Heja världen show

Jag kan inte förklara, men det är som att få underhållning och livsvisdom samtidigt. Utan att det är ihopsmetat, men ändå hör det ihop. Det är berörande och rörande och humoristiskt och allvarligt och lekfullt och stora gester och eftertryck och en och annan viskning.

Eftertrycket; det är mycket som sägs med eftertryck.

I Heja världen show (just nu på Victoria) tar Bob Hansson och Kristoffer Jonzon ut svängarna så att finstämdhet och burleskhet på något sätt blir lika naturliga delar av showen.

Jag gillar när någonting får vara allting samtidigt. Omedelbart. Eftertänksamt. Humoristiskt. Känslosamt. Allvarligt. Tramsigt. Djupt.

Och allt är också liksom djupt personligt och mänskligt allmängiltigt samtidigt. Det är snyggt.

Wendela Hebbe

Wendela Hebbe, Sveriges första kvinnliga journalist, är en person som jag fascinerats av och funderat mycket över. Att säga att hon är min idol är fel – därtill var hon alltför komplex. Men i vissa avseenden har hon varit ett föredöme.

Det finns en utmärkt biografi om henne; Wendela Hebbe, skriven av Brita Hebbe. Första gången jag läste den var jag en frånskild småbarnsmamma med kulturella ambitioner och författardrömmar. Beskrivningarna av hur trebarnsmamman Wendela Hebbe skaffade sig en plats i den tidens kulturella liv genom att helt sonika ha litterära salonger hemma, eftersom hon var bunden till hemmet, gick rakt in i hjärtat på mig. Att hitta lösningar. Att inte låta sig begränsas av sin livssituation.

När jag många år senare gjorde allvar av mina drömmar och gick en utbildning i skönlitterärt skrivande, skrev jag mina första texter där om Wendela; en facktext och en skönlitterär. Jag minns fortfarande hur viktig den där skönlitterära texten blev för mig, hur jag levde mig in. Så, ja, hon har blivit levande för mig. Jag tycker att jag vet något om henne. Jag har gripits av hennes liv.

Och jag vill att eftervärlden ska vara rättvis mot henne. Att Aftonbladets kulturredaktör delar ut Wendelapriset till bästa sociala journalistikreportage är ett fint sätt att hedra hennes minne. Det är på tiden att fler får reda på vem hon var.

Men att starta en virtuell tidningsbilaga som bär hennes namn - nja. Om det där skrev jag en liten text på Kultursidan i dagens Sydsvenskan.

För jag fattar inte poängen. Innehållet på sajten Wendela och sajten som helhet- vad har det med Wendela Hebbe att göra? Eller kanske är det jag som är okunnig, kanske var astrologi en vurm hon hade?

Sajten ska vara som "en tjejmiddag som aldrig tar slut" enligt redaktörerna. Kunde den åtminstone inte vara som de där kulturella salongerna som Wendela Hebbe hade hemma hos sig, om vi nu ska blanda in nöje och socialt umgänge i associationerna?

Underrubriken till sajten är "stora drömmar - lite tid". Det är en irriterande programförklaring. Ännu mer irriterande är den här texten: "Kämpade för att förena jobb, kärlek och barn - nu får hon en egen sajt."
Ska detta vara ett erkännande? Skulle hon vara tacksam för detta? Är det historiens vingslag?. Sveriges första yrkesverksamma kvinnliga journalist - banbrytare, föregångare, får en helt ordinär tidning med alla typiska ingredienser (astro, mode, relationer, reportage, kändisintervjuer ...) uppkallad efter sig.

Det är som om tidningen King skulle kalla sig Gandhi.

en oro som jag har

Jag är orolig för isbjörnarna. Jag har ingen särskild relation till isbjörnar, men ändå. Jag förmodar att jag delvis har gått på gullighetsgrejen. Plus att det är väl ett visst mått av insikt i det hela även om jag inte är så bevandrad i ekologi.

Men i alla fall. Jag vet att de som art är hotade. Och jag vill att de ska fortsätta finnas. Jag tycker att de har rätt till det. Och ett av problemen om jag har förstått det rätt, är att de jämrans isarna smälter så att de inte kan vandra och hämta mat på samma sätt som de brukade.

Och det är illa och vi människor borde verkligen se till att isarna slutade smälta. Men eftersom vi människor som art är lite långsamma när det gäller att komma till skott vad gäller stora förändringar som kan innebära stora förbättringar och minskade risker för Jordens framtid, så undrar jag om man inte kan hitta på någon annan lösning för isbjörnarna så länge. Jag vill helt enkelt inte nöja mig med att hoppas att miljöarbetet ska ge så snabba resultat att isbjörnarna kommer att ha massor med is att traska runt på.

Så då undrar jag: vad är det för fel på konstgjorda isflak? Kan man inte bygga ihop lite såna så länge och ersätta the real thing med, så att isbjörnarna får tag på mat?

Stora rejäla låtsasisflak som tål isbjörnstyngd. Kan det gå att ordna? Och så kunde kanske riktigt, riktigt många av de riktigt riktigt många människor som inte märker om de gör av med hundra kronor extra i månaden bli isbjörnsfaddrar hos WWF.

att bekräfta skrivandet, på nytt

Imorgon ska jag på skrivträff. Vi är en brokig liten skara som träffas med högst ojämna mellanrum och läser, snackar texter, gör skrivövningar.

Det är roligt, inspirerande, bekräftande. Allt det. Men också förpliktigande. För det skadar ju inte om man någon gång har med sig något nytt att läsa. De senaste gångerna har jag kommit dragande med så gamla grejer så det är inte klokt, om jag alls har haft med något. Utom en gång, då jag läste inledningen på en ny roman.

Häromdagen gick jag igenom några av mina pågående projekt för att se om det fanns något jag stod ut med att visa. Det fanns det, till min förvåning. Både romantext och novelltext. Men nyaste romanen blir det inte. Den är för skör än, den måste vara för sig själv med bara mig ett tag till.

Att det fanns andra texter som jag bedömde dög var en glad överraskning. En i förväg bekräftelse på det där; att, ja, jag är en sån som skriver. Jag är rent av författare. Det är så lätt att glömma bort när det vanliga yrkeslivet omger en och man med hög intensitet gör sitt jobb.

en liten reflektion om rakhyvlar i juli

Under sommarhalvåret och framför allt semestertider sker det något intressant med folks rakvanor. Män som normalt rakar sig varje dag tar semesterledigt från rakhyveln och låter skäggstubben frodas. Är semestern lång hinner det bli rejäla skägg av det.
Man hör beskrivningar som att det är så skönt att få låta bli. Att låta rakhyveln ligga blir en del av semesterbeteendet, ett beteende som beskrivs i samma stund som när man berättar om hur man slappnat av och varit ledig.

Kvinnor, däremot, de kvinnor som har idéer om att raka kroppsbehåring vill säga, intensifierar istället sin rakning. Släta släta ben exponeras och inte minsta gnutta stubb verkar få synas. Jag har aldrig hört en kvinna säga att hon lät bli att raka benen under semestern för att det är så skönt att få låta bli. Istället verkar det handla om att göra sig så attraktiv som möjligt, där hypersläta ben blir en del av den attraktiva uppenbarelse man vill vara.

Är det då så att rakning för män bara ingår som en del av den air man upprätthåller på arbetet, medan rakning för kvinnor ingår som en del i ett mönster som man ska upprätthålla i alla situationer, kanske framför allt när man är ledig?

Jag generaliserar grovt, men ändå. Tendensen finns där, även om jag förstår att det finns både män och kvinnor som gör precis tvärtom också.

Jehåvasjäveln av Henrik Pettersson

Idag var jag på släppfest för romanen Jehåvasjäveln som Henrik Pettersson har skrivit.

Henrik läste några stycken högt, bland annat den fina inledningstexten.

Det fanns tilltugg och tipsrunda där vinsten var kvällens enda närvarande ex av romanen.

Alla andra exemplar hade skickats tillbaka i sina kartonger; något problem med tiden och att inte kunna hämta paket när man bor i Japan etc.

Imorgon är det officiellt släppdatum.

Boken ges ut på Forum förlag. Kolla in det fina omslaget som Pia Koskela har gjort! Och läs boken. Den var jättebra redan i sin oredigerade variant.

Antikvariat Kalebass och sammanträffanden

Antikvariat Kalebass av Peter Glas är en roman från Bakhåll.

Läs den, om ni är bokintresserade. Det är en bok för alla som någon gång hyst fantasier om bokbranschen och antikvariatsmiljöer och för alla som har haft kontakt med förlag och antikvariat.

Bakhåll är det där lilla men stora förlaget som jag sen jag var tjugo har känt vördnad inför på det där sättet som man gör med personer och aktörer i bokbranschen som helhjärtat står för sitt eget kvalitetsperspektiv och på så vis förstärker branschen med sin egensinnighet och med böcker som annars kanske inte hade berikat bokmarknaden.

Det var Christian Ekvall som berättade för mig om sammanträffandet att min bok var nämnd i Antikvariat Kalebass.

Min bok, av alla böcker! Varför? undrade jag förvånat leende i ett mail till författaren.

Låt mig stolt citera stycket ur Antikvariat Kalebass där den förekommer:


"Jag förstår exakt vad du menar", säger jag, "för mig är Antikvariat Kalebass just precis det, en känslomässigt laddade lokalitet, ett mycket speciellt rum, en mycket bestämd plats på jordklotet, det är här, där vi just nu sitter och dricker kalebasskaffe och umgås, mitt bland böckerna, här, just här. Och titta, på armslängds avstånd har vi - ", jag sträcker ut handen mot närmsta bokhylla och drar ut en bok på måfå, "Sabina Strands bok Saker min sambo och jag tyckte olika om. Så är det! Att befinna sig i ett antikvariat är ju bara så maxat! Det är som att befinna sig mitt i en skön passadvind av oförutsägbarhet. Ständigt dessa oförutsägbara böcker som blåser oförutsägbara tankar i ens tankenyfikna ansikte. På min ära: Inte många lokaliteter kan erbjuda något sådant."

välbehövligt, vilsamt, vidunderligt vackert

(Semester utan tillgång till Internet - jodå - det förekommer fortfarande. Och det är alldeles alldeles underbart. Och kanske något som inte längre finns om tio, tjugo år, såvida man inte åker iväg på retreat eller till yogakurs eller kloster?)


Jag har inmundigat natur. Vi har bott på landet vid en havsvik med skog, bergknallar, hagar och sädesfält runt omkring. Jag har haft det mycket mycket bra. Jag ville stanna kvar. Jag vill återvända.

kattrus

Ibland frågar vi oss om vår katt är drogmissbrukare. Eller om hon har ett visst felbruk. Det talas sällan om att katter berusar sig trots att det verkar vara vanligt förekommande. Jag anar rent av ett osynliggörande. Med denna text vill jag nu förmedla hur det är att se sin älskade katt berusas till oigenkännlighet.

Det handlar naturligtvis om kantnepeta, den blåblommiga växten med mattgröna smala blad. Denna perenn går även under det förståeliga namnet kattmynta, eftersom den doftar något av mynta och är älskad av katter.

När man kollar på nätet kan man få intrycket av att katter gillar kattmynta ungefär på samma harmlösa lagomsätt som en människa kan gilla hallon eller gräslök eller något annat av naturens ätliga under som finns att tillgå i skog och mark och välsorterade rabatter, grönsaksstånd och kyldiskar.

Det där stämmer inte. Inte på vår katt i alla fall. Hon gillar inte kattmynta, hon är inte förtjust i det, hon tycker inte om det. Nej, nej, nej. Såna lama ord gör sig inte här. Hon har en intensiv relation till kattmynta som närmast kan beskrivas med ord som kärlek, total besatthet och höggradig berusning.

När hon är vid kattmyntan finns bara hon och kattmyntan i hela världen. Ingenting annat existerar. Inga trollsländor, inga småfåglar, inga roliga snören. Det är hon och det är kattmyntan och det är det som finns i universum typ. Hon rullar sig i den, fäller ner en försvarlig mängd stjälkar med sin tass och slickar begärligt på drogen. Detta intagande kan pågå ungefär lika länge som man tänker sig att det skulle skildras i en filmsekvens av Peter Greenaway; det vill säga otroligt mycket längre tid än vad man någonsin kunde tro att någon kunde visa kattmynta uppmärksamhet.

Ibland har vi prövat att föreslå henne att intressera sig för något annat än kattmynta genom att medelst mjuka händer lyfta bort henne därifrån. Då uppvisar vår annars så godmodiga kärleksfulla varelse samma symptom som en drogmissbrukare som vill fortsätta droga sig. Hon blir aggressiv och oförstående till andra värden i livet och bryr sig inte alls om hur hon hanterar relationerna till sina närmaste. En och annan klo fälls ut på ett försåtligt och hänsynslöst sätt och markerar att hon har det alldeles utmärkt hos kattmyntan och inte avser att flytta på sig.

Men enstaka gånger verkar hon ha fått i sig sin maxdos. Om berusningen sitter i ett tag efteråt eller försvinner med intagandets upphörande vet jag inte. Katter ger inte samma uttryck som människor därvidlag. Hon går inte runt och kaxar sig efteråt och muckar gräl. Hon hippiesoftar inte runt och gör fredstecken och säger "peace man". Hon blir inte självupptagen eller gråtmild.

Det enda vi märker är att hennes vilda timme ofta kommer efteråt. Den där då hon rusar runt i 90 kilometer i timmen. Men andra gånger ligger hon still och vilar. Sover hon ruset av sig då? Lider hon av baksmälla sen? Vi vet inte. Men det har hänt att hon gått förbi kattmyntan utan att bry sig om den. Och så länge hon har sina frivilligt drogfria dagar så vill vi gärna trots allt tro att hon klarar av att hantera sitt kattmyntsbruk.

Apropå det där med FRA-lagen

I demokratier brukar det finnas juridiska strukturer som stärker demokratin.

Vi har en hel bunke såna finfina lagar i Sverige.

Här är ett par stycken som är relevanta just nu när det diskuteras lagar.

Yttrandefrihetslagen

Tryckfrihetsförordningen

snart

Det ska bloggas igen, lite oftare, lite mera.

Snart.

välbehövlig information för alla som råkat ut för psykiskt förtryck

Nu finns det en hemsida som samlat välbehövlig information om psykisk misshandel och de uttryck det kan ta sig när någon med narcissistisk personlighetsstörning är den förtryckande parten.

Initiativtagare till sidan är en privatperson som själv varit utsatt och som tyckte att det saknades information om detta.

Websidan är oerhört informativ och har dessutom gott om länkar och hänvisningar till artiklar, böcker och andra websidor på samma och liknande ämnen. Den kommer att fungera som ett stort stöd för andra som varit utsatta.

Bravo!

om att ha en begränsad relation till Astrid Lindgrens verk, eller ingen alls

Det finns väl inte en journalist som har intervjuat någon ALMA-pristagare utan att fråga om just den författarens relation till Astrid Lindgren.

Sonya Hartnetts svar har varit allt annat än plikttrogna. Och med hennes uppfriskande uppriktighet framstår frågan nästan som irrelevant. Eller åtminstone som just plikttrogen. För vad spelar det för roll? Varför vill vi så gärna veta det? Varför kan de inte bara få frågan vilka barnboksförfattare som betytt någonting för dem? Tillfrågas spanska författare om deras relation till Cervantes när de får Cervantespriset? Eller svenska författare om sin relation till Selma Lagerlöf när de får Nils Holgerssonplaketten?

Min beundran inför Astrid Lindgren är enorm. Och jag är övertygad om att hon har haft en väldigt stor betydelse för många; barn; vuxna; barnboksförfattare.

Men ändå nästan pinsamhetsvrider jag mig när frågan ställs. För i frågans formulering finns som en tyst förväntan på ett svar formulerat som en hyllning av vår fantastiska Astrid Lindgrens litterära betydelse.

Astrid Lindgren behöver inga artighetssvar eller plikttroget tillyxade hyllningar. Det är okej om inte all världens barn- och ungdomsboksförfattare har läst henne eller tagit intryck av hennes böcker.

hej kreativitet

Och jag bara sprang upp från tvättstugan för att så fort som möjligt hinna tillbaka till min lilla text som det var så roligt att skriva, att få pyssla med.

Min text, min text. Ingenting särskilt, bara en liten text.

Mitt skrivande!

Det är dags att låta det ta plats igen.

min mest uttjatade fras

Mitt mantra sedan en lång tid tillbaka har varit "Efter den 16 maj har jag tid."

Och den tiden ska förvaltas väl genom att ligga fri och orörd, som ett hav av härliga vågor att välja att hoppa i.

Tiden utanför ordinarie arbetstid alltså. Åh, vad jag ska tida mig, nustundsmysa, trevlighetsvara, rolighetsgöra. Kanske rentav skriva.

En sorts trivsel

När jag var 26 år köpte jag ett par blå hängslebyxor på Myrorna i Växjö. De var splitternya; inköpsetiketten satt kvar. Märket var Fristads och även om jag inte är värsta märkesfanatikern tyckte jag att det kändes pålitligt och lovade grovt hållbart tyg. De kostade 60 kronor och sällan har 60 kronor varit en så väl gjord investering i min garderob som den gången. Fast det visste jag inte då; jag minns hur jag stod med galgen i handen och tvekade; skulle jag köpa dem eller inte?

De blev mina älsklingsbyxor. Jag insåg redan samma eftermiddag vilken status de skulle erövra bland mina klädesplagg. Jag kände mig kaxigt snygg i dem; säker, trygg och oövervinnlig.
Fortfarande tycker jag att en av de absolut snyggaste fotona som finns på mig är när jag poserar på gården i dem. Grejen med riktiga älsklingskläder är att samtidigt som man kan känna sig sådär extra snygg i dem, så trivs man. Man känner sig som sig själv. Man är sig själv, fullt ut, på det där sättet att man tycker att man kommer till sin rätt.

Tiden gick och mina fristadsbyxor miste med åren något av sin fräschör. Den mörkblå nyansen ersattes av en betydligt ljusare. Det grova nästan lite stela tyget blev mjukt. I takt med tygets förändringar, förändrades min inställning till plagget. Om jag inte samtidigt hade upparbetat ett stort trädgårdsintresse är det möjligt att jag helt hade ratat mina gamla fristads.
Men nu fick de nytt liv och också en funktion. De blev mina trädgårdsbyxor. Jag hoppade i dem så fort jag gick ut på gården för att rota i rabatterna och på sätt upprätthöll de statusen som mina älsklingsbyxor. Inte i några andra kläder trivdes jag så bra som när jag satt på knä hos lavendeln i mina urtvättade snickarbyxor. Inte i några andra kläder kände jag mig så mycket som mig själv.

Till slut försvann de. Jag lånade ut dem till en utställning. Där hängde de med torkad lavendel i ena byxfickan och var så fina. Sedan monterades utställningen ner, materialet packades undan och mina byxor försvann spårlöst.

Någon gång ska jag köpa mig ett par nya. Någon gång ska jag ligga på knä bland lavendel, timjan och rosmarin, klippa små kvistar och stoppa i min blå hängslebyxficka.

och här skulle det komma ett inlägg om att sortera böcker men min ytterst lilla skrivtid blev abrupt avbruten mitt i början på texten av yttre omständigheter som jag inte rår på och datorn kommer imorgon bitti att vara instängd i ett rum där en gäst sover

Jag läser i en bok att stress är förödande för kreativiteten. Jag är benägen att hålla med. Förödande är förresten mitt ord. "Har negativ inverkan" stod det i boken. Folk kan tro att de blir mer kreativa under tidspress, men blir det inte. Utom i ett undantagsfall. Vilket det var kommer jag inte ihåg just nu för jag var så trött när jag läste det att det inte sorterades in i minnet.

Jobbeffektivitet är en sak att upprätthålla. En stadig skrivkurs en annan.
Men hur som helst kom jag på en ny romanidé i söndags morse. Så förutom ett litet bilderboksmanus som jag har planer på att fixa med, så ser jag fram emot att sätta igång med ett helt nytt projekt. Och projekt är förstås ett förödande ord att använda om skönlitterärt skrivande. Projekt är ett förödande ord att använda om all verksamhet.

Den nya romanidén är jättehemlig och handlar om en slags tillvaro i vår verklighet som inte finns men skulle kunna finnas. Fast på ett symboliskt plan kanske den finns. Ungefär så.

Om min blogg vore en balkonglåda skulle blommorna ha vissnat för länge sen. *

Såna som jag borde inte få ha bloggar. Starta upp och sen missköta så katastrofalt i flera månader.
Såna som jag borde bättra sig.
Såna som jag borde inte ha så mycket att göra.
Såna som jag borde sluta jobba så mycket och ägna någon tid åt skrivandet
Såna som jag, som gör anspråk på att kalla sig författare, eller som åtminstone har vågat sig på att etikettera sig själva med det, borde skriva lite mer.
Såna som jag borde skriva lite oftare.
Såna som jag borde hänga med i kulturdebatten.
Såna som jag borde skriva lite oftare på kultursidan.
Såna som jag borde.
Såna som jag borde skriva lite bättre, lite fyndigare, lite mer intellektuellt skarpsinnigt, lite mer poetiskt, lite mer finstämt, lite mer litterärt, lite mer bloggerärt.


*Om min balkong vore belägen i ett varmare klimat skulle jag btw kunna ha blommor där nu.

tisdag kväll

En sån där vardagskväll när lugnet och lyckan. När allt är fint utan att något särskilt har hänt. När frid frid frid. Stillsam glädje. Här. Nu.

När det är okej att inte hinna, inte orka, att skjuta upp, att bara vilja vara.

Okej. Helt okej.

När allt är fint.

debutant som prisas

För några dagar sen emottog Lollo ett fint litteraturpris; Slangbellan, för sin debutbok.

Med anledning av den blöta snön

Ask har startat en blogg med underfundiga miniessäistiska inlägg som jag gillar skarpt. Han är en trevlig typ som jag känner IRL, så det här är rena rama kompisreklamen, fast helt uppriktig.

Hoppas att bloggen fortsätter även när snön smält bort över hela Sverige.

Till våren, ännu en gång

En läsare som följt mig genom mina olika bloggar hörde av sig i januari och bad om ett gammalt inlägg i repris. Inlägget är ett öppet brev till våren som jag skrev för ett par år sen. Med anledning av snöovädret igår finner jag - trots solsken och smältväder idag - att inlägget möjligen är aktuellt i år också. Så sent som i söndags trodde jag annars att våren var här. Nåväl. Här är i alla fall det öppna brev med en vädjan till våren som Maddan bad om. Att Maddan hörde av sig redan i slutet av januari och önskade vår, är lätt att förstå om man läser hennes mail (se nedan). Hon är en inbiten trädgårdsfantast som gläds åt varje vårligt framsteg: (och på den tiden jag skrev i min trädgårdsblogg bidrog Maddan med flera berättelser från sin trädgård)

Hej!

Det var verkligen längesedan jag skrev till dig och fast vi inte känner varandra, borde jag skrivit för ett tag sen.

Sen jag fick din bok, har den valsat runt bland släkt och vänner, men nu har jag äntligen fått tillbaka den igen och det påminner mig om att jag har ett bekännande (som samtidigt är ett önskemål, hur det nu kan gå ihop)

Såhär:

I första bloggen skrev du en gång ett brev till våren. Det var ju på den tiden du var anonym, men jag tyckte texten var så bra att jag jag helt fräckt kopierade den till ett vanligt word.dok. och satte främst i min receptpärm. Visserligen har ingen sett det och det går inte att härleda texten till dig heller, men jag vill ändå säga det. Det är en sån pärm med en plastficka på framsidan, så varje gång jag sätter in något nytt eller tittar i den, läser jag brevet. Det är så otroligt bra!

vilket för mig till önskemålet:

Nu vet jag att detta är i tidigaste laget, men skulle du inte kunna lägga ut den texten igen när det börjar dra ihop sig, så att våren inte glömmer i år menar jag? Det vore ju förfärligt om det ska bli som förra året...

Jag var ute i min kolonistuga i helgen och såg att en sorts snödroppe och 2 vintergäck blommade! Det värmde lilla hjärtat och jag rensade lite med fast jag inte borde, men det var magiskt väder. Visserligen mulet och lite dimma, inte alls så soligt och fint som i lördags, men när jag kom dit var det endast 4 bilar på parkeringen och precis lugnt.

Det var så stilla i luften att tystnaden liksom dånade inuti huvudet...inte en människa mötte jag och det var helt underbart, precis som att jag var i en helt egen värld utan någon som helst kontakt med "utanför".

Ville bara säga dessa ord...

Ha det fint

att hylla naturen

Hylla naturen. Det är budskapet på omslaget till den stora varuhuskedjans stora reklambroschyr för mars månad till sina klubbkunder.

Närmare bestämt föreslår den stora varuhuskedjan att man ska hylla naturen genom att köpa kläder av konventionellt odlad bomull och andra konventionella produkter hos dem.

När jag läser Ingrid Sommars recension av boken Grön design slår det mig ännu en gång hur fullkomligt hialöst, för att använda ett skånskt uttryck som är passande i sammanhanget, det är att göra reklam för konventionellt producerade kläder och samtidigt ens våga andas om att man hyllar naturen. Om etiska skäl inte får en att avstå från att göra en sån makaber koppling så borde marknadsföringsmässiga skäl få det. Ingen bra PR.

Att hylla naturen är inte att förgifta den. Så stora varuhuset, ni får bakläxa. Bakläxan är att göra ny reklam om att hylla naturen och då med ett ekologiskt sortiment, eller en antireklam om att förstöra naturen och då med konventionellt sortiment.* Vilket väljer ni?


* Om ni väljer det sistnämnda är ett resurssnålt sätt att helt enkelt byta ut rubriken "hylla naturen" till "förstör naturen" eller "dissa naturen", så kan ni behålla resten av broschyren i stort sett som den är.

Saker min sambo och jag tyckte olika om - nu som pocket

Nu finns min bok som pocket. Många kronor billigare, många gram lättare.

Officiell släpptidpunkt är inte förrän i april, men den matades ut från tryckeriet för ett tag sen och håller som bäst på att distribueras till affärerna, så om den inte finns att köpa idag eller imorgon eller i övermorgon så finns den att köpa i övermorgons morgon, typ.

Tänk om fler barn i världen hade schyssta uppväxtvillkor

SOS-Barnbyar driver ett långsiktigt arbete för att utsatta barn runt om i världen ska få ett hem, en trygg tillhörighet i en familj, en utbildning.

Om du tillhör dem som har 100 eller 200 kronor över i månaden som du tycker att du kan klara dig utan, surfa in på deras hemsida och läs mer om deras verksamhet och fundera över hur det skulle kännas om dina pengar kunde göra stor skillnad för någon.

stjärnor, knoppar, liv

Det är ännu en dag med övertid och stress och alldeles för mycket att göra och veta redan när man vaknar att man inte kommer att hinna allt och så missar man tåget hem och hamnar på långsamma mjölktåget och sen måste man ge katten mat och sen måste man iväg och handla och sen, klockan åtta, kommer man hem.

Och när jag ställer cykeln på gården och tittar upp mot himlen ser jag att det är stjärnklart.

Med ansiktet mot himlen andas jag ut och så ser jag att det är knoppar på träden. Trädgrenarna som delvis skymmer sikten för min stjärnstund.

Jag dröjer med blicken vid dem. Att jag inte sett dem förut. Att jag inte tagit mig anledning, tid, att se upp mot träden varje morgon och varje kväll när jag parkerar cykeln.

Så går jag några meter, mot sandlådan till. Ställer mig och balanserar på trästockskanten. Ser upp mot himlen. Ser stjärna efter stjärna. Lokaliserar formationer som jag inte vet vad de heter. Men där är de.

Stilla står jag där, bara är. Mitt på gården, mitt i kvarteret med alla husen runt omkring mig.
Det slamrar från någons kök, klirrar av bestick från någon annans, röster som samtalar. Ventilationssystemens jämna surr, som husens andetag.

Jag balanserar på kanten till sandlådan. Stjärna efter stjärna. Alla stjärnorna. Husen. Alla fönstren. Alla liv. Allas liv.

Här är mitt liv, en onsdagskväll i mitten på mars och jag tycker att det är vackert.

Sveriges första kvinnliga yrkesjournalist

Wendela Hebbe levde på 1800-talet. Hon var en ensamstående trebarnsmamma som flyttade till Stockholm och blev Sveriges första kvinnliga yrkesjournalist. Hon var också romanförfattare.

I hennes hem var Carl Jonas Love Almqvist, Lars Hierta och flera andra kulturpersonligheter återkommande gäster.

Hennes liv skildras i biografin Wendela skriven av Brita Hebbe.

När jag läste boken första gången var jag själv ensamstående småbarnsmamma. Jag levde mig in i hennes situation och tyckte att det var uppbyggligt att läsa om hennes sätt att inte låta sin lust till intellektuell och kulturell stimulans begränsas av det faktum att hon var ensamstående. (Men utan sin syster som ständigt fanns till hands som avlastning hade hon kanske inte klarat det).

Wendela Hebbes liv gjorde starkt intryck på mig, så starkt att jag skrev några texter om henne senare.

militanta suffragetter

Det finns all anledning i världen att fortsätta uppmärksamma kvinnors rättigheter även om det råkar vara den 9 mars idag. Jag gör det med ett par lästips. Det första kommer här.

På sjuttiotalet gav PAN/Norstedts ut pocketen De militanta suffragetterna av Antonia Raeburn. Boken är en lysande skildring av den långa kampen för kvinnlig rösträtt i England, en kamp som startade i organiserad form 1865 och gav resultat 1918.

Om man bara står ut med det bitvis fjompiga förordet ( där en J.B. Priestly retoriskt undrar om suffragetterna var manhatande argbiggor eller tilldragande, intelligenta varmhjärtade representanter för sitt kön, och därmed blottar sin egen mossighet) och har tålamod med att de första sidorna i boken kan kännas lite stela - Antonia Raeburn är inte den stora stilisten - så öppnar sig en engagerande berättelse om demokratiska rättigheter, förtryck och motstånd. Och när väl berättelsen är igång bryr man sig inte längre om att språket inte befinner sig på den mest litterära catwalken. Antonia Raeburn återger det historiska förloppet så att jag sitter med hamrande hjärta när jag läser den, så involverad i suffragetternas kamp blir jag, och det även när jag läser om boken några år senare.

Innan jag läste boken första gången hade jag en ganska dimmig uppfattning om de militanta suffragetterna. Jag tror inte att jag är ensam om det. Alla som är det minsta intresserade av feminismen och mänskliga rättigheter rekommenderas att läsa denna bok. SVT rekommenderas att sända om tv-serien, som hette "Sida vid sida".

Ska vi snacka allmänbildning är det kunskap om skeenden som dessa som jag anser att alla borde ha. Jag vill gärna tro att det skulle hjälpa oss på traven att tillsammans skapa ett bättre samhälle.

det bara hände

Det var inte alls meningen. Det bara blev så. Dygn lades till dygn och jag ägnade mig åt allt annat än att blogga.

Hade jag vetat att uppehållet skulle bli så långt hade jag kunnat ägna mig åt någon slags minimal form av netikett och sätta upp en pausskylt eller något.

Men det gjorde jag inte. Och nu är det försent, med pausskylt alltså, eftersom jag är tillbaka.

Melker - ett utslag av författarömhet

När man i en argumentation använder exempel för att förstärka en teori, vinner man på att använda exempel som håller.

Den som påstår att Astrid Lindgrens sätt att beskriva Melker i Vi på Saltkråkan är ett utslag av kvinnlig härskarteknik har knappast övertygat mig om att han har något att komma med. (Pär Ström i en intervju av Niklas Orrenius i Sydsvenskan, söndag 27 januari)

Melker, som är en så kärleksfull pappa och varmhjärtad människa! Snacka om positiv förebild! Men det handlar tydligen om att Melker är mänsklig och dras med vissa tillkortakommanden (att råka salta den kokta fisken för mycket verkar till exempel vara ett provocerande tillkortakommande). Ja, det där utbrast jag förvånat i skrift om på Sydsvenskans kultursida idag.

Jag vet inte hur stor del av Astrid Lindgrens produktion debattören Pär Ström har läst, men det verkar ha gått honom spårlöst förbi att det vimlar av fantastiska killar och män i hennes verk. Emil, med sitt civilkurage, som bjuder fattighjonen på tabberass. Mio, som modigt kämpar mot en diktator. Madickens pappa som drivs av socialt patos både i arbetet och privatlivet, och därtill bemöter alla människor - barn och vuxna - med stor respekt. Den här uppräkningen kunde bli lång, men ganska tjatig, eftersom den är så självklar.

Självklart är också att det i en författares samlade produktion finns många olika slags karaktärer. Det ingår liksom i författeriet att intressera sig för att skildra olika personligheter. Och så blir det en som saltar för mycket, några som kämpar mot ondska och förtryck, någon som är en helt vanlig skolkille, någon som är rätt så ensam och ledsen och en massa, massa andra.

surfa mot strömmen med strömmen

Det sägs ofta att man inte ska köpa begagnade bärbara datorer. För man vet inte vad de har varit med om. Och batteriet kanske inte är så bra.

Jag har köpt en begagnad bärbar dator.
Efter att undersökt utbudet av bärbara datorer, kollat med datorkunniga personer i bekantskapskretsen, googlat och googlat på nätet och rantat runt i några butiker var det en lättnad när det alternativet plötsligt uppenbarade sig och framstod som så mycket mer ändamålsenligt.

Jag fick vad jag ville. En liten lätt maskin som jag kan kånka med mig på tåget. Billig. Lika lång garanti som om jag skulle köpt en ny. Med sladd. Som skrivmaskin och arbetsredskap kommer den att passa alldeles utmärkt. Och så är jag fånigt nöjd med att återanvända istället för att köpa nytt. För jag behöver ingen ny. Jag behöver bara en som fungerar bra.

Äran och nöjesguiden

Årets Nöjesguidenspris (Malmö-Lund-området) i kategorin litteratur hade nominerat mig, Hanna Nordenhök och Per Engström.

Att vara en av tre nominerade i ett litterärt så livfullt geografiskt område som Malmö-Lund är en stor ära. Varmt tack till juryn för att ni uppmärksammade mig.

Att vara nominerad ihop med Per och Hanna var en ära i sig.

Igår gick den stora festen av stapeln på Slagthuset i Malmö. Per vann. Stort varmt grattis för att du och din bok så välförtjänt tog hem segern!

I kategorin shopping vann ekologiska butiken Astrid och aporna. Då fick jag, lättrördheten personifierad, en tår i ögonvrån.

Ett av hedersprisen gick till Restaurang Brogatan vilket var välförtjänt men det var synd att de i motiveringen glömde nämna krögaren Staffan Asker som var den som ihop med dåvarande personalen gjorde den fantastiska nystarten från det där exklusiva som den hade varit innan han tog över och satte tonen för det stadiga koncept som restaurangen/krogen/baren/mötesplatsen sedan dess har haft.

Kvällens stora problem var inte vad man skulle ha på sig* utan hur man skulle ta sig dit. Vi lyckades till slut lägga beslag på en taxi som krypande tog oss till en restaurang där vi åt oss mätta innan vi med myrsteg halkade oss fram den sista biten till festen.

*vilket kunde ha varit ett problem med tanke på hur mycket mat som har konsumerats och hur få långpromenader som har promenerats under denna semesterperiod, men om man som jag har en vänlig vän som sitter med en kaffekopp i soffan och är ärligt och uppriktigt smakråd, så hittar man till slut något som sitter klädsamt och som man känner sig festfin i.

kommande skrivande

(Nämen titta, här ligger min gamla blogg och skrotar. Den har jag nästan glömt bort att jag hade)

På nyårsfesten vi brukar gå på avges det varje år nyårslöften. Offentligt. Dessa antecknas nogsamt av en ständig sekreterare, varpå pappret rullas ihop om omsluts av ett rött sidenband. Året därpå läses de gamla löftena upp och varje person förväntas då sanningsenligt beskriva i vilken mån löftena har uppfyllts eller inte. Diskussioner utbryter såväl om de gamla löftenas eventuella uppfyllande som om de nya löftenas konkreta dimensioner och ansträngningsgrad.

Första gången jag var med om denna tradition vägrade jag tjurskalligt trots massiva påtryckningar från en av gästerna. Nu har jag fallit för grupptrycket och tycker att det är rätt så kul.

Till mina löften för 2008 hör att skriva 100 manussidor i A4-format som jag är nöjd med. Det tyckte jag var ett rätt så rimligt skrivarlöfte. Min hemliga mening är förstås den att jag ska skriva mycket mer, men man vill ju inte ta i så att man spricker.

Dagens skrivlöfte är att stoppa bilderboksmanuset i kuvert, adressera, väga på brevvåg, frankera och posta. Innan klockan två, för då töms brevlådan.