våndan med att bli fotograferad, del ett

För ett år ungefär var det dags för fotografering. Min underbara författarmentor mailade mig och skrev i förbigående att jag skulle be förlaget att få bli fotograferad under hösten medan ännu någon nyans av solbränna kunde finnas kvar så att jag slapp vara vinterglåmig på bilderna.

Jag mailade i min tur min förläggare som tyckte att det var helt underbart att min mentor rådde mig även i såna världsliga ärenden. Det tyckte jag också, men vid det laget var jag lite bortskämd med min mentors fantastiska tålamod med alla mina tusen frågor, så jag var inte särskilt överraskad.

Förlaget anlitade en fotograf här i min stad och en sisådär vacker dag var det dags. Jag stod precis på benen igen efter min årliga augusti-septemberförkylning. Det var inte mycket färg i mitt ansikte ska jag säga. Vinterglåmig eller förkylningsglåmig - skillnaden är nog hårfin. På tal om hår, så hade jag i desperation över hur oklippt jag var, tagit ett rejält tag med saxen och kapat luggen, samt klippt lite på måfå här och där för att topparna inte skulle se så slitna ut. Och så försökte jag sminka mig för första gången efter den ögoninflammation som jag hade fått under förkylningen. Det gick sådär.

Jag kan inte påstå att jag kände mig vidunderligt vacker när jag lätt ansiktssvullen och med hemmagjord frisyr stod framför spegeln och la på min vanliga tvåminuters sminkning; mer avancerat än så kan jag inte, så det var inte mer med det, men ändå började jag just där och då bekymra mig över att jag aldrig lärt mig något om hur man sminkar sig. Jag insåg med förfärande tydlighet att det kan komma stunder i livet när man önskar att man visste hur man gjorde och också önskar att man hade några såna där preparat som verkar ingå helt naturligt i andras badrumsskåp.
I alla fall så hade jag glansgelé. Den är till håret för att det ska se glansigt ut. Mitt hår brukar se lite glansigt ut i alla fall, men jag inbillar mig att jag liksom förstärker glansigheten och i brist på andra utseendeområden att lägga ner krut på, duttade jag frikostigt med glans i håret.

Sen sprang jag ner till fotografen med en väska med kläder att byta om med. OBS! Det var hans förslag. Jag hade aldrig kommit på tanken själv.
Sen blev jag fotograferad. När man har en fotograf som hela tiden säger "bra!" "perfekt!" "jättefint"! och även med andra ord uttrycker sig superlativt om själva fotograferingsprocessen, så är det väldigt lätt att invaggas i tron att man blir jättesnygg på bilderna. Och så slappnar man av lite och blir lite lättare att ha att göra med än den stela pinne man var en timme tidigare. Till slut tycker man att det är helt naturligt att stå och posera på olika offentliga platser och man hejar i förbigående på en gammal kursare man möter innan man återgår till fotopose.

Fast efter fyra fem timmars fotografering är man lite stel i mungiporna och har ingen aning om längre hur man gör för att le naturligt eller bara se allmänt naturlig ut. Men under själva fotograferingsakten är man totalt obesvärad och gör utan att tveka även sånt som att byta från skjorta till blus på huk bakom en bil på en parkeringsplats och tycker inte alls att det är konstigt att diskutera med fotografen huruvida man ska ha på sig den gröna kavajen eller inte och annat viktigt.

Sen vacklar man hem och är rätt så nöjd och tänker att av alla de bilderna så måste det ju finnas minst hundra som blev kanonbra.

Och så mailar PR-avdelningen några bilder som de tyckte var fina. Och så ger man ifrån sig ett skrik av förskräckt vånda och undrar om det är sådär man ser ut i verkligheten. Sen ska man välja. Man försöker först övertyga förlaget om att det inte behövs några bilder alls, eller att man måste få ta nya. Sen frågar man om det finns fler att välja mellan. Det finns det. När man ser dem jämrar man sig lite.

Sen mailar man förtvivlat till en hel hoper förtrogna vars omdömen man litar på och undrar vilka två man ska välja. Och så förstår de inte alls vad man menar när man inte är nöjd för de tycker att man är jättefin. Och när man har tittat och tittat och tittat på bilderna och avdramatiserat att de ska sitta på en bok och finnas till nerladdning så sker det en omprogrammeringsprocess i hjärnan. Den går ut på att foton är en världslig sak och även om de här bilderna är offentliga så behöver inte det betyda att folk ser dem eller bryr sig om dem och btw så är fotona faktiskt bra och jag ser helt okej ut, det är bara det att jag aldrig vänjer mig vid att foton är ett fruset ögonblick och inte ett skeende. Och när man till slut har valt bilderna så lägger man märke till en liten liten detalj. Håret ser inte glansigt ut; det är fullt av små, små icke utslätade droppar av glansspray.