Reklamdags: Saker min sambo och jag tyckte olika om i en nätbokhandel nära dig

Här går det undan. Boken går redan att beställa på nätet. Den finns till exempel här , här och här.

Vet inte när den kommer ut i "vanliga" bokhandeln. Första recensionsdag är 21 maj, och den kommer att finnas i god tid innan dess i alla fall.

Här har jag lagt in några av alla de läsarkommentarer som jag fick på den blogg som romanen till stora delar baserar sig på.

Jag vill säga saker om läsarkommentarerna men jag vet inte vad. Jag bara suddar ut det jag försöker formulera. Men om ni bara visst vilka fantastiska läsare jag hade. Så generösa med sin tid, sitt engagemang, sin uppskattning och sina egna erfarenheter.

Att få börja sitt publicerade skrivande på det viset; med en sån publik; med såna läsare, är en ynnest som jag alltid kommer att vara tacksam för.

Boken

Jag har hämtat den nu. Det var lite jobbigt. Tryckeriet hade skrivit titeln med stora bokstäver utanpå kartongen. Hallå, jag behöver lite diskretion! Jag är inte van vid sånt här. Jag smusslade snabbt ner kartongen i min tygkasse.

Den ser ut som en helt normal bok. Den har omslag och skyddsomslag. Den har smutstitelsida och ISBN-nummer. Baksidestext och text på flikarna. Alla sidor finns med. Skyddsomslaget har en behaglig yta. Färgerna är fina. Illustrationen ännu finare än på pdf-filen och den utskrivna färgkopian.

Jag håller i den. Det är tydligen min bok. Det är tydligen jag som har skrivit den. Jag tänker att det borde kännas på något speciellt sätt. Men det gör det inte. Jag tänker att det kanske kommer sen.

Först vill jag inte bläddra i den. Vågar inte riktigt. Jag nöjer mig med att öppna framsidan och läsa på fliken. De där fina orden, någon annans omdöme om min text. Jag läser dem och då ler jag lite grann. Det känns tryggt att ha dem där.

liten distraktion

Sitter hemma och jobbar idag. Skrivjobb för två olika projekt och när jag ska skriva koncentrerat på det sättet som i ena fallet innebär att slunga ur sig de sista passagerna för att producera bästa möjliga slutrapport och i andra fallet en mer inspirerande användarvänlig text , så skriver jag i alla fall bättre hemma i mitt arbetsrum än på ett kontor som jag delar med andra.

Det funkar bra. Orden flödar. Talking heads, Norah Jones och lite gammal jazz byter plats på cd:n och jag byter då och då plats på dokumenten,skriver ett stycke här och ett stycke där. Jag blir sällan distraherad av hemmet, snarare inspirerad.

Men så kommer posten hör jag. Jag låter den ligga, för jag är inne i skrivandet. Lite senare råkar jag ändå gå förbi hallen och då plockar jag upp den från vår randiga hallmatta. Där ligger två avier med de första exemplaren av boken, skickade direkt från tryckeriet.

Det är lite läskigt och lite spännande. Mot min vilja blir jag distraherad. Först försöker jag coolt säga till mig själv att jaha, det var ju kul att de har kommit redan och jag lägger undan dem och går och sätter mig vid skrivbordet igen för att jobba vidare.

Sen börjar jag i alla fall fundera på när jag ska gå och hämta dem. Men det får jag inte göra än, tänker jag strängt till mig själv. Klockan är ju bara tre och jag jobbar faktiskt. Ikväll kan jag få gå och hämta dem om jag nu tycker att jag har tid med det.

De ligger i och för sig bra där de ligger. Och jag vet ju vad som står i dem, och jag vet hur omslaget ser ut. Jag har synat varenda bokstav, varenda millimeter av manuset. Så varför är jag ändå lite nyfiken? Varför kan jag inte vara helt oberörd och yogasaklig och fokusera 100% på jobbet igen? Jag, som ändå tycker att sånt där (konkreta resultat av något man åstadkommit) är lite jobbigt att konfronteras med.

middag

Det är som vanligt efteråt. Jag står med all disken och är lycklig. Jag diskar tallrikar och byttor och kastruller och skålar och fler tallrikar. Diskstället blir full och jag ställer undan det som hunnit bli torrt. Jag diskar koppar och gnuggar energiskt bort randen som kaffenivån hunnit markera på keramikens insida. Jag diskar glas och vispar omsorgsfullt men lagom löst runt med borsten i innanmätet. Och jag ler, hela tiden ler jag. Jag griper mig till och med an besticken, som jag annars tycker är bra tråkiga att diska, med det där fjantigt glada leendet kvarvinklat i ansiktet.

Det går inte att låta bli att le när man har samlat några man tycker om och ätit middag tillsammans och pratat och skrattat och haft en trevlig kväll. Det går inte att låta bli att le för man känner sig så rik.

Diskstunder som dessa är jag alltid lika gladnöjd. Jag vill inte alls ha någon diskmaskin. Jag vill stå där vid vasken och ta en tallrik i taget och ett glas i taget och göra dem rena. Jag står där och diskar och låter omsorgen om besticken, glasen, kopparna, tallrikarna, skålarna, byttorna, kastrullerna vara den helt okej, totalt accepterade konsekvensen av en sån kväll.

Och jag är lycklig, och jag känner mig rik.

flow

Jag har flyt. Skriver koncentrerat, fokuserat. Medan jag skriver; vissheten om att jag kommer att få till det, att det kommer att bli bra. Jag får till det. Det blir bra. Jag blir nöjd. Jag utvecklar, fördjupar och skriver vidare. Det ena ger det andra.

Det är en jobbtext. Och det har varit en jobbig text. Den har bråkat med mig, sådär som viktiga texter kan bråka innan man hittar rätt ingång, innan man är klar över dispositionen. Jag har börjat och börjat om. Jag har stirrat på skärmen och inte kunnat. Jag har haft undanflykter, skjutit på det. Men nu, sedan några dagar tillbaka, skriver jag med arbetsglädje och tycker att jag bidrar; att jag åstadkommer något. Tur är väl det för deadline är typ idag. Så att jag kan sätta igång med nästa jobbtext imorgon. ;)

Skönlitteratur - lyxskrivandet - får jag spara till helgen. Eller nästa helg.

Bang och Astrid Lindgren

I sin biografi över Astrid Lindgren beskriver Margareta Strömstedt en episod från Rabén och Sjögrens första tid som förlag. Juryn för en flickbokstävling diskuterar vem som ska få andrapriset. Elsa Olenius, en av jurymedlemmarna har skrivit "troligen Bang*" på ett av tävlingsbidragen och när Hans Rabén sprättar upp kuvertet med namnsedeln säger han "Hoppas det är Bang!". De ville att det skulle vara någon känd, som de kunde lita på skulle sälja och höja flickbokens status.

Men det var inte Bang, utan en ditintills okänd hemmafru. Manuset hette Britt-Mari lättar sitt hjärta och var Astrid Lindgrens bidrag till tävlingen.

Jag tänker på den där episoden varje gång jag läser om antingen Astrid Lindgrens ungdomsböcker eller Bangs kåserier. Jag förstår att de trodde att det var Bang, fast jag hade förstått det ännu mer om det hade varit någon av Kati-böckerna de hade läst, där jag tycker det finns mer av både det kåserande och av samhällsiakttagelser. Det finns stora likheter i deras schvungfulla sätt att hantera humor och i deras språkliga stil. Det finns kaxighet och krasshet som liksom blandas om vartannat tillsammans med en rejäl dos saklighet.

Och jag undrar i vilken mån Astrid Lindgren var influerad av Bang**, och om Bang blev inspirerad eller influerad tillbaka. Och jag undrar om någon har fördjupat sig i det här? Och jag undrar om jag betraktar likheterna som större nu, än vad man skulle gjort då? Kanske är en del av det som jag ser som likheter dem emellan snarare tidstypiska tecken från den kåserande stilen som rådde på 40- och 50-talen? Men mycket väljer jag i alla fall att tolka som deras unika skrivröster, för om det fanns tidstypiska tecken så måste de i sin tur i stor utsträckning påverkat dessa.


* Bang var, för er som inte vet, en känd journalist och kåsör, verksam under en del decennier på nittonhundratalet. Finns fina urvalsvolymer med hennes texter för er som vill kolla in henne.

*jag har för mig att jag har läst någonstans att hon gillade Bang men nu kan jag inte hitta den uppgiften någonstans. (Fast det kanske man kan ta för givet att hon gjorde, å andra sidan) Någon som vet?

om min bok

Läs inte den här texten om du vill ha din läsupplevelse ifred och tycker det är störande när någon ska beskriva vad en bok handlar om eller förklara varför den är skriven som den är! Läs det inte heller om du inte gillar texter med prettovarning. För mer pretto än så här kan det väl inte bli; att häva ur sig en massa allvarligt snack om sin egen bok.


Jag ser min debutroman som en litterär skildring av en relation där allt går överstyr, men framför allt som en skildring av destruktiva rollmönster. Det är en på samma gång dråplig och kaxig skildring, humoristisk, psykologisk betraktelse och djupt allvarlig beskrivning.

Skeendet är skildrat utifrån kvinnans perspektiv av mannens perspektiv, för det här är en kvinna som hjälpsamt och medgörligt har tagit på sig alla möjliga fel och brister som projicerats på henne; hon gör det i missriktade försök att vara tillmötesgående och tolerant, och i efterhand –möjligen med viss ironi - begrundar och återberättar hon vad hon har varit med om.

Skeendet återges bit för bit och som läsare får man inblick i en gradvis alltmer tillkrånglad vardag. Rollerna i relationen beskrivs genom en rad sakliga beskrivningar av vardagliga situationer, som var för sig kanske inte är så iögonfallande, men som tillsammans bildar ett destruktivt mönster och beskriver en process där huvudpersonen successivt (och slutligen genom en händelse som hon inte önskar, och genom en förhoppning hon när) försätts i ett så gott som viljelöst tillstånd där protesterna är så få och så små att de nästan inte märks.

Mitt syfte med några av de stilgrepp och berättartekniker jag valt; humor, ironi, kvinnans återberättande i efterhand, att skildra skeendet i scener sakligt beskrivna, att inte berätta mer om kvinnan och mannen, att uppehålla mig vid vardagliga situationer; har varit att belysa hur rollmönster med manipulationskraftens makt, övergår till mer och mer osunda varianter, men fortsätter att uppfattas som normalitet av de som är inuti relationen, eftersom processen sker så långsamt, samtidigt som läsaren redan snabbt får hintar om absurditeter och märkligheter.

Jag ville frilägga, sätta spotlights på olika situationer och skeenden och hoppa över resten. Kanske en konstig parallell men jag har hela tiden i mina tankar jämfört det med en teaterpjäs där man just förenklar och tar bort så mycket som möjligt för att desto tydligare visa resten (fast göra det åtminstone bitvis med subtila medel).

Humorn och det delvis distanserade berättandet har jag också valt för att jag ville möjliggöra för läsaren att reagera och engagera sig i texten. Jag ville göra texten så lättillgänglig som möjligt och hoppades på att läsare skulle skratta, men också att skrattet skulle fastna i halsen ibland och att läsningen skulle leda till eftertanke.

Jag ville frilägga skeenden som oftast blir osynliga för omgivningen. Jag ville visa huvuddragen genom att ge ögonblicksbilder och sätta förstoringsglas över små händelser som annars hade kunnat passera obemärkta.

Det var berättartekniskt nödvändigt att låta kvinnan återberätta, eftersom det blev ytterligare ett sätt att visa på manipulationens kraft. (Dels för att hon inte hade kunnat berätta det i realtid, därför att hon då inte var medveten om det; inte hade tillgång till sin egen reflektionsförmåga så länge hon var insnärjd i relationen, dels för att visa hur hon fortfarande var färgad av hans perspektiv (eller inte? Det lämnar jag till läsaren att avgöra, i vilken mån hon bara låtsas vara fångad/färgad av mannens perspektiv, och i vilken mån hon har frigjort sig från det när hon börjar sin berättelse, eller om det kanske till och med är så att berättandet successivt frigör henne från de sista färgningarna av mannens perspektiv; att det är det som gör att hon då och då kan berätta helt och hållet ur sitt perspektiv)

Jag ville bryta med den förväntade bilden av kvinnan som offer genom att verkligen beskriva hennes position av underläge och följsamhet in absurdum i relationen men samtidigt genom bland annat humorn, ge läsaren en känsla av att hon trots allt bar på en kaxighet och därmed möjlighet att återerövra sin tillvaro och verklighetsuppfattning.

Jag ville visa mannens roll och beteende genom att låta läsaren fundera över och reagera på det snarare än genom att låta berättaren ha synpunkter på det (mer än på några ställen).

Som jag skrivit om tidigare började boken som ett pausskrivande från en annan roman jag höll på med. När jag hade skrivit den första texten la jag ut den på en blogg, där jag sedan fortsatte att publicera de texter jag skrev. Som jag också skrivit tidigare baseras romanen på självupplevda erfarenheter men till skillnad från bloggtexterna har jag vävt in fiktion.

Det är viktigt att nämna bloggbakgrunden; av många anledningar:

• Mitt skrivande gynnades av att jag publicerade texterna successivt; på så sätt blev texterna mer tydliga för mig och det blev lätt att hålla fast vid det berättarsätt jag valt och ville ha.

• Anonymiteten som bloggare möjliggjorde för mig att våga berätta.

• Det var själva skrivandet ”i realtid” som Sigge Eklund kallade det, som möjliggjorde berättarsättet och mitt driv och engagemang för texten, tror jag. Skrivprocessen var oerhört intensiv och även om det gick snabbt och var lätt på det sättet att texterna bara kom till mig, så har jag nog aldrig tidigare skrivit med en sådan intensitet; dels därför att jag skrev om sådant som nyligen hade skett och som jag delvis fortfarande befann mig i och hade närkontakt med; dels för att jag matade ut texterna så fort de var skrivna, vilket ytterligare förstärkte intensiteten i processen. "Jag ville få ur mig allt" minns jag att jag uttryckte det i en intervju på bloggportalen; det skulle ur mig och genom att fästa det i skrift befriade jag mig själv.

• Läsarresponsen; dialogen under skrivprocessen betydde oerhört mycket för mig när det gällde att upprätthålla och slutföra skrivandet och det vore att svika mina bloggläsarna om jag inte stod för såväl texternas bakgrund (dvs att de några redigeringsrundor tidigare varit publicerade på en blogg) som att boken baseras på självupplevda erfarenheter. (Detta att tala om mina litterära ambitioner är fortfarande lite jobbigt; jag vill inte att några bloggläsare ska känna sig svikna eller lurade av den sidan av mitt skrivande, för bara för att jag hade litterära ambitioner betydde inte det att texterna var mindre "på riktigt". Låt oss kalla texterna för autentiska, även om ordet är jobbigt. De var det. Det jag beskrev var självupplevt. (Parentes i parentesen: Men samtidigt, som jag också skrivit om i ett annat blogginlägg, så tycker jag att det blir fiktion så fort man har ambitionen att skriva litterärt.) Och jag uppskattade otroligt mycket den läsarrespons jag fick)

• Jag vill gärna inspirera andra till att tro på bloggen som en litterär experimentverkstad, oavsett hur förkastligt somliga verkar tycka att det är. Jag vill gärna inspirera andra till att tro på att det går att publicera texter på en blogg och sedan få ett bokmanus utgivet som baserar sig på de texterna.

De självupplevda erfarenheterna är i mitt tycke ointressanta. Det är inget jag tänker ljuga om, men se det såhär; jag hade fått korn på ett intressant ämne som engagerade mig oerhört mycket och jag ville skildra det i skrift. Mina egna erfarenheter blev utgångspunkt för det jag ville exemplifiera. Att använda egna erfarenheter i sitt yrkesutövande eller sitt kreativa utövande kan vara ett utmärkt sätt att komma åt någonting, synliggöra något. Och det händer att det mest personliga också är det mest universella.

Igenkänningseffekten kan bli oerhört stor när man ur ett mikroperspektiv skildrar små små bitar ur vardagen. Man ska inte heller underskatta vardagslivet som arena för ämnen att skildra, eller sprängkraften i det till synes bagatellartade.

andra titlar

Mina pågående skrivprojekt har jag arbetstitlar på. Det är schysst, för det gör dem lite mer verkliga, och samtidigt ger det mig en frihet att tänka att det där är ju bara min provisoriska arbetstitel och när manuset är färdigt så ska jag komma på något mycket mycket bättre... ;)*

Det här är arbetsnamnen på några av mina pågående skrivprojekt: Viljor, Levande och döda, Vinna-vinna, Kattgästen.

Jag ser inte någon av dem som potentiella "riktiga" titlar, men de funkar väldigt bra som arbetsnamn, för de hjälper mig att hålla koll på själva storyn. Sen har jag några så nypåbörjade skrivprojekt, eller bara idéer till kommande skrivprojekt, som också har arbetstitlar, men jag kan inte skriva ut dem, för det känns som att blottlägga något som är så ömtåligt, ungefär som nyplanterade frön eller bebisar i kuvös som behöver lite extra skydd och omsorg den första tiden.


*Frågan är om man gör det, men det är i alla fall väldigt bekvämt att inbilla sig det. Och jag sätter rätt stor tillit till sista-minuten-inspiration. Har god erfarenhet av det.

Titeln

När jag startade min första blogg (den som boken till stor del baseras på) var jag tvungen att hitta på en rubrik. Att börja skrivprojekt med att välja titel på dem är för det mesta ganska svårt tycker jag. Men den här dök bara upp en morgon när jag stod i duschen och lät vattendropparna falla mot den kreativa massan av hjärnceller.

Jag visste att det fanns en hemsida som hette Things my girlfriend and I have argued about* som sen hade blivit bok. Jag hade inte läst hemsidan eller boken** (det har jag fortfarande inte) men jag tyckte ändå det kunde vara kul att konstruera en svensk sida på nätet som associationsblinkade till den. Dessutom trodde jag att det skulle passa mig utmärkt att ha en titel som var ett sånt krasst understatement. Och så tänkte jag att titeln var tillräckligt lång och krånglig för att vara absolut omöjlig att komma ihåg exakt men absolut möjlig att minnas ungefär, och det tyckte jag också var lite roligt.

När manuset var antaget berättade min förläggare att ett par personer hade kommenterat att det ju redan fanns en bok som hette något liknande och undrade om vi skulle byta titel. Jag sa som det var; att för min del fanns det ingen prestige i det och att vi gärna kunde byta; men att jag å min sida hade fått positiva reaktioner på titeln, och till och med en rekommendation från en som visste att jag skulle skicka in manuset att absolut behålla titeln för att den var så bra.

Min förläggare gillade den också, så vi bestämde oss för att behålla den. Och jag gillar fortfarande den där krassa understatementfeelingen som titeln förmedlar jämfört med bokens innehåll.


* Det vill säga, jag visste att det fanns en hemsida som hette något liknande. Jag hade inte exakt koll på de enskilda orden.

** bara läst om den

och den långa, långa svansen

Är det inte lite lustigt att Chris Andersons bok Long Tail när den nu ges ut i Sverige* kommer ut på ett stort oerhört väletablerat förlag** och inte på något litet källarförlag som drivs av två entusiastiska eldsjälar som har nischat sig så smalt att de är ensamma i världen om sin nisch och därför har köpare över hela världen?

Eller också är det inte alls förvånande eller konstigt utan bara väldigt självklart.

Long Tail handlar om bland annat om hur allt mindre viktigt det blir med bestsellers därför att dagens produktionsmetoder, spridnings- och försäljningsmöjligheter gör att böcker, skivor, filmer och annat kan vara jättesmala och ändå nå konsumenter och därför bli viktiga för företagen.

Mer information finns på hemsidan här: ***
Och här finns en intervju som Sydsvenskans Martin Gelin gjorde med Chris Andersson. Bloggen Det progressiva USA har också tagit upp ämnet, bl.a. här
Kobra vill ju inte vara sämre och har med det i kommande programmet.

jag ska be att inte få presentera mig

Ur Svensk Bokhandels riktlinjer: "Debutantporträtten skall vara skrivna av författarna själva och är tänkta som en presentation av honom eller henne."

Svensk Bokhandel är den stora branschtidningen. Två gånger om året kommer det bastanta nummer som inkluderar presentationer av det aktuella halvårets debutanter. Eftersom jag hör till Norstedts sommarsäsong, hamnar jag i höstnumret. Det är jag tacksam för, eftersom det inneburit att jag har kunnat skjuta upp den där presentationstexten. Men nu är det finito med uppskjutandet. Deadline är på torsdag, fick jag reda på i torsdags när jag fick informationen.

Jag har läst vartenda debutantporträtt sen jag fick veta att mitt manus var antaget. Det är intressant att se hur författare väljer att lösa det där med presentationen. Påfallande många presenterar snarare sin bok än sig själva; ibland sig själva via sin bok eller via sitt skrivande. Och jag förstår dem.

Jag vill absolut inte presentera mig själv. Jag tycker att jag är fullständigt ovidkommande som person. Det är mitt skrivande jag vill berätta om, eller mig själv som skrivande person, eller hur jag förhåller mig till skrivandet, eller hur jag förhåller mig till boken. Nåt sånt. Så det kommer jag att göra. Har hundra andra gjort det tidigare så tänker jag också ta mig den konstnärliga friheten att tolka svb:s önskemål på det sättet. Och egentligen är det ju den mest relevanta presentationen man kan ge av sig själv i ett sånt sammanhang.

Egentligen hade jag velat skriva en riktigt bra text. Få till det sådär att man går omkring och är belåten med sina formuleringar i efterhand. Förmedla allt man vill förmedla. Men det krockar med verklighet och plikter och solsken och ett uppdämt behov av fritid.

Men om det kommer en molnig kväll när jag har hunnit jobba undan alla mina bråttomplikter på jobbet och fixat allt med bråttomjobbuppdraget så kanske jag hinner få till någon annan text än den testvariant jag knattrade ner häromdagen, som landade på 2097 tecken, och som bara räckte till för att berätta en enda historia.

exiga ord

Ni som läste min första blogg kommer kanske ihåg de exiga orden.

Förläggaren blev förtjust i dem, men de föll utanför manuset. In i det längsta var planen att de skulle finnas med på omslaget på något sätt. Men det gick inte. De fick inte plats.

Då föreslog jag att vi skulle lägga ut dem som extramaterial på hemsidan istället. Så nu finns de där, lite fler än sist, lite mer ordboksnördiga.

http://www.panorstedt.se/upload/Norstedts/web/sakerextra.pdf

rättvisa på gång

Jag gillar Rättvisemärkts nya kampanj.

Cred till den copywriter som kläckt texten "Kampen för global rättvisa pågår just nu för fullt bland bananerna i din butik"

Humor är nästan aldrig fel. Humor är nästan alltid rätt, en krydda, något som tillför något.

Kolla in Rättvisemärkts hemsida; länken hittar ni nere i min högerspalt under viktiga sidor.

omslaget

När det var dags att börja jobba med omslag visade min förläggare mig två olika förslag som hon hade fastnat för; båda från samma illustratör. Först gillade jag dem båda ungefär lika mycket. Men det tog bara en stunds eftertanke för att märka att det ena omslaget hade fastnat ordentligt, präglat in sig i mitt synintrycksminne. Så jag hörde av mig till min förläggare och sa det. Hon tyckte likadant, och gav illustratören, Ingela Peterson Arrhenius, klartecken att fortsätta. Det fanns en underfundig humor i illustrationen som gjorde mig förtjust.

Strax innan boken skulle iväg till tryck fick jag se hela omslaget och då blev jag ännu mer förtjust. Ingela har nämligen jobbat sig vidare i samma humoristiska stil över bokryggen och till baksidan.

På baksidan under baksidestexten finns det en lägenhetsdörr och en skylt där det står "Välkommen!" Och sen är den där streckkoden inklistrad i dörren. På bokryggen står titeln med samma kaxiga typsnitt (om det nu kan kallas för det, men ni förstår vad jag menar) som på omslagets framsida.

Såna där små detaljer kan göra mig hur nöjd som helst. Framsidan är full av dem; som att det är en spik* som får vara pricken över i:et. Sånt. Det känns bra att se det och gilla det. Och det känns roligt att någon annan har engagerat sig i min bok; läst texterna, gillat dem, och sen arbetat vidare för att hjälpa till att göra bok av det. Det är häftigt.


*och spiken är där för att den har med boken att göra. Likaså krämburken, tavlan och alla de andra sakerna.

hej hopp

Jag är hundvalpsglad idag. Jag är den entusiastiska typen som lätt hamnar i det läget att jag utstöter små glada rop.* Har massor med energi men mindre med koncentration. Inte riktigt bra eftersom jag egentligen har jättemycket att göra. Och då hjälper det inte att gå omkring och ropa av glädje. Så nu ska jag försätta mig själv i ett tillstånd av mer fokuserad arbetsstämning, vilket innebär att jag borde sluta tänka på allt jag vill göra senare, och vilken slags yrkestillvaro jag önskar att jag hade** och börja tänka på allt som jag måste göra idag.


*Men jag brukar bete mig helt civiliserat och behärskat i större folkmängder och bara le. Det är bara i små grupper och i enskilt tillstånd jag låter entusiasmen flöda fritt.

** Tankar som återuppväckts och inspirerats av ett uppdrag jag fick igår som fick igång mig rejält. Jag önskar att jag var fast anställd konsult med ambulerande uppdrag och hade råd att bara vara anställd på deltid så att jag kunde skriva på resten av arbetstiden. Eller att jag hade en tillräckligt säker ekonomisk bas eller tilltro för att kasta loss och bli egen företagare

Kerstin Ekman

Varje gång jag tar en skogspromenad tänker jag att jag vill läsa hennes nya bok om skogen. Är verkligen nyfiken på den.
Hennes författarskap har jag annars mest närmat mig genom att läsa de till omfånget smala böckerna; Knivkastarens kvinna. Hunden. Och så en roman om Joe Hill som heter Menedarna.

Det är tre särlingar till böcker som jag gillar rejält. Knivkastarens kvinna för att språket är så vackert och för att berättelsen griper tag. Hunden för att jag verkligen tror att en hund skulle kunna uppleva tillvaron så och för att det är ett berättarperspektiv som engagerar. Menedarna för att ja, jag erkänner, för att jag blev tacksam för att hon hade uppmärksammat Joe Hill. Men också för att jag gillar hennes sätt att välja hur hon ska berätta historien; det är lite avigt och inte tillrättalagt och man närmar sig Joe Hill bit för bit.

att skriva handlar om att skriva

Det är bara att skriva. Det finns alltid något att skylla på. Tidsbrist, heltidsjobb, extrauppdrag, jobbsökande, redigerande, förberedelser för kommande jobb, mera tidsbrist.
Men det handlar faktiskt bara om att sätta sig ner och skriva. Jag vet det, egentligen. Även om det bara blir en liten snuttifierad stund så blir det i alla fall en liten stund. Och det om något har bloggskrivandet lärt mig; att allt som krävs är små stunder av koncentrerat skrivande. Ändå, fastän jag vet, är det lättare att sitta här och klaga i ett blogginlägg på att jag inte har tid att skriva än att sätta mig ner och skriva.

Det är då man får ta till knep. Som små lekfulla skrivövningar. Eller bestämma sig för att okej, en kvart. Eller okej, ett halvt A4. Något. Det gäller att påminna sig själv om det.

Jag gissar att det känns både mer och mindre viktigt just nu. Mindre viktigt för att jag kan ju alltid skylla på att jag snart ska debutera och att det varit mycket kring det. Mer viktigt för att den bekräftelsen det innebär triggar lusten att fortsätta och peppar en att ta sig själv som skrivande person tillräckligt mycket på allvar för att tillåta sig.

första intervjun

Första intervjun om boken var förra veckan. Bara en liten telefonintervju. Bara tio minuter ungefär, sa journalisten glatt och vänligt. Men oj vad många frågor hon hann ställa. Och oj vad lite fast mycket jag hann svara. I ord räknat hasplade jag ur mig en hel del*, men i svar som att ge bra** svar på frågorna vet jag inte.

Så kom det en riktigt knivig fråga som jag inte alls var beredd på: "Vad handlar boken om?"
"Vad boken handlar om? " upprepade jag förvånat. "Den handlar om..." svarade jag dröjande och hade ingen aning om vad jag skulle svara. Faktum är att jag minns inte ens vad jag svarade. Men jag fortsatte att fundera på det sen.

Inte för att jag inte vet vad den handlar om, när man har skrivit hela rasket och redigerat hela rasket och läst hela rasket så många gånger att man inte har en aning om hur många gånger det är, så vet man ju vad det handlar om. Men var ska man börja? Och hur vill jag beskriva det? Vad vill jag förmedla? Det är mycket lättare att berätta om vad mina påbörjade romaner och bilderböcker handlar om. Fast nu kom jag på en sak!*** Jag ska beskriva den färdiga boken som om den är en av mina påbörjade böcker. Då vet jag nog vad jag ska säga. Då tror jag det går.


*varav en hel del var ovidkommande babbel

**bra som i uttömmande, bra som i rättvisande

***just då, när jag hade skrivit meningen innan "fast nu kom jag på en sak" kom jag på det. Det är inte klokt vad terapeutiskt och klargörande bloggande kan vara. Jag kommer fram till något här mitt i cyberrymden. Hurra! Det känns lite löjligt för att det känns både pretto och betydelselöst för er läsare på en gång, men det är sant.

sin egen stil

De olika bokprojekten jag åtminstone tänker att jag håller på med har alla sin egen stil, både språkmässigt och kompositionsmässigt. Jag vet inte hur det går till, men det bara blir så när man börjar på något. Och samtidigt gissar jag att det som är min röst finns i dem alla. Jag gillar det. Att det känns som om jag vet hur de ska skrivas och att det känns som om det är tillräckligt bra.

Ibland när orden kommer till mig hör jag hur det ska låta; det är som om jag läser dem högt för mig själv (fast det gör jag inte) istället för att tänka fram dem. Det gillar jag också. Det ger en säkerhet åt själva skapandet som kan behövas åtminstone för min del. För sen sitter man ju i alla fall där och suddar och funderar och redigerar och ändrar.

Jag har funderat lite på den röst och den stil som jag har i min debutroman. Hur jag ska förhålla mig till den sen. Det tog lite tid men sen kom jag på att jag inte behöver grubbla på det. ;) (Jag har ett par romanidéer som jag kanske vill skriva på liknande sätt, och jag har några som jag absolut inte vill skriva med det språket)

Det roliga för mig med den stilen var att det var så mycket mitt eget vardagsspråk; så som jag alltid har skrivit. Jämsides med den har jag haft flera andra skrivdialekter, men de har inte varit riktigt lika tydliga för mig från början; däremot har jag fått höra från ett par andra håll att de visst är tydliga. Och då får man bara lära sig tro på det.

Hur som helst så vet jag nu hur det ska kännas för att kännas rätt för mig. Jag har experimenterat med några olika varianter till olika bokprojekt och om det känns fel för mig så går det inte; då måste jag sluta. Måste vara trovärdig för mig själv som berättare, annars skulle jag inte ha lust att genomföra något. Och ibland är det inte ens något att fundera över. Det är bara att skriva, så kommer det där av sig själv.

vardagsglädje

Den där omedelbara närvaron. Det där kvillrande skrattet. Hur lycklig man blir.

Lilla systersonen är på besök, har sovit över och allt.
Och vi bara ler. Vi ser på honom , vi ser på varann och vi ler.

Vi har naturligtvis gjort vårt bästa. Man kan ju inte låta bli. Man är ju så glad att man får den äran att ha honom här. Fixat med påskägg, gjort älsklingsmaten. Men ändå. Ändå överraskas vi av hans nöjdhet, hans glädje, hans belåtenhet, hans lust att stanna kvar här och hinna vara här länge.

Inte ett endaste missnöjt pip på hela tiden. Det hade inte gjort något såklart; sånt räknar man ju med att det kan bli, att det hör till.

Men nu. Bara glädje, lekfullhet. Hans nöjda nynnande. Hans nöjda varande i vår lägenhet, i vårt hem. Och vi bara ler. Vi ser på honom, vi ser på varann och vi ler.

några saker som jag undrar över just nu

1. Varför det står på gurkörtsoljeflaskan att man ska akta ögonen. Finns det risk att folk får för sig att de ska droppa den i ögonen? Eller helt obehärskat gnida in de dyrbara dropparna i ögonregionen? Och är gurkörtsolja i så fall mer skadlig för ögonen än andra vegetabiliska oljor? Och är vegetabiliska oljor skadliga för ögonen över huvud taget?

2. Hur man gör för att få in såna där trevliga egna beskrivningar i blogspotinlägg- och kommentarfälten så att man slipper lida av den märkliga svenska blogöversättningen "upplagd av Sabina på kl 11 lördag" (vilket leder till att man istället börjar experimentera med alla andra språk för att se om man hittar någon tjusigare eller roligare variant)

3. Var man nuförtiden kan köpa såna där små söta leksakskycklingar som piper med ett mycket autentiskt trovärdigt pipkvitter om man ställer dem i handflatan

4. Vad man kan köpa för någon kul grej att lägga i dotterns kusins påskägg.

5. Om det finns någon riktigt bra mörkbrun mascara som inte är testad på djur och inte är vattenfast.

6. Var man ska gömma påskäggen.

7. Hur blogspotanvändare gör för att se att besökare har kommit till bloggen genom att först googla "trapetser, vaktelägg, skära elefanter och champagne leder raka vägen till himmelriket" eller andra otippade kombinationer av ord

8. Om det har gjorts någon nyare omröstning på Sveriges 100 bästa böcker än den som en massa bra bokbloggar tipsar om, för det var tio år sen den gjordes och nu när jag ögnat igenom listan är jag lite nyfiken på hur pass annorlunda den skulle se ut nu ett decennium och massor med bra böcker senare. Och hur mycket mode är det i sånt där egentligen? Och hur stora är chanserna att en ny populär bok kommer med bara för att den är ny, och hur stora är riskerna att nya böcker inte kommer med för att de är för nya och blir avfärdade, eller bortglömda därför?

pannkaka av alltihop

Jag har haft en del nyttighetsperioder i mitt liv. Ivrat för kruskakli och annat. Kruskakliivrandet började när jag som hälsointresserad sjuttonåring förfasade mig över hur gräsligt det är att det konventionella vetemjölet (även det ekologiska) som säljs i affärerna inte innehåller vetekornets alla nyttigheter. Med maskinell utrustning har vetekornets skal sorterats bort i mjölprocessen. Just där som mineraler och näringsämnen trängs.

Men jag fann på lösning. Jag började minsann tillsätta kruskakli, som består av vetekornets skaldelar, själv. Kruskakli innehåller ungefär 50% kostfibrer. Det ni. Där kan man snacka tarmjympa. Och varför låta bli att göra något nyttigt när man nu kan göra det med så enkla medel, tänkte jag och började flitigt använda mig av kruskakli i olika sammanhang. När jag bakade bröd – kruskakli. När jag rörde ihop scones – kruskakli. När jag gjorde pajdeg – kruskakli. När jag bakade pannkakor – kruskakli. Kort sagt; när jag närmade mig vetemjölspåsen, närmade jag mig också kruskaklipåsen.

Inte nog med att det var nyttigt. Det blev gott också. Tyckte jag sådär äckligt självbelåtet som man tycker när man vet att man är nyttig också. (Det har för övrigt alltid varit en nödvändighet; att jag tycker det är gott, annars passerar inga nyttigheter min matproduktion) Så där stod jag nöjd i mitt kök, år ut och år in och experimenterade fram bröddegar och pannkakssmetar med rejäla fiberhalter i.

Tills en dag när min dotter var tillräckligt stor för att börja jämföra pannkakor. Hon kunde konstatera att jag verkade hälla i något som andra inte verkade hälla i. Och hon tog sin moster till hjälp. Vid ett väl valt tillfälle skred hon till verket. Hon berättade för min syster att jag gjorde grova pannkakor, att jag tillsatte fibrer i smeten men det gjorde inte andra, andras pannkakor var liksom mjukare.

Min syster sa spontant och bestämt att det inte ska vara fibrer i pannkakor, allra minst i form av så grova produkter som kruskakli. Jag kontrade med kostfiberprocentargument. Det hjälpte inte. Det såg ut att hjälpa lika lite som om jag hade sagt att det var nyttigt med sågspån.

Jag försökte föra fram att de blev mycket frasigare om man hade lite kruskakli i. Det bet inte ett ögonblick det heller. Min syster påstod frankt att det räckte med helt vanlig normal frasighet. Hon tog högljutt parti för att min dotter skulle slippa mina nyttighetspannkakor och bara få helt vanliga fiberbefriade tunna pannkakor. Min dotter log belåtet. Jag log resignerat och förstod att fiberstriden var förlorad. Sen dess är jag betydligt mer återhållsam när det gäller kruskakli, som jag faktiskt inte haft i mitt skafferi på flera år.
Men ibland experimenterar jag med riven morot istället. Det är liksom lite mjukare konsistens på det.

scilla

Så här års tänker jag på Farmor. Särskilt nu, i början av april. Särskilt nu, när scillan blommar. Det är blåa fält, drivor bland det gröna. Det är en vår som är på väg.

Förr visste jag inte ens att den hette scilla, den där lilla blåa vårkaxiga lökväxten.

Idag gick jag förbi den plats jag satt på då, för många år sen, vid den här tiden på året.

Jag hade varit på biblioteket, lånat några böcker. Istället för att gå direkt hem satte jag mig på en parkbänk i solen. Det var scilla runt omkring mig. Det var en bra plats att vila tankarna på, att finna frid vid.

Jag var ledsen, för Farmor var sjuk, allvarligt sjuk. Och jag var inte hos henne, hon var långt ifrån mig.

Men där på bänken blandades sorgen med stillhet. Jag såg på scillan, den växande, blommande, och jag tänkte "Farmor." Det var Farmor i mina tankar, bara Farmor. Och jag kände mig nära henne, tröstnära, inutinära, stillhetsnära, närvaronära.

Den stunden, den scillastunden blev min tröst sen, något att tänka tillbaka på.

För när jag kom hem ett litet tag senare var det ett meddelande på telefonsvararen att hon hade dött.

Sen dess, varje år när jag ser scillan blomma, så tänker jag på Farmor. Jag tänker på hennes blå ögon och jag tänker på tröst, stillhet, förtröstan.

sommarvibbar

Jag är projektanställd. Känner knappt till någon annan arbetsform. Det vill säga; jag vet att de existerar. Men ett kontrakt som det står "tills vidare" på har jag inte skrivit under sen jag var 20. Nu har jag kommit upp i den åldern när jag gärna skulle vilja kika lite närmare på papper med såna slags formuleringar, och det ska inte mycket till för att jag med glädje skulle sätta min namnteckning på ett sånt A4. Men det är som om man liksom är mer lockande för nya projektanställningar än för fasta arbeten när man redan är en gammal projekträv. Eller så har det nåt att göra med att min kompetens inte precis brukar omsättas i fasta tjänster så vidare ofta.

Vid den här tiden på året brukar jag fantisera om särskilt en aspekt som hör fasta anställningar (eller minst ettårslånga projektanställningar för den delen) till: Att kunna planera sin tid. Bland annat sin semester. Att veta att man kommer att kunna ta semester. Att slippa ta ut alla sina semesterdagar under projekttiden för att arbetsgivaren inte har råd att ge dem i efterhand. Ett sånt slags jobb längtar jag efter.

Så om du som läser det här är arbetsgivare och har ett schysst* jobb till en schysst projektledare i samhälls-eller kultursektorn, så är du varmt välkommen att höra av dig! ;)

* förresten, det behöver inte vara schysst, det räcker med jobb, bara det är betalt ;) (och att semestermöjligheter redan i sommar ingår)

Antagningsbeskedet

Så här gick det till:

(sommaren 2006)
Jag var ute med ett par arbetskamrater på en snabbt improviserad något tidig after-work. Vi drack champagne för att fira att ett arbete var avslutat.
Mitt i vårt firande, när de halvfulla glasen porlade löftesrikt och den halvfulla flaskan tronade i mitten och såg minst lika betryggande löftesrik ut om sitt bubblande innehåll ringde min mobil. Ett nollåttanummer och en okänd röst.

Jag avlägsnade mig lite från mitt sällskap för att kunna prata ostört och utan att störa de andra.
Först var det presentationer och lite inledningsprat av sorten "ja du hade ju skickat in ditt manus hit"´. Sen kom, instoppat i en massa manusprat, följande fraser: ”...har läst ditt manus…” (kom till saken, kom till saken, tänkte jag) ”…tycker skitmycket (va, säger bokförläggare verkligen skitmycket? tänkte jag fördomsfullt och irrationellt, för det borde väl ha funnits andra saker för mig att fundera över i den stunden) om det…” (kom till saken, kom till saken, tänkte jag) ”…vill ge ut det…” (där, i det ögonblicket slutade jag tänka "kom till saken")

Jag tog några planlösa steg i krogkällaren som jag flytt ner till för att prata ifred. "Vill ge ut det". Det lät som om det betydde att de ville ge ut det? För att vara säker på att undvika missförstånd och för att vara säker på att inte ha missat några betydelsefulla invändningar eller krav på ändringar i manuset som jag inte kunde acceptera, var jag ändå tvungen att be om ett förtydligande. Jag fick ett förtydligande. Ett pedagogiskt, informativt föredömligt klarspråksförtydligande. Ja, de ville ge ut mitt manus. Ja, de ville skriva kontrakt.

Och jag gick upp från den öde krogkällaren och satte mig vid vårt bord på restaurangen och var tyst en liten stund. Sen tog jag ett par klunkar champagne till och skålade med mina arbetskamrater.

läsning

För några kvällar sen när jag var sådär desperat trött envisades jag med att ändå försöka läsa några sidor ändå i en roman jag hade på gång. Jag högg den uppslagna pocketen från byrån och satte igång. Visserligen fattade jag ingenting av de tre nya romangestalter som figurerade runt på sidorna, de verkade rent av komma från en helt annan slags tillvaro och betedde sig helt oförutsägbart, men jag läste pliktskyldigt på och tänkte något om stora persongallerier och tja, det kanske var lite absurda inslag i den här historien då, och lät mig sakta övermannas av sömnen snarare än boken och dess handling, som jag liksom accepterade på ett lojt sätt.
Inte förrän jag gav upp och la boken ifrån mig för att träda in i sömnens ljuva värld, såg jag att jag hade läst i en annan pocketbok än den jag trodde att jag hade greppat.

Ett pikant sätt att låta romanvärldarna befrukta varandra, möjligen. Eller bara ett tankspritt sätt att låta sig förvirras. Eller bara ett tecken på mitt sömnbehov den kvällen.

Hur som helst så insåg jag att det kanske är dags att jag lånar lite böcker som engagerar mig mer. (Egentligen har jag tyckt att båda de där böckerna har varit riktigt bra; jag har läst hälften i båda med stort nöje, men sen har de liksom legat och dammat till sig). Så nu har jag varit på biblioteket och fyndat. (och lämnat tillbaka alla färdiglästa, halvlästa och olästa böcker som jag lånat tidigare).

Men jag är ganska sömnig ikväll också. Frågan är om det inte är bättre att jag läser någon bekant gammal kåserisamling eller nåt och somnar med ett sömnigt skratt.

innehållsförteckning

Romanen som släpps i maj baserar sig till stora delar på bloggtexter men det är inte bloggen i bokform. Jag har lagt till, dragit ifrån, ändrat, fiktionaliserat.

I den här omarbetningsprocessen har jag haft stor nytta av dialogen med min förläggare och min redaktör. Ingen av dem har ju läst bloggen; de har läst mitt inskickade manus (som redan det var lite annorlunda än bloggen) och sett det som en framtida bok. Sen har både de och jag kommit med synpunkter och idéer; jag har jobbat om manuset ett par vändor, redaktören har gjort sitt jobb och successivt började det förvandlas från manus på A4-papper till blivande bok.

När jag och min redaktör träffades för att gå igenom alltihop, var manuset satt, plus att hon hade kommit på en smidig layoutmässig lösning på textindelningen. Vilken skillnad det gjorde! Det var mycket lättare att se att det snart skulle vara färdigt, att det snart skulle kunna bli en bok.