En sorts trivsel

När jag var 26 år köpte jag ett par blå hängslebyxor på Myrorna i Växjö. De var splitternya; inköpsetiketten satt kvar. Märket var Fristads och även om jag inte är värsta märkesfanatikern tyckte jag att det kändes pålitligt och lovade grovt hållbart tyg. De kostade 60 kronor och sällan har 60 kronor varit en så väl gjord investering i min garderob som den gången. Fast det visste jag inte då; jag minns hur jag stod med galgen i handen och tvekade; skulle jag köpa dem eller inte?

De blev mina älsklingsbyxor. Jag insåg redan samma eftermiddag vilken status de skulle erövra bland mina klädesplagg. Jag kände mig kaxigt snygg i dem; säker, trygg och oövervinnlig.
Fortfarande tycker jag att en av de absolut snyggaste fotona som finns på mig är när jag poserar på gården i dem. Grejen med riktiga älsklingskläder är att samtidigt som man kan känna sig sådär extra snygg i dem, så trivs man. Man känner sig som sig själv. Man är sig själv, fullt ut, på det där sättet att man tycker att man kommer till sin rätt.

Tiden gick och mina fristadsbyxor miste med åren något av sin fräschör. Den mörkblå nyansen ersattes av en betydligt ljusare. Det grova nästan lite stela tyget blev mjukt. I takt med tygets förändringar, förändrades min inställning till plagget. Om jag inte samtidigt hade upparbetat ett stort trädgårdsintresse är det möjligt att jag helt hade ratat mina gamla fristads.
Men nu fick de nytt liv och också en funktion. De blev mina trädgårdsbyxor. Jag hoppade i dem så fort jag gick ut på gården för att rota i rabatterna och på sätt upprätthöll de statusen som mina älsklingsbyxor. Inte i några andra kläder trivdes jag så bra som när jag satt på knä hos lavendeln i mina urtvättade snickarbyxor. Inte i några andra kläder kände jag mig så mycket som mig själv.

Till slut försvann de. Jag lånade ut dem till en utställning. Där hängde de med torkad lavendel i ena byxfickan och var så fina. Sedan monterades utställningen ner, materialet packades undan och mina byxor försvann spårlöst.

Någon gång ska jag köpa mig ett par nya. Någon gång ska jag ligga på knä bland lavendel, timjan och rosmarin, klippa små kvistar och stoppa i min blå hängslebyxficka.