våndan med att bli fotograferad, del tre

Den här trevliga fotografen; vårt första möte började med att han ringde på porttelefonen. Jag släppte in honom. Och även om planen var att inte släppa in honom i vårt hem, insåg jag att jag ändå skulle ha honom i hallen och därför fick jag för mig att det var onödigt att han skulle mötas av de två soppåsarna jag hade innanför dörren. Jag ställde kvickt ut dem på balkongen, bara tills han hade gått, tänkte jag. För han skulle ju ändå inte ut dit. Vi skulle ut ur lägenheten så fort som möjligt. Det hade jag lärt mig - inga fotografer i hemmet, i sovrummet, på balkongen. Bara privacy.
Så jag släppte artigt in honom i hallen medan jag trädde på mig skor och ytterkläder och vi samtidigt resonerade om lämpliga miljöer. Jag var väldigt drivande. Särskilt drivande för utomhusmiljöer på marknivå. När han föreslog balkongen eller ett uttjatat torg talade jag mig varm för gården. Det blev som sagt gården.
Men när han hade tagit sina bilder sa han att han ville ha en annan slags miljö också. Balkongen kom upp ännu en gång. Mina motargument var slut och trots att jag hade bestämt mig för att aldrig mer... befann jag plötsligt i mitt hem med en fotograf och vi var i färd med att passera mitt sovrum för vidare anhalt balkongen. Den här gången var det inte mitt sovrum som var problemet. Det var balkongen och det var inte bara på grund av soppåsarna som jag nyss hade slängt ut för att jag inte ville att han skulle se dem. Det berodde också på ett gammalt avdankat fjäderfä som var satt att agera fågelskrämma.

Där på klädvädrarhängaren satt nämligen en halvt uppäten uppstoppad uggla som skydda min balkong mot duvor. Den såg ungefär så dyster ut som en halvt uppäten uppstoppad uggla kan göra. Jag tror inte att jag brydde mig om att förklara den långa historien bakom ugglans närvaro på min balkong. Jag försökte bara upprätthålla den gemytliga stämning som vi hade haft ute på gården. Det var på något sätt lättare på gården, där miljön var stockrosor, lavendel, rosor och schersmin. Här var miljön i avsaknad av trivsamma attribut. Och här skulle jag stå och le.
Det blev en gårdsbild som kom i tidningen den gången. Och jag var nöjd med den, så nöjd att jag faktiskt när en tidning senast frågade efter en arkivbild föreslog att de skulle leta reda på just den. Men inte då, istället hittade de någon gammal anskrämlig historia som jag verkligen inte alls vill kännas vid och där jag verkligen inte känner igen mig själv.