ett tillfälligt uppdrag

Jag hade inte tänkt på det innan men publiken är såklart för stor för att det ska finnas enskilda ansikten att hinna få ögonkontakt med sådär stadigt som man kan i mer normala sammanhang, faktum är att hela konsertsalen verkar fullsatt, och kanske är jag också för långt ifrån här uppe på scenen. Det är bara att sätta igång ändå, och jag vänder mig mot en grupp lite till vänster om mitten för att ta avstamp i kontakten med dem alla.

Dessutom har jag glömt vad hade tänkt ut att jag skulle börja med. Verkligen glömt. Men det händer nästan jämt. Jag är van. Det är min trettiosekundersblackout. Men den är aldrig längre än så. Den skrämmer mig inte; jag ska bara igenom. En snabb blick på pappret och jag hittar ungefär rätt. Det får bli så. Nu. Jag är igång. Nu.

Jag går över scenen, vänder mig mot alla jag kan nå med blicken, börjar prata med dem. Berättar, funderar, kommer med förslag och idéer. Det blir som vanligt; ett improviserande av det förberedda. Jag hinner inte hejda det; orden vill ut på ett sätt som överraskar mig, som jag inte alls hade tänkt mig, och det är bara att följa med för nu är jag mitt i en historia.

Tiden tar slut snabbt. Den är begränsad. Jag visste det och jag har hunnit det jag trodde. Men det finns mer, så mycket mer. Jag vill fortsätta, jag är berättarivrig. Jag hade glömt hur roligt det var, hur mycket jag gillar de här tillfällena att dela med sig av tankar, åsikter, idéer.

Efteråt är jag hög. Engagemangshög, extroverthög. Jag hade glömt hur roligt det var, hur mycket jag gillar det, att få berätta om sånt jag tycker är viktigt.