En halv gul sol

Just nu läser jag En halv gul sol av Chimamanda Ngozi Adichie. Det är en sån där bok jag lever mig in i. Det finns en saklighet ner på den psykologiskt finstämda nivån som gör att det är så lätt att ta del av personernas upplevelser. Och personerna; man vill hela tiden veta mer om dem, man engagerar sig i dem och undrar hur det går för dem. Redan från början märkte jag att jag var rädd om dem. På det där "ingenting-får-hända-med-honom/henne"-sättet.

Nu är jag orolig för dem. Hur det ska gå. Och just nu är det näst intill outhärdligt att läsa för det är grymheter som gör så ont att bli påmind om att de finns. Jag är hudlös på det sättet att jag blir så ledsen. Så djupt ledsen för att det är sånt här som händer på jorden. Och jag vill inte att det ska ha hänt eller att det ska hända. Jag önskar att det inte vore så. Jag kan inte förstå att människor kan göra allt detta mot varandra.

En del av mig vill inte läsa vidare för jag förstår att det kommer att ske fler hemskheter som jag med kraft måste distansera mig från för att inte bli så ledsen att ledsnaden stannar kvar i mig.

Och samtidigt; vad är min ledsenhet över det som skett och sker mot den upplevda smärta som alla som råkar ut för händelser som dessa går igenom? Ingenting, ingenting. Jag är förskonad från allt, utom berättelserna om det.