Till stöd för demokrati och mänskliga rättigheter i Burma

Det är så lätt att känna sig maktlös. För man är ju bara en vanlig människa i ett land långt, långt borta.

Det är så lätt att förkasta alla sina egna naiva idéer och visioner om hur man skulle kunna påverka.

Det är så lätt att känna sig fånig om man tror att ens egna små protester betyder något.

Bära röd tröja? Delta i en manifestation? Skriva protestbrev?

Vad hjälper det mot det onda som händer? Vad gör det för skillnad när en hårdför militärdiktatur kallblodigt mördar och fängslar människor som fredligt kämpar för demokrati?

Såna här dagar hjälper det att tänka på Aung San Suu Kyi, Gandhi, Nelson Mandela, Rosa Parks och alla andra. Inte för att jämföra sig med dem och det de uträttat.

Men för att komma ihåg att varje kamp för demokrati och mänskliga rättigheter har börjat någonstans, med en liten enskild handling.

Och varje kamp för demokrati och mänskliga rättigheter har bestått och består av många enskilda handlingar. En del är små, andra är stora. En del är symboliska, andra är konkreta.

Om alla utgår från sina möjligheter och gör det de kan blir det en mångfald av handlingar i en och samma riktning; mot samma mål. Det är denna mångfald och mängd som ger resultat, som gör skillnad.

Så bär en röd tröja eller delta i en manifestation eller skriv ett protestbrev.

Gör vad som helst. Bara du gör något.

Du är inte ensam. Vi är många som finns här med våra futtiga försök att visa stöd och våra innerliga förhoppningar om ett demokratiskt Burma.

Vi kan aldrig bli så modiga som de som bor i Burma är i sin kamp. Vi riskerar ju inget som de gör.

Men det betyder inte att det vi gör är fånigt. Så länge vi gör något är vi trots allt, i våra små försök att stötta deras kamp, en del av den kampen.

Och för varje handling som vi gör kan det uppstå möjligheter att göra mera.

Så bli inte uppgiven för att det du gör är så litet. Gör det du kan. Bidra på det sätt du förmår. Då visar du tillit till möjligheten att förändra, att påverka.

Då visar du också tilltro till demokratins möjligheter och vår gemensamma förmåga att åstadkomma förändring.

På det viset hedrar du inte bara demokratin utan också de som mördats av diktaturen bara för att de ville ha det som borde vara oss alla förunnat; ett fritt land; mänskliga rättigheter.

På det viset stöttar du alla de modiga som riskerar sin tillvaro och sina liv i kampen för mänskliga rättigheter och demokrati. Och de är värda vårt stöd. De är värda allt vårt stöd.

Länkar:

Svenska Burmakommitténs förslag på vad du kan göra

Svenska Amnestys förslag på text till blomvykort

Skicka ett mail till diktatorn och be att Aung San Suu Kyis friges

En halv gul sol

Just nu läser jag En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie. Det är en sån där bok jag lever mig in i. Det finns en saklighet ner på den psykologiskt finstämda nivån som gör att det är så lätt att ta del av personernas upplevelser. Och personerna; man vill hela tiden veta mer om dem, man engagerar sig i dem och undrar hur det går för dem. Redan från början märkte jag att jag var rädd om dem. På det där "ingenting-får-hända-med-honom/henne"-sättet.

Nu är jag orolig för dem. Hur det ska gå. Och just nu är det näst intill outhärdligt att läsa för det är grymheter som gör så ont att bli påmind om att de finns. Jag är hudlös på det sättet att jag blir så ledsen. Så djupt ledsen för att det är sånt här som händer på jorden. Och jag vill inte att det ska ha hänt eller att det ska hända. Jag önskar att det inte vore så. Jag kan inte förstå att människor kan göra allt detta mot varandra.

En del av mig vill inte läsa vidare för jag förstår att det kommer att ske fler hemskheter som jag med kraft måste distansera mig från för att inte bli så ledsen att ledsnaden stannar kvar i mig.

Och samtidigt; vad är min ledsenhet över det som skett och sker mot den upplevda smärta som alla som råkar ut för händelser som dessa går igenom? Ingenting, ingenting. Jag är förskonad från allt, utom berättelserna om det.

Och rätt svar är...

...Carl Bildt!
Det var han som skrev texten.
Två personer har nämnt rätt svar. Agneta är den enda som har gjort det här på bloggen och som sitt slutliga alternativ så jag utnämner härmed dig som segrare i Etapp 1!

Men ett hedersomnämnande förtjänar min vän J som svarade så här till mig i ett mail:
Ja, Sabina, jag skulle tippa att texten är ungefär från tiden vid min födelse dvs 1965... och vem kan då ha författat den... lätt att tro på högerpolitiker typ Carl Bildt som vid den tiden började profilera sig politiskt men... jag tippar på Jan Guillou

Det kallar jag feeling för nutidshistoria! (Synd bara att du vacklade i sin övertygelse där på slutet.) Det var nämligen just precis 1965 som insändaren skrevs och publicerades i Svenska Dagbladet. Men mitt gulnade klipp är inte från SvD utan från Svenska Freds- och skiljedomsföreningens tidning Pax, som citerade insändaren i ett av sina nummer för ca 20 år sen.

Mota det motiga

Man måste hitta sina recept mot vardagens små förtretligheter. Ta hand om sig när något är uh och usch och ynk.

För det mesta blir jag ynk när jag blir förkyld. Det gör detsamma att jag vet att det är förkylningen som skruvar ner humöret så att det där som man annars skulle hantera med ett fnysande eller möjligen ett morrande och sen en klackspark, istället blir ett ujande och ett jämmerligt ömkansgnäll.

Strategin mot dagens motigheter är påbörjad. Lång promenad. Långt telefonsamtal. Idé till ännu en novell i en novellsamling. Och idé till ännu en. Och då vet jag att nu vänder det, nu när idéfasen är påbörjad. För att det ger kraft. För att idéer - små eller stora; privata, yrkesmässiga eller intresserelaterade - alltid innebär tilltro.

Gissa skribenten

Mitt skrivbord består just nu av diverse avlagringar papper som ska sorteras. Istället för att gå igång med det, tar jag tag i ett stackars gulnat urklipp och tänker att det här måste jag bara visa. Och så kom jag på att jag kan göra en tävling av det. Och så kom jag på att då kan det här ju vara första delen av många i en tävling på temat "Gissa skribenten/författaren". En variant av Lottens litterära julkalendersgåtor.

Dagens fråga: Vem har skrivit nedanstående text? Bonuspoäng om du vet var den publicerats.
(Det citerade stycket är bara första delen av en ungefär dubbelt så lång text)

Hr redaktör! Nyligen invigdes en ny del av tunnelbanan bl a till Östermalmstorg. Stationen är helt fri från annonser (utom i rulltrapporna) men i gengäld har konstnären Siri Derkert blästrat figurer på väggarna. "Konsten" har på ett flertal ställen rent pacifistiskt innehåll, med texter som Fred på jorden och Lägg ner vapnen. Detta är väl i och för sig inte så mycket att anmärka på, men det som jag verkligen fäst mig vid är de inläggningar i golvet med anti-atombombsmärken. Dessa förekommer på ett flertal ställen. Jag anser, att våra allmänna kommunikationsmedel inte bör bli föremål för propaganda. Kampanjen mot atomvapen drivs trots allt av en relativt liten grupp av folket, och skulle alla minoritetsgrupper tillåtas att kludda ner våra tunnelbanestationer då vet man inte hur det skulle se ut.

Intervju med romandebuterande Marie Wetterstrand

Jag har bett Marie Wetterstrand att få göra en intervju med henne. Marie är aktuell med boken Utanför huset som lagom till bokmässan kommer ut på Isaberg förlag. Det är hennes romandebut.

Hej Marie, hur skulle du vilja beskriva dig själv?
Det är svårt att beskriva sig själv. Det finns troligen en viss skillnad mellan hur jag vill vara och hur jag är. Jag vill vara ödmjuk, inkännande, harmonisk, glad, tuff, modig och snäll men jag tror att en mer passande beskrivning är energisk, slarvig, ambitiös, rastlös, burdus, känslig och kreativ.

Din tillvaro brukar alltid vara full med diverse jobb och kreativa projekt. Vad håller du på med just nu?
Just nu är det förhållandevis lugnt. Jag har jag precis tillfrisknat efter en lång förkylning och återgått till mitt jobb. Jag jobbar som lärare och resurspersonal på gymnasiesärskola och har börjat hålla bildlektioner och fotolektioner och mycket av energi och tankeverksamhet går åt till det. Annars är det releasefestförberedelser, lite foton, ett nytt textilmönster och ett textilt fyrfärgstryck på gröngula stockrosor. Tankar finns på att börja sticka något (det är ju höst) och på att börja sy ett lapptäcke. Och så pluggar jag ju till lärare på halvfart också.

Du ägnar dig åt flera olika kreativa uttrycksformer. Hur fungerar din kreativitet? Kan du t.ex. känna att "idag vill jag skriva" eller låter du dina olika talanger varva varandra? Hur kommer du fram till vad du vill göra? Har det något med sinnesstämning att göra eller "bara" med idéer, eller finns det andra faktorer som spelar roll?
Min kreativitet tar sig en mängd olika uttryck. Länge försökte jag välja mellan textilkonsten och skrivandet och sedan hade jag en period då mina olika lärare och professorer var inne på att jag skulle kombinera mina uttryckssätt så då försökte jag med det men det gick inget vidare. Jag känner ofta att jag är lite splittrad, tycker så mycket är kul och har så många olika ideer och är lite avundsjuk på människor som har en särpräglad stil. Samtidigt har jag väl börjat acceptera att jag har en massa sätt att uttrycka mig på och tänker att det är ju så det är. Att skapa tror jag handlar mycket om att komma överens med sig själv och sitt tillvägagångssätt. Man måste vara sams med sin process och det är jag för det mesta. Men jag har ont om tid! Sinnesstämningen spelar in i skapandet. När jag är ledsen fungerar det bäst att skriva och när jag är pigg fungerar det bättre att trycka tyg och när jag är trött är det trevligt att sitta i soffan och virka. Det handlar ju om vad som är mest praktiskt också. Att skriva går att göra överallt och närsomhelst men trycka stora tyger behöver jag min verkstad och ganska många timmar för att fixa. Jag brukar inte tänka så mycket på vad jag vill göra. Jag planerar inte så mycket och är inte särskilt systematisk. Snarare kastar jag mig in i saker och så händer det saker på vägen. Jag har väldigt kort startsträcka, på gott och ont.

Jag tänker på ditt skrivande kontra till exempel dina textilkostnärliga uttryck. Berikar de varandra eller stjäl de kraft från varandra? Påverkar de olika uttryckssätten varandra?
Uttryckssätten påverkar inte varandra. De stjäl tid men inte kraft från varandra. Säg att man älskar både chips och lösgodis. När man ätit massa lösgodis ett tag blir man sugen på chips och tvärtom. Sällan är man inte sugen på något. Ofta är man sugen på båda och då får man antingen välja eller äta både och på samma gång. Säg att skrivandet är chipsen och textilen lösgodiset. Och för det mesta kan man inte äta varken det ena eller andra. För det mesta måste man vara nyttig och äta grönsaker.

Hur länge har du hållit på med skrivande?
Sedan jag var fyra år till och från. Väldigt intensivt i vissa perioder, nästan inte alls i vissa.

Vilka former ägnar du dig åt när det gäller skrivande?
Brev, dikter, prosadikter, noveller, roman (er?) och en väldig massa sms.

Hur vill du beskriva din debutroman Utanför huset?
Som en beskrivning av hur det kan vara att leva med någon som inte vill leva. Och om hur det kan vara när någon som lovat att vara med och uppfylla ens livsdrömmar plötsligt drar sig ur.

Varför ska man läsa din bok?
För att förstå mer om hur det kan vara att vara människa. Jag var på en föreläsning för ett tag sedan som handlade om hur bra det är att läsa skönlitteratur för att få ta del av människoöden och titta in i andras liv och därigenom få en ökad förståelse för hur andra har det och hur världen ser ut. Och jag håller med om det.

Din bok är en väldigt gripande historia. Man engagerar sig i de människor man möter i berättelsen. Hur såg det ut för dig när du skrev boken? Kunde du hålla dig distanserad eller levde du dig in?
Jag var förvånansvärt distanserad och metodisk medan jag skrev, men när jag sedan läste vad jag hade skrivit blev jag mer engagerad. Särskilt mycket kände jag för Ellen, mellanbarnet i familjen. Troligtvis för att hon påminner mycket om hur jag själv var som liten.

Vad är du mest nöjd med när det gäller din bok?
Att jag tror att jag har lyckats göra människorna i den levande. Och att den blev klar. En av mina största drömmar har gått i uppfyllelse.

Har du något annat manus på gång?
Jag har skrivit en diktsamling om en dysfunktionell familj ur ett av barnens perspektiv. Den heter ”Utflykt”. Tyvärr har den blivit refuserad av alla förlag jag skickat den till, men jag gillar den så jag funderar på att ge ut den själv. Annars skriver jag väldigt lite just nu. Jag tänker mycket på att jag vill skriva böcker för vuxna förståndshandikappade och läroböcker i sex och samlevnad för gymnasisärskolan och kanske blir det något av de tankarna så småningom. Och så vill jag sätta ihop en massa av mina gamla prosadikter till en helhet.

PS Här finns Maries debutanttext från SVB:s stora höstnummer

våndan med att bli fotograferad, del tre

Den här trevliga fotografen; vårt första möte började med att han ringde på porttelefonen. Jag släppte in honom. Och även om planen var att inte släppa in honom i vårt hem, insåg jag att jag ändå skulle ha honom i hallen och därför fick jag för mig att det var onödigt att han skulle mötas av de två soppåsarna jag hade innanför dörren. Jag ställde kvickt ut dem på balkongen, bara tills han hade gått, tänkte jag. För han skulle ju ändå inte ut dit. Vi skulle ut ur lägenheten så fort som möjligt. Det hade jag lärt mig - inga fotografer i hemmet, i sovrummet, på balkongen. Bara privacy.
Så jag släppte artigt in honom i hallen medan jag trädde på mig skor och ytterkläder och vi samtidigt resonerade om lämpliga miljöer. Jag var väldigt drivande. Särskilt drivande för utomhusmiljöer på marknivå. När han föreslog balkongen eller ett uttjatat torg talade jag mig varm för gården. Det blev som sagt gården.
Men när han hade tagit sina bilder sa han att han ville ha en annan slags miljö också. Balkongen kom upp ännu en gång. Mina motargument var slut och trots att jag hade bestämt mig för att aldrig mer... befann jag plötsligt i mitt hem med en fotograf och vi var i färd med att passera mitt sovrum för vidare anhalt balkongen. Den här gången var det inte mitt sovrum som var problemet. Det var balkongen och det var inte bara på grund av soppåsarna som jag nyss hade slängt ut för att jag inte ville att han skulle se dem. Det berodde också på ett gammalt avdankat fjäderfä som var satt att agera fågelskrämma.

Där på klädvädrarhängaren satt nämligen en halvt uppäten uppstoppad uggla som skydda min balkong mot duvor. Den såg ungefär så dyster ut som en halvt uppäten uppstoppad uggla kan göra. Jag tror inte att jag brydde mig om att förklara den långa historien bakom ugglans närvaro på min balkong. Jag försökte bara upprätthålla den gemytliga stämning som vi hade haft ute på gården. Det var på något sätt lättare på gården, där miljön var stockrosor, lavendel, rosor och schersmin. Här var miljön i avsaknad av trivsamma attribut. Och här skulle jag stå och le.
Det blev en gårdsbild som kom i tidningen den gången. Och jag var nöjd med den, så nöjd att jag faktiskt när en tidning senast frågade efter en arkivbild föreslog att de skulle leta reda på just den. Men inte då, istället hittade de någon gammal anskrämlig historia som jag verkligen inte alls vill kännas vid och där jag verkligen inte känner igen mig själv.

våndan med att bli fotograferad, del två

Den här fotografen, som jag trivdes väldigt bra med, hade fotograferat mig en gång tidigare. Det kom vi fram till under dagens lopp. En del år tidigare hade han fått i uppdrag av den stora draken i huvudstaden att föreviga mig till ett reportage där jag var med. Det började så bra. Vi kom överens om att han skulle fotografera mig ute på gården. Stämningen var avslappnad, dvs han var pedagogisk och peppande och jag lyckades slappna av. Men sen undrade han om han inte kunde få ta några andra bilder också. Han hade sett att jag hade balkong. Det var andra och sista gången som jag släppte in en fotograf i mitt hem. (och jag berättar fortsättningen om det i del tre)

Första gången jag gjorde det var ett år precis innan julafton. Då var det en av lokaltidningarna skulle göra ett reportage och eftersom jag inte hade någon barnvakt föreslog jag att vi skulle träffas hemma hos oss. Innan de kom startade jag en febril röjning av vardagsrummet. Vid den tiden var jag en hårt arbetande ensamstående småbarnsförälder som lågprioriterade städning framför barn och arbete och allt möjligt annat. Bråten jag i sista minuten städade undan hamnade i mitt sovrum, som jag stängde.

Så satte jag och journalisten oss i det välstädade vardagsrummet där julstämningen var påtaglig. När intervjun var färdig kom fotografen. Han hade stått ute på gatan och funderat över lämpliga miljöer och kommit fram till att jag hade balkong. Det kunde jag inte neka till.

Men för att nå den var man tvungen att passera mitt sovrum och jag ville på inga villkor släppa in någon där. Då skulle ju hela den image om ett julmysigt hem som mitt vardagsrum förmedlat raseras på ett ögonblick. Jag försökte mig på några invändningar men fotografen var envis och jag mäktade inte med att vare sig hindra honom eller säga som det var.

Vi travade alltså igenom mitt mycket stökiga sovrum för att han skulle få sin balkongbild. Det var så stökigt att jag knappt ens klarade av att be om ursäkt för att det var stökigt, för det var liksom ett understatement. Vi kom ut på balkongen. Hela det förmedlade intrycket av stökighet gjorde att jag var tvungen att stålsätta mig för att stå ut i den där situationen. Jag försökte fokusera på fotografen och lät honom knäppa sina bilder. Jag undrar om jag log. Jag tror att det var lite ansträngt i så fall.

våndan med att bli fotograferad, del ett

För ett år ungefär var det dags för fotografering. Min underbara författarmentor mailade mig och skrev i förbigående att jag skulle be förlaget att få bli fotograferad under hösten medan ännu någon nyans av solbränna kunde finnas kvar så att jag slapp vara vinterglåmig på bilderna.

Jag mailade i min tur min förläggare som tyckte att det var helt underbart att min mentor rådde mig även i såna världsliga ärenden. Det tyckte jag också, men vid det laget var jag lite bortskämd med min mentors fantastiska tålamod med alla mina tusen frågor, så jag var inte särskilt överraskad.

Förlaget anlitade en fotograf här i min stad och en sisådär vacker dag var det dags. Jag stod precis på benen igen efter min årliga augusti-septemberförkylning. Det var inte mycket färg i mitt ansikte ska jag säga. Vinterglåmig eller förkylningsglåmig - skillnaden är nog hårfin. På tal om hår, så hade jag i desperation över hur oklippt jag var, tagit ett rejält tag med saxen och kapat luggen, samt klippt lite på måfå här och där för att topparna inte skulle se så slitna ut. Och så försökte jag sminka mig för första gången efter den ögoninflammation som jag hade fått under förkylningen. Det gick sådär.

Jag kan inte påstå att jag kände mig vidunderligt vacker när jag lätt ansiktssvullen och med hemmagjord frisyr stod framför spegeln och la på min vanliga tvåminuters sminkning; mer avancerat än så kan jag inte, så det var inte mer med det, men ändå började jag just där och då bekymra mig över att jag aldrig lärt mig något om hur man sminkar sig. Jag insåg med förfärande tydlighet att det kan komma stunder i livet när man önskar att man visste hur man gjorde och också önskar att man hade några såna där preparat som verkar ingå helt naturligt i andras badrumsskåp.
I alla fall så hade jag glansgelé. Den är till håret för att det ska se glansigt ut. Mitt hår brukar se lite glansigt ut i alla fall, men jag inbillar mig att jag liksom förstärker glansigheten och i brist på andra utseendeområden att lägga ner krut på, duttade jag frikostigt med glans i håret.

Sen sprang jag ner till fotografen med en väska med kläder att byta om med. OBS! Det var hans förslag. Jag hade aldrig kommit på tanken själv.
Sen blev jag fotograferad. När man har en fotograf som hela tiden säger "bra!" "perfekt!" "jättefint"! och även med andra ord uttrycker sig superlativt om själva fotograferingsprocessen, så är det väldigt lätt att invaggas i tron att man blir jättesnygg på bilderna. Och så slappnar man av lite och blir lite lättare att ha att göra med än den stela pinne man var en timme tidigare. Till slut tycker man att det är helt naturligt att stå och posera på olika offentliga platser och man hejar i förbigående på en gammal kursare man möter innan man återgår till fotopose.

Fast efter fyra fem timmars fotografering är man lite stel i mungiporna och har ingen aning om längre hur man gör för att le naturligt eller bara se allmänt naturlig ut. Men under själva fotograferingsakten är man totalt obesvärad och gör utan att tveka även sånt som att byta från skjorta till blus på huk bakom en bil på en parkeringsplats och tycker inte alls att det är konstigt att diskutera med fotografen huruvida man ska ha på sig den gröna kavajen eller inte och annat viktigt.

Sen vacklar man hem och är rätt så nöjd och tänker att av alla de bilderna så måste det ju finnas minst hundra som blev kanonbra.

Och så mailar PR-avdelningen några bilder som de tyckte var fina. Och så ger man ifrån sig ett skrik av förskräckt vånda och undrar om det är sådär man ser ut i verkligheten. Sen ska man välja. Man försöker först övertyga förlaget om att det inte behövs några bilder alls, eller att man måste få ta nya. Sen frågar man om det finns fler att välja mellan. Det finns det. När man ser dem jämrar man sig lite.

Sen mailar man förtvivlat till en hel hoper förtrogna vars omdömen man litar på och undrar vilka två man ska välja. Och så förstår de inte alls vad man menar när man inte är nöjd för de tycker att man är jättefin. Och när man har tittat och tittat och tittat på bilderna och avdramatiserat att de ska sitta på en bok och finnas till nerladdning så sker det en omprogrammeringsprocess i hjärnan. Den går ut på att foton är en världslig sak och även om de här bilderna är offentliga så behöver inte det betyda att folk ser dem eller bryr sig om dem och btw så är fotona faktiskt bra och jag ser helt okej ut, det är bara det att jag aldrig vänjer mig vid att foton är ett fruset ögonblick och inte ett skeende. Och när man till slut har valt bilderna så lägger man märke till en liten liten detalj. Håret ser inte glansigt ut; det är fullt av små, små icke utslätade droppar av glansspray.

Nicke Lilltroll - en odödlig figur?

Idag har jag googlat Nicke Lilltroll. Innan Leif G W Perssons uttalande (sorry, hittar inte länkarna till de första artiklarna) i somras hade jag aldrig hört namnet ens. Ingen av de artiklar om hans litterära åsikter som jag läste lämnade någon förklaring.

Jag fördjupade mig inte i det, men förmodade att det var något obskyrt barnprogram under sjuttiotalet som jag hade missat. Men det var det inte vet jag nu. Nicke Lilltroll var huvudperson i ett radioprogram för barn som sändes 1957-1965, läser jag i wikipedia.

Jag var inte född under Nicke Lilltrolls storhetstid så jag vet inte om han var den tidens Björne eller Drutten och Krokodilen eller Televinken. Är han en sån figur som man borde känna till? Borde han ingå i vårt kulturarv? Tas det för givet att alla känner till honom?

Det är intressant det här med referenser. Hur de som använder sig av dem automatiskt utgår från att andra känner till det de refererar till. Och hur många av dem som återger dem gör detsamma. Men de flesta referenser har ett bästföredatum. Sen är det för många som oförstående höjer på ögonbrynen.

Att Nicke Lilltroll trots sin i sammanhanget höga ålder - jag menar - vi pratar inte om något odödligt kulturellt fenomen här - tror jag åtminstone - funkade som referens och gick igenom som en oförklarad sådan kan ha berott på ett par olika saker. 1. Att tillräckligt många journalister är tillräckligt gamla för att veta vem Nicke Lilltroll var och anta att alla andra har nedärvt deras barndomskultur. 2. Att namnet Nicke Lilltroll i det här sammanhanget gav negativa associationer. 3. Att man av sammanhanget kunde utläsa Leif GW Perssons missnöje och att citatet verkade så slagkraftigt eller uppseendeväckande att det fick stå för sig själv.

Sabina avslöjar: Detta visste ni inte om mig

Jag står rakryggat för att jag gjort det nördigaste nördiga man kan tänka sig. Under en period i somras när jag undrade hur det egentligen gick med försäljningen av min bok tänkte jag att jag kunde börja jag kolla in på Bokus vilka andra böcker de som köpt min bok också hade köpt. Varför besvära förlaget med såna världsliga ting som statistik när man kan göra sin egen ungefärliga uppskattning liksom. (Vilket man ju inte alls kan eftersom jag inte vet om kunder som köpt min bok, köpt ytterligare en var eller sju var, och därmed kan jag på det sättet bara göra en okvalificerad gissning på hur många ex av mina böcker som sålts hos Bokus, och en ännu mer okvalificerad gissning på hur många som sålts totalt)

Min tabell blev möjligen inexakt rent statistiskt men bra mycket mer levande och fantasieggande än om jag hade fått reda på antal ex. Och Daniels beskrivning över vilka romaner de som köpt hans bok på nätet också har köpt är väldigt beskedlig i jämförelse med min digra lista i bokstavsordning på titeln. Det ni. Fast den totala listan besparar jag er här. Jag ska inte heller säga hur många A4sidor den omfattade till slut. Och jag försäkrar att jag har slutat nu. Min nyfikenhet är mättad.

Jag vet att kunder som köpt min bok även har köpt böcker som Full fart Molly, Analog elektronik, Arbetsrätten en översikt, Balansboll för en starkare och friskare kropp, En introduktion till förvaltningsrätten och Epidemiologi för hälsovetare.

Att böcker som Argumentationsteori, Energitjuvar, Ge svar på tal, Lev livet fullt ut i praktiken: meditationer, övningar och principer för ett frigjort liv och Varför väljer jag alltid fel partner? har sålts ihop med min bok, ler jag lite åt, men det förvånar mig inte. Inte heller har jag höjt på ögonbrynen åt alla bestsellers och nyutkomna deckare och romaner.

Men jag måste tillstå att jag är lite nyfiken på de personer som förutom min bok också köpte Träna och tävla med skyddshundar, Hamster - lycklig och frisk, Konsten att hålla ihop,Utfärd - berg och glaciärer och Garageboken. Och jag hoppas innerligt att den person som köpt Konsten att hålla ihop inte samtidigt känner igen sig i min bok, för då är det fara å färde. (Jag har några andra titlar jag kan rekommendera istället som passar mycket bättre)

Rimliga förklaringar är såklart att människor kan vara intresserade av både skönlitteratur, glaciärer och garage, köper presenter eller böcker till hela familjen. Men det är mycket roligare att föreställa sig att den som handlar, handlar alla böcker till sig själv, så jag kommer att hålla fast vid den teorin tills jag blir överbevisad. Vilket jag ofrånkomligen blir åtminstone när det gäller alla barnböcker.

ett tillfälligt uppdrag

Jag hade inte tänkt på det innan men publiken är såklart för stor för att det ska finnas enskilda ansikten att hinna få ögonkontakt med sådär stadigt som man kan i mer normala sammanhang, faktum är att hela konsertsalen verkar fullsatt, och kanske är jag också för långt ifrån här uppe på scenen. Det är bara att sätta igång ändå, och jag vänder mig mot en grupp lite till vänster om mitten för att ta avstamp i kontakten med dem alla.

Dessutom har jag glömt vad hade tänkt ut att jag skulle börja med. Verkligen glömt. Men det händer nästan jämt. Jag är van. Det är min trettiosekundersblackout. Men den är aldrig längre än så. Den skrämmer mig inte; jag ska bara igenom. En snabb blick på pappret och jag hittar ungefär rätt. Det får bli så. Nu. Jag är igång. Nu.

Jag går över scenen, vänder mig mot alla jag kan nå med blicken, börjar prata med dem. Berättar, funderar, kommer med förslag och idéer. Det blir som vanligt; ett improviserande av det förberedda. Jag hinner inte hejda det; orden vill ut på ett sätt som överraskar mig, som jag inte alls hade tänkt mig, och det är bara att följa med för nu är jag mitt i en historia.

Tiden tar slut snabbt. Den är begränsad. Jag visste det och jag har hunnit det jag trodde. Men det finns mer, så mycket mer. Jag vill fortsätta, jag är berättarivrig. Jag hade glömt hur roligt det var, hur mycket jag gillar de här tillfällena att dela med sig av tankar, åsikter, idéer.

Efteråt är jag hög. Engagemangshög, extroverthög. Jag hade glömt hur roligt det var, hur mycket jag gillar det, att få berätta om sånt jag tycker är viktigt.

stjärnorna, som om de vore infattade

Jag vill säga att jag tycker om att titta på stjärnorna, jag menar, verkligen tycker om. Men det är ju ingenting att berätta. Det gör väl alla. Men i alla fall. Jag tycker om att titta på stjärnorna. Det är så. Jag vill berätta det i alla fall. Jag tycker det är vackert; hisnande överraskande vackert på ett bekräftande sätt. Det gör mig lugn och lycklig och förunderligt vördnadsfull inför det lilla livet och den stora rymden och miraklet med existensen.

Jag har gjort det den här veckan. Jag har tittat på stjärnorna. Vid havet, invid havet, i hamnen. Jag var där för att möta havet, veta var det fanns. Man kan inte vara i en stad vid havet utan att besöka havet. Jag kan inte. Jag måste dit, jag måste veta, jag måste se, jag måste vara där. Som om det vore oartigt mot livet självt att inte vara där vid platsen där mark och vatten möts. En vilja att vara en del av det mötet.

Det var mörkt. Och svanarna syntes bara för att de ensamma var vita i allt det dunkelt senkvällsmörka. Över dem: stjärnorna. Och det var vackert.

mobilt prat

När folk som åker tåg pratar i mobiltelefon verkar det oftast vara för att det är de som ringer upp. Jag vet inte om de passar på att vara effektiva och klara av sitt sociala liv när de bara ägnar sig åt en så världslig sak som att förflytta sig, eller om det är rädslan för tomrum och ensamhet. Vad det än är så verkar det ofta vara ganska så prosaiska samtal. Repliker som "jag har tråkigt" eller "jag är trött" är vanligt förekommande.

Den allra vanligaste företeelsen är att den som pratar måste upprepa många gånger vad han eller hon säger, för att personen i andra änden har svårt att höra eftersom det är dålig mottagning.

Jag är överraskad över ihärdigheten hos de mobiltelefonpratare som idogt upprepar fraser som "jo jag sa att han ser ut som en luffare på det kortet" och andra småpratspåståenden tills samtalspartnern äntligen lyckas snappa upp budskapet. Själv tror jag att jag hade gett upp efter andra gången. Men jag har liksom fått för mig att det enda jag skulle vilja upprepa sju-åtta gånger när jag befinner mig i en tågvagn med ett femtiotal okända människor är viktiga saker som måste sägas bums och inte kan vänta.

Förmodligen lider jag av ett sällsynt stort integritetsbehov eller något annat, men jag har fortfarandet inte vant mig vid att föra längre samtal i mobilen när okända medmänniskor kan höra vad jag säger.

En annan sak som förvånar mig är alla de som blir förvånade när samtalen då och då bryts. För då blir nästan alltid den mobiltelefonpratare som sitter på tåget förvånad. Han eller hon börjar fråga "hallå?" "är du kvar?" "hör du mig? " och sånt. Gång på gång. Min teori är annars den att de som pratar i mobiltelefon på tåg förmodligen har gjort det förut och därför borde ana att täckningen är ungefär likadan som igår eller förra veckan eller förra månaden eller förra halvåret, och därför borde de inte bli så förvånade när samtalet bryts. Och min teori angående frågan "är du kvar? " är att om den som får frågan tre gånger i följd inte svarar, så är han eller hon inte kvar. Men det är som sagt bara en teori.

resa

Jag gillar ljudet av rullväska som dras längs en trottoar. Jag gillar att höra ljudet och tänka att där är någon som är på väg bort eller på väg hem. Jag gillar att höra ljudet och ägna den okända människan ett ögonblicks uppmärksamhet; en vag lyckönskning till de upplevelser som ska göras eller de upplevelser som har gjorts.

Jag gillar att själv komma dragandes med min rullväska från busshållplatsen mot hemmet. Höra ljudet och tänka att här går jag. Här går jag, på väg hem med min fullpackade resväska och mina fullmatade erfarenheter.

Ikväll kom jag hem. Jag drog min rullväska i den sensommarsvala kvällen längs trottoarerna och det gjorde inget att det var lite tungt med den i den ena handen, en tygkasse i den andra och en ryggsäck på ryggen. Jag föredrar ändå att komma hem så, gåendes den sista biten. Det var bara ett och ett halvt dygn som jag var borta, men ibland är intrycken och tankarna så många att tiden känns som så mycket längre.

Och jag kom hem och jag var nöjd, för att allt - allt hade gått så bra och varit så roligt och intressant. Och jag kom hem och jag var nöjd, för att det var så härligt att komma hem. För att det efter en jobbgrej, hur rolig den än har varit, är så skönt att landa i sin egen vardag, bara vara i sin trivsel, i sitt hem, och känna att det är gott nog.