om skrivandet om skönlitteratur som baserar sig på det självupplevda

Jag har inte tänkt färdigt än. Men jag måste kasta ut några funderingar. Daniel Åberg har redan berört ämnet. Karin Stensdotter också. Det handlar (bland annat) om några av recensionerna av Isobels bok. Jag har inte läst boken. Men jag har läst recensionerna.

Att jag funderar över dem och det de uttrycker är naturligtvis till minst hälften ren och skär självupptagenhet. För det är klart att jag nu börjar undra över om min bok - om den blir recenserad - kommer att bli bedömd och läst på ett särskilt sätt för att den till stora delar baserar sig på texter jag skrev i en blogg.
Och vet ni vad? Jag är så innerligt tacksam för att min förläggare och hennes kollega, som var de två första på förlaget som läste mitt manus, inte hade läst min blogg. De läste mitt manus som ett romanmanus, ingenting annat, och bedömde den utifrån de kriterier och kvalitetskrav som gällde för att den skulle passera nålsögat och kunna bli publicerad.

Vad som förvånar mig är att det ordas så mycket om bloggar när det gäller Isobels roman. Om jag förstått det rätt så är Isobels bok inte baserad på hennes blogg. Däremot handlar den om ett ämne som hon har bloggat om. Och det finns ett självbiografiskt stoff. Men ändå. Hennes bok är en bok, är det inte så? Så varför denna upptagenhet med hennes blogg, med bloggar och bloggande när hennes bok ska recenseras? Romanen är ju inte publicerad där. Hon har valt att publicera texten i romanform, i bokform, inte på nätet. Lika relevant hade det då kunnat vara att diskutera hennes skrivande i Expressen, en annan publiceringskanal Isobel använder för sina texter (och ja, någon recensent tar också upp detta, vill jag minnas, men det är inte till tillstymmelse ett så dominerande inslag i recensionerna som det här med bloggen). Men en tidning är ju nu ändå en välbekant kanal för publicering av texter, medan bloggen som publiceringsform fortfarande verkar vara uppseendeväckande.

I sin recension i SVD av Jag går bara ut en stund skriver Lina Sjöberg: ”Om det vore en blogg skulle jag inte ha läst den och om jag hade läst den skulle jag aldrig ha trott mig om kompetensen att bedöma den i sin genre.”

Lina Sjöberg verkar utgå från att en blogg är en genre. Jag håller inte med. En blogg är en plats att publicera sig på. Man kan publicera vilka genrer som helst på en blogg. Dikter, deckare, noveller, självbiografiska texter, artiklar, debattinlägg, politiska pamfletter, essäer, kåserier, facklitteratur...

Jag tror att bloggen kommer att användas mer och mer av författare, wannabeförfattare och skribenter som använder den som en plats för att experimentera i textform men också för att snabbt publicera sina litterära alster. För mig personligen har den fungerat på båda sätten och jag är långt ifrån unik. Ändå är det fortfarande just dagboksepitetet som per automatik klistras på bloggen, snarare än andra beskrivningar. Och javisst, den har funkat/ funkar ibland som dagbok för mig också, och javisst, jag har skrivit personligt och vad som kan beskrivas som självutlämnande.

Så här funderar Nina Björk i DN: …” när självutlämnande dagboksbloggar blir romaner fylls det litterära rummet av cybervänner som berättar om sig själva i stället för författare som gestaltar något vi läsare oftast tror är påhittat. Skulle det vara en förlust för litteraturen som ett speciellt rum för mänsklig existens? Eller skulle det bara vara en sund avromantisering av bilden av den geniale Konstnären som skapar utan grund i egen kropp och erfarenhet?”

Heder och cred till Nina Björk som på det här sättet funderar förutsättningslöst och prestigelöst kring det här, och öppnar upp för en diskussion som jag hoppas kan fortsätta och gärna pågå, för det verkar behövas i ett kulturklimat där bloggar per definition och självbiografiskt romanstoff per definition verkar vara något som väcker känslor och som många tycks ha en vilja formulera åsikter om och positionera sig utifrån.

Jättebra alltså att hon tar upp ämnet på det här sättet. Men funderingar väcker det likväl, inte bara som berör hennes text, utan kring många kulturartiklar och recensioner jag läst som berör skönlitteratur som växt fram ur personliga erfarenheter och upplevelser.

Jag är inte så värst bevandrad i litteraturvetenskap, men inte är självutlämnande texter en ny form av litteratur heller? Skönlitterära texter med självbiografisk resonanslåda har funnits länge. I lyrik och i musiktexter blir det självbiografiska anslaget sällan ifrågasatt. Men när det kommer till skönlitterär prosa är det som om det fortfarande måste betonas och pekas ut huruvida något är självbiografiskt eller inte, och helst i hur stor grad.

Och när det kommer till författare som bloggar är det som om deras böcker måste sättas i relation till deras bloggar. Jag vet inte varför. Jag förstår inte varför en text inte bara kan bedömas som en text ?

Jag vet inte, jag är nybörjare. Men jag vill gärna önska att det är den litterära kvaliteten som är avgörande och som är i blickfånget, snarare än genrer och etiketter, och för mig finns den litterära kvaliteten i språket, stilen, kompositionen, berättelsen.