våndan med att bli fotograferad, del två

Den här fotografen, som jag trivdes väldigt bra med, hade fotograferat mig en gång tidigare. Det kom vi fram till under dagens lopp. En del år tidigare hade han fått i uppdrag av den stora draken i huvudstaden att föreviga mig till ett reportage där jag var med. Det började så bra. Vi kom överens om att han skulle fotografera mig ute på gården. Stämningen var avslappnad, dvs han var pedagogisk och peppande och jag lyckades slappna av. Men sen undrade han om han inte kunde få ta några andra bilder också. Han hade sett att jag hade balkong. Det var andra och sista gången som jag släppte in en fotograf i mitt hem. (och jag berättar fortsättningen om det i del tre)

Första gången jag gjorde det var ett år precis innan julafton. Då var det en av lokaltidningarna skulle göra ett reportage och eftersom jag inte hade någon barnvakt föreslog jag att vi skulle träffas hemma hos oss. Innan de kom startade jag en febril röjning av vardagsrummet. Vid den tiden var jag en hårt arbetande ensamstående småbarnsförälder som lågprioriterade städning framför barn och arbete och allt möjligt annat. Bråten jag i sista minuten städade undan hamnade i mitt sovrum, som jag stängde.

Så satte jag och journalisten oss i det välstädade vardagsrummet där julstämningen var påtaglig. När intervjun var färdig kom fotografen. Han hade stått ute på gatan och funderat över lämpliga miljöer och kommit fram till att jag hade balkong. Det kunde jag inte neka till.

Men för att nå den var man tvungen att passera mitt sovrum och jag ville på inga villkor släppa in någon där. Då skulle ju hela den image om ett julmysigt hem som mitt vardagsrum förmedlat raseras på ett ögonblick. Jag försökte mig på några invändningar men fotografen var envis och jag mäktade inte med att vare sig hindra honom eller säga som det var.

Vi travade alltså igenom mitt mycket stökiga sovrum för att han skulle få sin balkongbild. Det var så stökigt att jag knappt ens klarade av att be om ursäkt för att det var stökigt, för det var liksom ett understatement. Vi kom ut på balkongen. Hela det förmedlade intrycket av stökighet gjorde att jag var tvungen att stålsätta mig för att stå ut i den där situationen. Jag försökte fokusera på fotografen och lät honom knäppa sina bilder. Jag undrar om jag log. Jag tror att det var lite ansträngt i så fall.