. (Chokladen är å sin sida inte alls svårsmält; tvärtom, den smälter aromljuvligt i munnen.

Jo, just det, en sak till. Den är inte bara god, den är rättvisemärkt och ekologisk också.

boksläpp

Ikväll hade Marie Wetterstrand boksläpp för sin debutroman Utanför huset. Det var mingel och högläsning och musik och mycket mycket stämningsfullt. Marie läste berörande stycken ur boken, bandet Kött på svenska spelade fin jazz och Therése Granwald konferencierade oss genom kvällen.

Mötte skrivarkompisar och pratade om skrivande och mötte andra kompisar och pratade om annat. Och kapade åt mig oförskämt många små snittar med guacamole för att kompensera att jag inte hann äta någon middag innan.

Och så fick jag en bok med dedikation av Marie. Det känns högtidligt. Utanför huset är tillfälligt slut på Bokus, men den finns att köpa på Adlibris, till exempel, för er som är nyfikna på min författarkompis.

hösthälsa

Jag struntar i allt som jag borde och måste och kanske skulle göra och tar en promenad.
Ja. Jag tar en promenad istället för att hålla på med hushållet och förpliktiga mig till plikter.
Istället hushållar jag med plikter idag. Så jag säger hejdå till den oöppnade posten, ratar inköpslistan, skippar sortera-papper-projektet och struntar i att sortera tvätten.

Måste hälsa på hösten som den visar sig en solig stilla kväll.
Träden iklädda färger. Se själva.
Jag vill inte lämna dem med blicken, bara för solens skull i så fall.
Det är här man kan andas helt, bland alla blad, bland det önskansgröna, bland längtansfärger.

Och när jag cyklar hem är det lätt att vara överallt.

Till stöd för demokrati och mänskliga rättigheter i Burma

Det är så lätt att känna sig maktlös. För man är ju bara en vanlig människa i ett land långt, långt borta.

Det är så lätt att förkasta alla sina egna naiva idéer och visioner om hur man skulle kunna påverka.

Det är så lätt att känna sig fånig om man tror att ens egna små protester betyder något.

Bära röd tröja? Delta i en manifestation? Skriva protestbrev?

Vad hjälper det mot det onda som händer? Vad gör det för skillnad när en hårdför militärdiktatur kallblodigt mördar och fängslar människor som fredligt kämpar för demokrati?

Såna här dagar hjälper det att tänka på Aung San Suu Kyi, Gandhi, Nelson Mandela, Rosa Parks och alla andra. Inte för att jämföra sig med dem och det de uträttat.

Men för att komma ihåg att varje kamp för demokrati och mänskliga rättigheter har börjat någonstans, med en liten enskild handling.

Och varje kamp för demokrati och mänskliga rättigheter har bestått och består av många enskilda handlingar. En del är små, andra är stora. En del är symboliska, andra är konkreta.

Om alla utgår från sina möjligheter och gör det de kan blir det en mångfald av handlingar i en och samma riktning; mot samma mål. Det är denna mångfald och mängd som ger resultat, som gör skillnad.

Så bär en röd tröja eller delta i en manifestation eller skriv ett protestbrev.

Gör vad som helst. Bara du gör något.

Du är inte ensam. Vi är många som finns här med våra futtiga försök att visa stöd och våra innerliga förhoppningar om ett demokratiskt Burma.

Vi kan aldrig bli så modiga som de som bor i Burma är i sin kamp. Vi riskerar ju inget som de gör.

Men det betyder inte att det vi gör är fånigt. Så länge vi gör något är vi trots allt, i våra små försök att stötta deras kamp, en del av den kampen.

Och för varje handling som vi gör kan det uppstå möjligheter att göra mera.

Så bli inte uppgiven för att det du gör är så litet. Gör det du kan. Bidra på det sätt du förmår. Då visar du tillit till möjligheten att förändra, att påverka.

Då visar du också tilltro till demokratins möjligheter och vår gemensamma förmåga att åstadkomma förändring.

På det viset hedrar du inte bara demokratin utan också de som mördats av diktaturen bara för att de ville ha det som borde vara oss alla förunnat; ett fritt land; mänskliga rättigheter.

På det viset stöttar du alla de modiga som riskerar sin tillvaro och sina liv i kampen för mänskliga rättigheter och demokrati. Och de är värda vårt stöd. De är värda allt vårt stöd.

Länkar:

Svenska Burmakommitténs förslag på vad du kan göra

Svenska Amnestys förslag på text till blomvykort

Skicka ett mail till diktatorn och be att Aung San Suu Kyis friges

En halv gul sol

Just nu läser jag En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie. Det är en sån där bok jag lever mig in i. Det finns en saklighet ner på den psykologiskt finstämda nivån som gör att det är så lätt att ta del av personernas upplevelser. Och personerna; man vill hela tiden veta mer om dem, man engagerar sig i dem och undrar hur det går för dem. Redan från början märkte jag att jag var rädd om dem. På det där "ingenting-får-hända-med-honom/henne"-sättet.

Nu är jag orolig för dem. Hur det ska gå. Och just nu är det näst intill outhärdligt att läsa för det är grymheter som gör så ont att bli påmind om att de finns. Jag är hudlös på det sättet att jag blir så ledsen. Så djupt ledsen för att det är sånt här som händer på jorden. Och jag vill inte att det ska ha hänt eller att det ska hända. Jag önskar att det inte vore så. Jag kan inte förstå att människor kan göra allt detta mot varandra.

En del av mig vill inte läsa vidare för jag förstår att det kommer att ske fler hemskheter som jag med kraft måste distansera mig från för att inte bli så ledsen att ledsnaden stannar kvar i mig.

Och samtidigt; vad är min ledsenhet över det som skett och sker mot den upplevda smärta som alla som råkar ut för händelser som dessa går igenom? Ingenting, ingenting. Jag är förskonad från allt, utom berättelserna om det.

Och rätt svar är...

...Carl Bildt!
Det var han som skrev texten.
Två personer har nämnt rätt svar. Agneta är den enda som har gjort det här på bloggen och som sitt slutliga alternativ så jag utnämner härmed dig som segrare i Etapp 1!

Men ett hedersomnämnande förtjänar min vän J som svarade så här till mig i ett mail:
Ja, Sabina, jag skulle tippa att texten är ungefär från tiden vid min födelse dvs 1965... och vem kan då ha författat den... lätt att tro på högerpolitiker typ Carl Bildt som vid den tiden började profilera sig politiskt men... jag tippar på Jan Guillou

Det kallar jag feeling för nutidshistoria! (Synd bara att du vacklade i sin övertygelse där på slutet.) Det var nämligen just precis 1965 som insändaren skrevs och publicerades i Svenska Dagbladet. Men mitt gulnade klipp är inte från SvD utan från Svenska Freds- och skiljedomsföreningens tidning Pax, som citerade insändaren i ett av sina nummer för ca 20 år sen.

Mota det motiga

Man måste hitta sina recept mot vardagens små förtretligheter. Ta hand om sig när något är uh och usch och ynk.

För det mesta blir jag ynk när jag blir förkyld. Det gör detsamma att jag vet att det är förkylningen som skruvar ner humöret så att det där som man annars skulle hantera med ett fnysande eller möjligen ett morrande och sen en klackspark, istället blir ett ujande och ett jämmerligt ömkansgnäll.

Strategin mot dagens motigheter är påbörjad. Lång promenad. Långt telefonsamtal. Idé till ännu en novell i en novellsamling. Och idé till ännu en. Och då vet jag att nu vänder det, nu när idéfasen är påbörjad. För att det ger kraft. För att idéer - små eller stora; privata, yrkesmässiga eller intresserelaterade - alltid innebär tilltro.

Gissa skribenten

Mitt skrivbord består just nu av diverse avlagringar papper som ska sorteras. Istället för att gå igång med det, tar jag tag i ett stackars gulnat urklipp och tänker att det här måste jag bara visa. Och så kom jag på att jag kan göra en tävling av det. Och så kom jag på att då kan det här ju vara första delen av många i en tävling på temat "Gissa skribenten/författaren". En variant av Lottens litterära julkalendersgåtor.

Dagens fråga: Vem har skrivit nedanstående text? Bonuspoäng om du vet var den publicerats.
(Det citerade stycket är bara första delen av en ungefär dubbelt så lång text)

Hr redaktör! Nyligen invigdes en ny del av tunnelbanan bl a till Östermalmstorg. Stationen är helt fri från annonser (utom i rulltrapporna) men i gengäld har konstnären Siri Derkert blästrat figurer på väggarna. "Konsten" har på ett flertal ställen rent pacifistiskt innehåll, med texter som Fred på jorden och Lägg ner vapnen. Detta är väl i och för sig inte så mycket att anmärka på, men det som jag verkligen fäst mig vid är de inläggningar i golvet med anti-atombombsmärken. Dessa förekommer på ett flertal ställen. Jag anser, att våra allmänna kommunikationsmedel inte bör bli föremål för propaganda. Kampanjen mot atomvapen drivs trots allt av en relativt liten grupp av folket, och skulle alla minoritetsgrupper tillåtas att kludda ner våra tunnelbanestationer då vet man inte hur det skulle se ut.

Intervju med romandebuterande Marie Wetterstrand

Jag har bett Marie Wetterstrand att få göra en intervju med henne. Marie är aktuell med boken Utanför huset som lagom till bokmässan kommer ut på Isaberg förlag. Det är hennes romandebut.

Hej Marie, hur skulle du vilja beskriva dig själv?
Det är svårt att beskriva sig själv. Det finns troligen en viss skillnad mellan hur jag vill vara och hur jag är. Jag vill vara ödmjuk, inkännande, harmonisk, glad, tuff, modig och snäll men jag tror att en mer passande beskrivning är energisk, slarvig, ambitiös, rastlös, burdus, känslig och kreativ.

Din tillvaro brukar alltid vara full med diverse jobb och kreativa projekt. Vad håller du på med just nu?
Just nu är det förhållandevis lugnt. Jag har jag precis tillfrisknat efter en lång förkylning och återgått till mitt jobb. Jag jobbar som lärare och resurspersonal på gymnasiesärskola och har börjat hålla bildlektioner och fotolektioner och mycket av energi och tankeverksamhet går åt till det. Annars är det releasefestförberedelser, lite foton, ett nytt textilmönster och ett textilt fyrfärgstryck på gröngula stockrosor. Tankar finns på att börja sticka något (det är ju höst) och på att börja sy ett lapptäcke. Och så pluggar jag ju till lärare på halvfart också.

Du ägnar dig åt flera olika kreativa uttrycksformer. Hur fungerar din kreativitet? Kan du t.ex. känna att "idag vill jag skriva" eller låter du dina olika talanger varva varandra? Hur kommer du fram till vad du vill göra? Har det något med sinnesstämning att göra eller "bara" med idéer, eller finns det andra faktorer som spelar roll?
Min kreativitet tar sig en mängd olika uttryck. Länge försökte jag välja mellan textilkonsten och skrivandet och sedan hade jag en period då mina olika lärare och professorer var inne på att jag skulle kombinera mina uttryckssätt så då försökte jag med det men det gick inget vidare. Jag känner ofta att jag är lite splittrad, tycker så mycket är kul och har så många olika ideer och är lite avundsjuk på människor som har en särpräglad stil. Samtidigt har jag väl börjat acceptera att jag har en massa sätt att uttrycka mig på och tänker att det är ju så det är. Att skapa tror jag handlar mycket om att komma överens med sig själv och sitt tillvägagångssätt. Man måste vara sams med sin process och det är jag för det mesta. Men jag har ont om tid! Sinnesstämningen spelar in i skapandet. När jag är ledsen fungerar det bäst att skriva och när jag är pigg fungerar det bättre att trycka tyg och när jag är trött är det trevligt att sitta i soffan och virka. Det handlar ju om vad som är mest praktiskt också. Att skriva går att göra överallt och närsomhelst men trycka stora tyger behöver jag min verkstad och ganska många timmar för att fixa. Jag brukar inte tänka så mycket på vad jag vill göra. Jag planerar inte så mycket och är inte särskilt systematisk. Snarare kastar jag mig in i saker och så händer det saker på vägen. Jag har väldigt kort startsträcka, på gott och ont.

Jag tänker på ditt skrivande kontra till exempel dina textilkostnärliga uttryck. Berikar de varandra eller stjäl de kraft från varandra? Påverkar de olika uttryckssätten varandra?
Uttryckssätten påverkar inte varandra. De stjäl tid men inte kraft från varandra. Säg att man älskar både chips och lösgodis. När man ätit massa lösgodis ett tag blir man sugen på chips och tvärtom. Sällan är man inte sugen på något. Ofta är man sugen på båda och då får man antingen välja eller äta både och på samma gång. Säg att skrivandet är chipsen och textilen lösgodiset. Och för det mesta kan man inte äta varken det ena eller andra. För det mesta måste man vara nyttig och äta grönsaker.

Hur länge har du hållit på med skrivande?
Sedan jag var fyra år till och från. Väldigt intensivt i vissa perioder, nästan inte alls i vissa.

Vilka former ägnar du dig åt när det gäller skrivande?
Brev, dikter, prosadikter, noveller, roman (er?) och en väldig massa sms.

Hur vill du beskriva din debutroman Utanför huset?
Som en beskrivning av hur det kan vara att leva med någon som inte vill leva. Och om hur det kan vara när någon som lovat att vara med och uppfylla ens livsdrömmar plötsligt drar sig ur.

Varför ska man läsa din bok?
För att förstå mer om hur det kan vara att vara människa. Jag var på en föreläsning för ett tag sedan som handlade om hur bra det är att läsa skönlitteratur för att få ta del av människoöden och titta in i andras liv och därigenom få en ökad förståelse för hur andra har det och hur världen ser ut. Och jag håller med om det.

Din bok är en väldigt gripande historia. Man engagerar sig i de människor man möter i berättelsen. Hur såg det ut för dig när du skrev boken? Kunde du hålla dig distanserad eller levde du dig in?
Jag var förvånansvärt distanserad och metodisk medan jag skrev, men när jag sedan läste vad jag hade skrivit blev jag mer engagerad. Särskilt mycket kände jag för Ellen, mellanbarnet i familjen. Troligtvis för att hon påminner mycket om hur jag själv var som liten.

Vad är du mest nöjd med när det gäller din bok?
Att jag tror att jag har lyckats göra människorna i den levande. Och att den blev klar. En av mina största drömmar har gått i uppfyllelse.

Har du något annat manus på gång?
Jag har skrivit en diktsamling om en dysfunktionell familj ur ett av barnens perspektiv. Den heter ”Utflykt”. Tyvärr har den blivit refuserad av alla förlag jag skickat den till, men jag gillar den så jag funderar på att ge ut den själv. Annars skriver jag väldigt lite just nu. Jag tänker mycket på att jag vill skriva böcker för vuxna förståndshandikappade och läroböcker i sex och samlevnad för gymnasisärskolan och kanske blir det något av de tankarna så småningom. Och så vill jag sätta ihop en massa av mina gamla prosadikter till en helhet.

PS Här finns Maries debutanttext från SVB:s stora höstnummer

våndan med att bli fotograferad, del tre

Den här trevliga fotografen; vårt första möte började med att han ringde på porttelefonen. Jag släppte in honom. Och även om planen var att inte släppa in honom i vårt hem, insåg jag att jag ändå skulle ha honom i hallen och därför fick jag för mig att det var onödigt att han skulle mötas av de två soppåsarna jag hade innanför dörren. Jag ställde kvickt ut dem på balkongen, bara tills han hade gått, tänkte jag. För han skulle ju ändå inte ut dit. Vi skulle ut ur lägenheten så fort som möjligt. Det hade jag lärt mig - inga fotografer i hemmet, i sovrummet, på balkongen. Bara privacy.
Så jag släppte artigt in honom i hallen medan jag trädde på mig skor och ytterkläder och vi samtidigt resonerade om lämpliga miljöer. Jag var väldigt drivande. Särskilt drivande för utomhusmiljöer på marknivå. När han föreslog balkongen eller ett uttjatat torg talade jag mig varm för gården. Det blev som sagt gården.
Men när han hade tagit sina bilder sa han att han ville ha en annan slags miljö också. Balkongen kom upp ännu en gång. Mina motargument var slut och trots att jag hade bestämt mig för att aldrig mer... befann jag plötsligt i mitt hem med en fotograf och vi var i färd med att passera mitt sovrum för vidare anhalt balkongen. Den här gången var det inte mitt sovrum som var problemet. Det var balkongen och det var inte bara på grund av soppåsarna som jag nyss hade slängt ut för att jag inte ville att han skulle se dem. Det berodde också på ett gammalt avdankat fjäderfä som var satt att agera fågelskrämma.

Där på klädvädrarhängaren satt nämligen en halvt uppäten uppstoppad uggla som skydda min balkong mot duvor. Den såg ungefär så dyster ut som en halvt uppäten uppstoppad uggla kan göra. Jag tror inte att jag brydde mig om att förklara den långa historien bakom ugglans närvaro på min balkong. Jag försökte bara upprätthålla den gemytliga stämning som vi hade haft ute på gården. Det var på något sätt lättare på gården, där miljön var stockrosor, lavendel, rosor och schersmin. Här var miljön i avsaknad av trivsamma attribut. Och här skulle jag stå och le.
Det blev en gårdsbild som kom i tidningen den gången. Och jag var nöjd med den, så nöjd att jag faktiskt när en tidning senast frågade efter en arkivbild föreslog att de skulle leta reda på just den. Men inte då, istället hittade de någon gammal anskrämlig historia som jag verkligen inte alls vill kännas vid och där jag verkligen inte känner igen mig själv.

våndan med att bli fotograferad, del två

Den här fotografen, som jag trivdes väldigt bra med, hade fotograferat mig en gång tidigare. Det kom vi fram till under dagens lopp. En del år tidigare hade han fått i uppdrag av den stora draken i huvudstaden att föreviga mig till ett reportage där jag var med. Det började så bra. Vi kom överens om att han skulle fotografera mig ute på gården. Stämningen var avslappnad, dvs han var pedagogisk och peppande och jag lyckades slappna av. Men sen undrade han om han inte kunde få ta några andra bilder också. Han hade sett att jag hade balkong. Det var andra och sista gången som jag släppte in en fotograf i mitt hem. (och jag berättar fortsättningen om det i del tre)

Första gången jag gjorde det var ett år precis innan julafton. Då var det en av lokaltidningarna skulle göra ett reportage och eftersom jag inte hade någon barnvakt föreslog jag att vi skulle träffas hemma hos oss. Innan de kom startade jag en febril röjning av vardagsrummet. Vid den tiden var jag en hårt arbetande ensamstående småbarnsförälder som lågprioriterade städning framför barn och arbete och allt möjligt annat. Bråten jag i sista minuten städade undan hamnade i mitt sovrum, som jag stängde.

Så satte jag och journalisten oss i det välstädade vardagsrummet där julstämningen var påtaglig. När intervjun var färdig kom fotografen. Han hade stått ute på gatan och funderat över lämpliga miljöer och kommit fram till att jag hade balkong. Det kunde jag inte neka till.

Men för att nå den var man tvungen att passera mitt sovrum och jag ville på inga villkor släppa in någon där. Då skulle ju hela den image om ett julmysigt hem som mitt vardagsrum förmedlat raseras på ett ögonblick. Jag försökte mig på några invändningar men fotografen var envis och jag mäktade inte med att vare sig hindra honom eller säga som det var.

Vi travade alltså igenom mitt mycket stökiga sovrum för att han skulle få sin balkongbild. Det var så stökigt att jag knappt ens klarade av att be om ursäkt för att det var stökigt, för det var liksom ett understatement. Vi kom ut på balkongen. Hela det förmedlade intrycket av stökighet gjorde att jag var tvungen att stålsätta mig för att stå ut i den där situationen. Jag försökte fokusera på fotografen och lät honom knäppa sina bilder. Jag undrar om jag log. Jag tror att det var lite ansträngt i så fall.

våndan med att bli fotograferad, del ett

För ett år ungefär var det dags för fotografering. Min underbara författarmentor mailade mig och skrev i förbigående att jag skulle be förlaget att få bli fotograferad under hösten medan ännu någon nyans av solbränna kunde finnas kvar så att jag slapp vara vinterglåmig på bilderna.

Jag mailade i min tur min förläggare som tyckte att det var helt underbart att min mentor rådde mig även i såna världsliga ärenden. Det tyckte jag också, men vid det laget var jag lite bortskämd med min mentors fantastiska tålamod med alla mina tusen frågor, så jag var inte särskilt överraskad.

Förlaget anlitade en fotograf här i min stad och en sisådär vacker dag var det dags. Jag stod precis på benen igen efter min årliga augusti-septemberförkylning. Det var inte mycket färg i mitt ansikte ska jag säga. Vinterglåmig eller förkylningsglåmig - skillnaden är nog hårfin. På tal om hår, så hade jag i desperation över hur oklippt jag var, tagit ett rejält tag med saxen och kapat luggen, samt klippt lite på måfå här och där för att topparna inte skulle se så slitna ut. Och så försökte jag sminka mig för första gången efter den ögoninflammation som jag hade fått under förkylningen. Det gick sådär.

Jag kan inte påstå att jag kände mig vidunderligt vacker när jag lätt ansiktssvullen och med hemmagjord frisyr stod framför spegeln och la på min vanliga tvåminuters sminkning; mer avancerat än så kan jag inte, så det var inte mer med det, men ändå började jag just där och då bekymra mig över att jag aldrig lärt mig något om hur man sminkar sig. Jag insåg med förfärande tydlighet att det kan komma stunder i livet när man önskar att man visste hur man gjorde och också önskar att man hade några såna där preparat som verkar ingå helt naturligt i andras badrumsskåp.
I alla fall så hade jag glansgelé. Den är till håret för att det ska se glansigt ut. Mitt hår brukar se lite glansigt ut i alla fall, men jag inbillar mig att jag liksom förstärker glansigheten och i brist på andra utseendeområden att lägga ner krut på, duttade jag frikostigt med glans i håret.

Sen sprang jag ner till fotografen med en väska med kläder att byta om med. OBS! Det var hans förslag. Jag hade aldrig kommit på tanken själv.
Sen blev jag fotograferad. När man har en fotograf som hela tiden säger "bra!" "perfekt!" "jättefint"! och även med andra ord uttrycker sig superlativt om själva fotograferingsprocessen, så är det väldigt lätt att invaggas i tron att man blir jättesnygg på bilderna. Och så slappnar man av lite och blir lite lättare att ha att göra med än den stela pinne man var en timme tidigare. Till slut tycker man att det är helt naturligt att stå och posera på olika offentliga platser och man hejar i förbigående på en gammal kursare man möter innan man återgår till fotopose.

Fast efter fyra fem timmars fotografering är man lite stel i mungiporna och har ingen aning om längre hur man gör för att le naturligt eller bara se allmänt naturlig ut. Men under själva fotograferingsakten är man totalt obesvärad och gör utan att tveka även sånt som att byta från skjorta till blus på huk bakom en bil på en parkeringsplats och tycker inte alls att det är konstigt att diskutera med fotografen huruvida man ska ha på sig den gröna kavajen eller inte och annat viktigt.

Sen vacklar man hem och är rätt så nöjd och tänker att av alla de bilderna så måste det ju finnas minst hundra som blev kanonbra.

Och så mailar PR-avdelningen några bilder som de tyckte var fina. Och så ger man ifrån sig ett skrik av förskräckt vånda och undrar om det är sådär man ser ut i verkligheten. Sen ska man välja. Man försöker först övertyga förlaget om att det inte behövs några bilder alls, eller att man måste få ta nya. Sen frågar man om det finns fler att välja mellan. Det finns det. När man ser dem jämrar man sig lite.

Sen mailar man förtvivlat till en hel hoper förtrogna vars omdömen man litar på och undrar vilka två man ska välja. Och så förstår de inte alls vad man menar när man inte är nöjd för de tycker att man är jättefin. Och när man har tittat och tittat och tittat på bilderna och avdramatiserat att de ska sitta på en bok och finnas till nerladdning så sker det en omprogrammeringsprocess i hjärnan. Den går ut på att foton är en världslig sak och även om de här bilderna är offentliga så behöver inte det betyda att folk ser dem eller bryr sig om dem och btw så är fotona faktiskt bra och jag ser helt okej ut, det är bara det att jag aldrig vänjer mig vid att foton är ett fruset ögonblick och inte ett skeende. Och när man till slut har valt bilderna så lägger man märke till en liten liten detalj. Håret ser inte glansigt ut; det är fullt av små, små icke utslätade droppar av glansspray.