Jag vill säga att jag tycker om att titta på stjärnorna, jag menar, verkligen tycker om. Men det är ju ingenting att berätta. Det gör väl alla. Men i alla fall. Jag tycker om att titta på stjärnorna. Det är så. Jag vill berätta det i alla fall. Jag tycker det är vackert; hisnande överraskande vackert på ett bekräftande sätt. Det gör mig lugn och lycklig och förunderligt vördnadsfull inför det lilla livet och den stora rymden och miraklet med existensen.
Jag har gjort det den här veckan. Jag har tittat på stjärnorna. Vid havet, invid havet, i hamnen. Jag var där för att möta havet, veta var det fanns. Man kan inte vara i en stad vid havet utan att besöka havet. Jag kan inte. Jag måste dit, jag måste veta, jag måste se, jag måste vara där. Som om det vore oartigt mot livet självt att inte vara där vid platsen där mark och vatten möts. En vilja att vara en del av det mötet.
Det var mörkt. Och svanarna syntes bara för att de ensamma var vita i allt det dunkelt senkvällsmörka. Över dem: stjärnorna. Och det var vackert.
.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar