När folk som åker tåg pratar i mobiltelefon verkar det oftast vara för att det är de som ringer upp. Jag vet inte om de passar på att vara effektiva och klara av sitt sociala liv när de bara ägnar sig åt en så världslig sak som att förflytta sig, eller om det är rädslan för tomrum och ensamhet. Vad det än är så verkar det ofta vara ganska så prosaiska samtal. Repliker som "jag har tråkigt" eller "jag är trött" är vanligt förekommande.
Den allra vanligaste företeelsen är att den som pratar måste upprepa många gånger vad han eller hon säger, för att personen i andra änden har svårt att höra eftersom det är dålig mottagning.
Jag är överraskad över ihärdigheten hos de mobiltelefonpratare som idogt upprepar fraser som "jo jag sa att han ser ut som en luffare på det kortet" och andra småpratspåståenden tills samtalspartnern äntligen lyckas snappa upp budskapet. Själv tror jag att jag hade gett upp efter andra gången. Men jag har liksom fått för mig att det enda jag skulle vilja upprepa sju-åtta gånger när jag befinner mig i en tågvagn med ett femtiotal okända människor är viktiga saker som måste sägas bums och inte kan vänta.
Förmodligen lider jag av ett sällsynt stort integritetsbehov eller något annat, men jag har fortfarandet inte vant mig vid att föra längre samtal i mobilen när okända medmänniskor kan höra vad jag säger.
En annan sak som förvånar mig är alla de som blir förvånade när samtalen då och då bryts. För då blir nästan alltid den mobiltelefonpratare som sitter på tåget förvånad. Han eller hon börjar fråga "hallå?" "är du kvar?" "hör du mig? " och sånt. Gång på gång. Min teori är annars den att de som pratar i mobiltelefon på tåg förmodligen har gjort det förut och därför borde ana att täckningen är ungefär likadan som igår eller förra veckan eller förra månaden eller förra halvåret, och därför borde de inte bli så förvånade när samtalet bryts. Och min teori angående frågan "är du kvar? " är att om den som får frågan tre gånger i följd inte svarar, så är han eller hon inte kvar. Men det är som sagt bara en teori.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.jpg)
2 kommentarer:
När någon stör med sitt mobilpratande så brukar jag börja vissla på en låt (gärna lite falskt) och hoppas på att även andra omkring mig också börjar... som en slags hemlig överenskommelse. Förhoppningsvis "går det hem"... som häromdagen då killen (som antagligen hade en döv kompis på tråden) tittade på mig och sedan lite generat sänkte sin röst.
Vilken kul idé! Snacka om att vara offensiv på ett subversivt humoristiskt sätt. Fast jag kan inte vissla... Men jag skulle ju kunna börja gnola, möjligen, och jag skulle inte behöva anstränga mig för att det blev lite falskt. :)
Skicka en kommentar