bonustid

Sällan har jag behövt en extratimme så väl som nu, när jag faktiskt får den. Om jag delar upp den på de fyra viktigaste prioriteringarna, så blir det en kvarts extra umgänge med min dotter, en kvarts extra tid att ta hand om hemmet, en sällsynt välbehövlig extrakvart till rapporten jag håller på att sammanställa och en helt nödvändig extrakvart till extrauppdraget jag har tagit på mig.

Men när jag har tänkt så långt, så känner jag mig inte speciellt mycket mindre stressad. Vintertid hit och sommartid dit och så ska de hålla på och dutta med en enda liten extra timme. Det förändrar ingenting känns det som; det är bara i den första ivern man tror att det ska rädda en. Kunde man inte få ett helt dygn någon gång; ett dygn som liksom bara proppades in såhär i månadsskiftet oktober-november utan att det hade ett eget datum. Ett helt bonusdygn att förvalta på det sätt man inbillar sig är det bästa. Att det sen inte är det bästa sättet att förvalta ett extra dygn på är en annan femma. Men oj vad man kunde fantisera om allt man skulle hinna med då som man inte har hunnit med.

Nu har det redan gått fyra minuter av min bonustimme och jag måste genast sluta skriva och sätta igång med disken städningen bära upp saker till vinden handlandet skrivandet läsandet tänkandet planeringen planeringen jobbet jobbet jobbet livet livet livet

(och ändå har jag idag redan insett att jag måste avstå från 1 föredrag, 1 välbehövlig hårklippning, 1 planeringsmöte, 1 show med Jonas Gardell (biljetter ändå inte köpta så jag försöker tänka att jag sparar 800 kr) , samt diverse små ambitioner rörande sociala trevligheter och hushålleliga plikter)

drivkrafter, del ett

En av de drivkrafter jag hade i debutbokprocessen var att jag visste att det jag skrev kunde vara till nytta för andra. Vissa kommentarer från bloggtiden hade gett mig den vissheten.

Månaderna innan jag började skriva på sakerminsamboochjagtyckteolikaom-bloggen var jag själv en sån som letade texter att söka stöd och igenkänning i. Det var en frustration att upptäcka hur lite det fanns skrivet.

När jag själv bestämde mig för att skriva förvandlades den frustrationen till en övertygelse om att jag blottlade något som behövde blottläggas; att jag skildrade något som behövde synliggöras.

Den drivkraften var stark. Inte bara det; för mig var det också en välbekant känsla som gjorde det möjligt för mig att genomdriva och slutföra arbetet.

För om det är något jag har brottats med tidigare har det varit nyttan med att skriva. I mitt vanliga yrkesliv har min övertygelse om nyttan med det jag gör varit en viktig drivkraft för mig. Men skriva? Skulle jag få hålla på med att skriva något som bara blev en helt vanlig bok? Det där har jag tampats med.

Så småningom trodde jag att jag hade kommit tillrätta med de tankarna. Jag är ju faktiskt en person som tror att kultur tillför tillvaron något, att det är viktigt i sig för människor. Ändå har jag fortsatt ha en sån där fånigt sträng inställning till det jag själv gör. Och inte bara sträng, utan också irrelevant på något sätt. Så fastän jag trodde att jag hade frigjort mig från det, fortsätter det tänkandet att påverka mig på olika sätt.

Nu är jag en sån som hellre ser möjligheter än begränsningar, så därför måste jag förvandla det här till något positivt. Successivt har jag kommit fram till att när jag känner en drivkraft; då är det något som känns rätt för mig. Och då kan jag ge mig själv den legitimitet jag behöver inför mig själv för att fortsätta med det.

Den där drivkraften, om jag ska försöka mig på att beskriva den, är fortfarande oftast relaterad till någon aspekt av nytta, någon möjlighet till förändring. Men i takt med att jag beslutat mig för att låta mina drivkrafter prägla det jag väljer att ägna mig åt, så blir jag mer lyhörd inför vad som driver mig och då märker jag att det finns andra drivkrafter lika mycket värda att ta på allvar för att jag ska vara hela min personlighet.

Att formulera något i skrift har i sig alltid varit en drivkraft för mig. Att förmedla det, att uttrycka ett skeende, att gestalta en sinnesstämning, ett händelseförlopp. Att pröva orden mot berättelsen. Att pröva berättelsen mot orden. Att välja orden väl. Att söka sig fram tills de finns där. Den omsorgsfullheten. Den glädjen med att hitta det som är det rätta. Att veta hur det ska låta. Att höra det inom sig. Att ta sig tid att lyssna efter det. Att öppna sig tillräckligt mycket för att ha beredskap att lyssna inåt och leva utåt. Att ta fasta på det egna språket. Att sätta sin tillit till orden. Att tillåta sig att skriva för att det är en del av ens personlighet, för att det är en så fundamental del av ens sätt att undersöka världen.

Men fortfarande är det så att då och då får jag påminna mig om det. I perioder när den utåtvända samhällsnyttodrivkraften dominerar är det svårt att upprätthålla medvetenheten om den fulla aspekten av det andra; drivkraften till orden. Då kan jag nöja mig med skrivelser, informationstexter, rapporter, och där kan jag sitta och fiffa med texten och så blir den andra biten lämnad åt sitt öde. Det enda rätta är såklart därför att skriva hela tiden. För så fort man kommer från det, tar det ett tag att hitta tillbaka.

Vägverkets litterära ådra

För sisådär 13, 14 år sen hade Vägverket den allra mest förtjusande lilla annonskampanj i tidningen. Allmänheten uppmanades att iaktta försiktighet i trafiken så att inga älgrelaterade olyckor skulle uppstå.

Nu kunde man ju förvänta sig att denna myndighet skulle avleverera någon knastertorr snusförnumstig information i frågan och så fick det vara bra med det. Men nej då. Istället tog man hjälp av en litterär begåvning och producerade följande sällsamma textstycke:

I gryning och skymning
är älgen på språng

Jag var hänförd. Klippte ut annonsen ur tidningen och satte upp den på ytterdörren. Detta var poesi. Jag såg aldrig annonsen igen i någon tidning och jag tackade min lyckliga stjärna för att jag just denna dag låtit ögonen dröja kvar vid små avlånga 4-gånger-8-centimetersannonser.

Lyssna en gång till. Lägg märke till de musikaliteten, de rytmiska möjligheter som följer med denna trafikinformationens masterpiece of litterature.

I gry-ning och skym-ning
är älgen på språng

Funkar utmärkt som estradpoesi. Man kan köra den flera gånger efter varann och det blir särskilt effektfullt om man upprepar "älgen på språng"tre gånger under varje ramsa. Tro mig. Jag har testat. Inför en erfaren publik. Sen gick jag hem och kved ångestfullt och ville aldrig mer visa mig och aldrig mer deklamera något högt någonsin, men det berodde inte på den texten, det berodde på min alltför långa avslutningstext som jag inte hade vett nog att skippa.

Förresten. Faktum är att det är något mer med den där texten. Det är inte bara poesin och rytmen jag fastnar för. Det är också bilderna jag får i huvudet. Bilden av en älg som är på språng. Den är på väg. I full fart mot nya älgäventyr. Dags att rusa vidare i vardagen, hem till älgfamiljen kanske, vad vet jag om älgars tisdagseftermiddagar?

Min nästa fundering, eftersom jag inte är så insatt i älgars liv och leverne, är om de bara är på språng i gryningen och skymningen? Det låter precis som om de är förvärvsarbetande eller pendlande eller småbarnsföräldrar som ska hämta och lämna på dagis. För varför är de annars på språng just i gryning och skymning? Vad är det som händer då? Och vad har älgarna för sig mitt på ljusa dan? Är de stationära då? Står stillsamt vid en stubbe i skogen och gnager lakoniskt på något gott? Och hur är det med älghelgen? Är den bara på språng i gryning och skymning då också? Och pratar vi om typälgrusningstrafik under dessa tider? Och varför har den så bråttom? Varför går den inte lite makligt?

mera måndagsnöjen åt folket

Det är just en stressig måndagskväll efter en jobbdag med vissa jobbigheter som man behöver sätta sig ner och gapskratta.

Det är just en genomstressig måndagskväll som man behöver komma bort från vardagens plikter och vara provpublik åt Johan Westers och Anders Janssons nya humorshow.
Fast det förstår man inte innan, då är det bara stressigt och svårt att hinna.

Men när man sitter där, redan efter första gapskrattet, så förstår man att det är just det här man behöver.

-

Johanna Westlund har en artikel i GP om företeelsen med bloggar som publiceras i bokform.

potatisvånda

Det hände sig häromåret att vänner till mig skulle ha bröllopsfest och funderade på att ställa till med ett knytkalas. Jag tyckte att det var en jättekul idé. När min väninna vacklade och sa att hon inte riktigt visste hur de skulle göra, och om de inte skulle köra med något traditionellt koncept i stället, och tänk om det inte blev bra och och och, så tog jag knytkalasidén i försvar och peppade henne och talade mig varm för den. Mitt främsta argument när jag talade mig varm för den var vilken fin stämning det skulle bli och tänk så roligt för folk att ha det att prata om vid borden och med vilken nyfikenhet skulle man inte angripa bufféns alla ingredienser och så vidare.

Det blev knytkalas. En organiserad form som gick ut på att ett antal utvalda gäster blev tillfrågade om de istället för bröllopsgåva ville bidra med en rätt till buffén.

Bland de utvalda som tillfrågades fanns jag, eftersom jag talat mig så varm för idén. En hövlig förfrågan om jag kunde tänka mig att bidra med ugnsstekt nypotatis med timjan och flingsalt.

En baggis tänkte jag. En baggis, tänkte jag fortfarande när jag krängde på mig ryggsäcken och gick till torget för att handla några hundra små potatisar. 80 personer skulle det räcka till. 200 potatisar skulle räcka, hade de sagt. Det skulle vara små potatisar. När jag stod där och grävde med skopan för att plocka plastpåse efter plastpåse full med potatis blev jag plötsligt osäker på vilken potatisstorlek den som hade beräknat mängden hade utgått från. ”Små” är trots allt ett relativt begrepp. Tänk om de potäter jag köpte var mindre än vad de hade räknat med? Tänk om det inte skulle räcka och folk skulle sitta och idissla sig igenom en stackars potatishalva för att få den att räcka så länge som möjligt? Tänk om jag behövde fler än det föreslagna antalet? Jag köpte sisådär 350 för säkerhets skull. Det var tur att jag hade köpt de färska timjanplantorna först, för jag var ganska fullpackad när jag väl hade lastat in all potatis i ryggsäck och påsar.

Sen stod jag där i mitt stora kök med alla dessa potatisar. Jag satte igång kvällen innan för man vill ju vara välplanerad. Jag hade fått besked om hur många ugnsplåtar som skulle behövas. Jag synade och sköljde potatisarna och ratade en del som inte riktigt var representabla och gnolade nöjt åt att jag köpt så många.

Det är lite läskigt att laga mat till ett bröllop. Även den enklaste rätt ter sig plötsligt komplicerad. Som om ugnsstekt potatis serverad på ett bröllop måste bli tio gånger godare än ugnsstekt potatis serverad en vanlig fredagskväll. Ju mer jag tänkte på hur viktigt det blev att bröllopsmaten blev god, desto mindre litade jag till min förmåga att göra potatis i ugnen sådär på ett ungefär. Jag surfade runt och kollade recept. Gradantal och minuter. Det skiftade. Alla recept hade sina teoribildningar. Medelst logiskt tänkande försökte jag komma fram till vilket som var det mest korrekta förslaget på tid och värme. Man vill ju inte servera vare sig halvråa eller stelbakta potäter.

När jag kände mig väl insatt i grader och minuter skred jag till verket. Belåten var jag. Det var lite meditativt. Första plåten in och ut ur ugnen utan bekymmer. Andra plåten in. Första plåten lite svalare, dags för provsmakning. Helt okej, men för lite salt. Det märktes inte alls att jag hade saltat.

Det behövdes tydligen mycket mer. Jag strödde frikostigt flingsalt över tredje, fjärde, femte, sjätte och lilla sjunde plåten. Visserligen skulle det inte behövas sju plåtar, men man vill ju inte riskera att ha med sig för lite. Sen var det bara att ha koll på logisitiken, som bestod av plåt in, plåt ut, plåt på avsvalning, potatisar avstjälpta i skål för att plåt ska kunna återanvändas, och så vidare. Tiden gick. Jag tror att det var vid tiosnåret som jag kom på att jag skulle provsmaka de andra plåtarna också. Jag gjorde det. Sen kved jag högt. Egentligen borde jag väl ha blivit glad, för det var ju mycket bättre att jag märkte där och då att potatisarna var för salta, än att alla de sjuttionio bröllopsgästerna märkte det dagen därpå. Fast jag blev inte glad. Jag blev en mildare form av stel och panikslagen. Först försökte jag gnugga bort saltet för hand. Det gick långsamt och med måttligt resultat. Sen kom jag på att enda sättet att ro iland det här projektet skulle vara om jag hällde potatisarna i ett durkslag och sköljde dem under rinnande kallvatten. Det gick bra. Det var lättast med de som ännu inte hade varit i ugnen. De andra fick en lite märklig hinna, tyckte jag.

Dagen därpå levererade jag med tillkämpat obekymrad min potatisen tillsammans med extra timjan att strö på som garnering efter värmningen. Jag ljög när jag packade upp potatisen och sa glättigt att allt hade gått jättebra. För även om jag var osäker, så ville jag inte att någon annan stackare skulle börja undra nervöst om bröllopsmaten skulle vara i ätligt skick.

När det var dags för buffén skulle maten presenteras. Vi som hade gjort de olika rätterna fick resa oss upp i detta gigantiska sällskap för att applåderas hjärtligt av de andra gästerna. Jag reste med mitt mest perfekta skådespelarleende och log så representativt jag kunde. Och även om jag helst hade velat gömma mig var jag i alla fall glad att vi applåderades innan folk hade smakat på maten och inte efteråt.

Så var det dags att ta för sig. Jag ignorerade potatisfaten och försåg mig av alla andra rätter. Det var väldigt gott, allt det andra. Min trevliga bordskavaljer påstod att min potatis också var god, men han hade ett så väl utvecklat sinne för artighet och att få folk att känna sig väl till mods att jag inte har en aning om ifall han talade sanning eller bara skulle rädda kvällen åt mig.

skratt och respekt

Livet är en konstig kombination av att ta sig själv på allvar och att inte göra det. Ibland är det av fundamental betydelse för välmåendet att man tar sig själv på allvar. Ibland är det bästa man kan göra att skratta åt sig själv.

Det allra viktigaste är att ha utrymme för båda delarna. Och att ha klart för sig när det är dags för allvar och när det är dags för skratt.

Det handlar om att ha förmågan att visa respekt och respektlöshet i rätt lägen. Och om man bara visar sig själv respekt, tar sig själv på allvar i de stunder när det är viktigt, så går det alldeles utmärkt att vräka ur sig ett gapskratt sen, åt samma sak.

Ibland möter man personer som inte verkar ta sig själva på allvar i något läge. Som har en jargong vars enda funktion tycks vara att effektivt vifta bort varje möjlighet till fördjupning, varje möjlighet att stanna upp och ta sig själv på allvar eller låta någon annan ta något av det man säger på allvar.

Jag kan aldrig följa med i såna jargonger. Jag skrattar gärna, åt mina och andras tillkortakommanden och egenheter. Jag djuplodar gärna genom samtal. Jag babblar gärna ytligt och nonsens och skämt och allvar blandat. Men den där jämnytliga dammvippeliknande jargongen som snuddar vid allvarsämnen utan att någonsin stanna upp för dem, där individerna bjuder in och viftar bort i samma sekund, den gör mig bara stum.

Aurora

Jag är trots allt en nybörjarpendlare. Det kan förmodligen vara förklaringen till varför jag stannar upp och betraktar soluppgången och ler romantiskt-fånigt när jag kommer över bron vid kanalen istället för att gå med stressigt snabba steg och parkera mig på tåget sådär effektivt som alla andra gör.

Men det är ju så vackert att det inte går att låta bli. Det är så vackert att jag är så glad att jag är ute sådär tidigt och ser det. Och när jag till slut kommer fram till tåget förmår jag inte gå in och sätta mig; istället lägger jag in ryggsäcken på ett säte och går ut igen och intar himmelsbilden med blicken, glädjebegrundar det morgonrosa skimret och fortsätter le.

Och ja, jag förstår att jag säkert tänker annorlunda när det är höstruskdagar och novembermörker och januarikyla . Men nu, nu är det helt okej att vara pendlare.

Säsongens debutbar

Jag ska medverka på Debutbaren på Kulturhuset i Stockholm den 4 december. Det ska bli kul!

Debutbaren är ett lovvärt initiativ och litterärt evenemang som går av stapeln två gånger om året. Upplägget är att varje medverkande författare läser högt ca 5 minuter och sedan deltar i ett 5-10 minuters samtal. Jag länkar till programmet när det är färdigt så får ni som bor nästgårds se hur många anledningar (=hur många författare) det finns att komma dit och lyssna.

Jag tillhör höstsäsongen eftersom min bok kom ut på sommarsäsongen och därmed inte tillhörde vårsäsongen. Sådan är logiken i bokbranschen.

En grannlaga uppgift

Det var en helgdag för länge sen. Jag skulle resa bort och trodde att jag skulle mäkta med avgången som var 7 och någonting. Kunde varit värre, tänkte jag klämkäckt till mig själv, eftersom jag i alla fall hade ratat avgången 6 och någonting.

Allt var frid och fröjd och jag var färdig och på väg ner på gatan för att vänta på taxin. Det var bara det att vårt överlås krånglade. Det hade kärvat något så otroligt ett tag och för att det inte skulle få för sig att kärva just när jag skulle iväg, så tänkte jag att jag måste provlåsa det med dörren öppen så att jag ser om det funkar innan jag försöker låsa dörren på riktigt, för jag ville ju inte riskera att låset skulle stanna halvvägs och nyckeln skulle fastna.

Det funkade. Det funkade väldigt bra att provlåsa låset när den var öppen. Smack sa det så flög låskolven ut. Däremot funkade det inte att låsa upp det.

Jag stod med ytterdörren öppen, resväskan i trappuppgången och lirkade så snällt jag kunde med det bastanta sjutillhållarlåset som hade fällt ut sig i all sin prakt och vägrade låta sig dras in igen, vilket gjorde det totalt omöjligt att stänga dörren. Minuterna gick. Jag kved och vred med nyckeln. Jag jämrade mig lirkade. Jag svor och bankade. Låset satt där det satt. Jag ringde till taxibolaget och förklarade situationen och bad dem be taxin vänta. Så ringde jag till jourcentralen och försökte förklara mitt problem. När de väl fattade lovade de att de skulle undersöka om de kunde hjälpa till men jag hade inte så värst mycket tid att vänta.

Till slut fann jag inte på någon annan råd än att springa ner till min granne och ringa på. Han öppnade yrvaket i bara kalsongerna. Helt naturligt med tanke på att han hade jobbat till klockan ett på natten i Köpenhamn och förmodligen hade tänkt sig en lång sovmorgon. Det vill säga, helt naturligt att man över huvud taget öppnar är det ju inte, men om man nu blir tillräckligt vaken för att göra det, är det helt naturligt om man uppenbarar sig i en något sömndrucken look.

Jag bemödade mig om att förklara situationen för honom med en så måttlig kombination av desperation och rörighet som möjligt och bad honom så innerligt jag kunde att ta emot mina extranycklar, vaka över min olåsta lägenhet och ta emot hjälpen från jourcentralen. Stackarn hade knappast någon möjlighet att säga nej. Jag kastade mig tacksamt i famnen på Mr Sovmorgon och gav honom en rejäl kram, sen sprang jag svettstressigt ner till den väntande taxin för att hinna med tåget.

Jag hann med tåget. Min rådiga granne som inte behövde tänka under samma omedelbara tidsstresspress som jag kom på den geniala idén att skruva loss hela sjutillhållarlåskolven från dörren, joxa lite med den och skruva fast den igen. Och noggrant låsa dörren med båda låsen.

När jag kom hem igen fick jag i och för sig kämpa i trekvart medelst kroppskastning mot dörren för att liksom trixa in den i rätt millimeterläge för att låset skulle ha lust att sluta kärva och bete sig som ett helt vanligt standardlås. Men det var det värt för att få komma hem till en låst lägenhet.

Sen köpte jag en fin flaska vin och en dansk kokbok till min granne den danske kocken och gav honom som ett symboliskt tack för hjälp i stor nöd.

Och han fortsatte hälsa vänligt på mig så länge han bodde kvar.

Burma

Nu behöver Burma omvärldens stöd mer än någonsin, skriver Jörgen Johansen i sin viktiga artikel på kultursidan i Sydsvenskan idag.

Han har rätt. Bara för att folket tvingats tillfälligt vika och sluta med öppna demonstrationer, betyder det inte att omvärlden får sluta med sitt stöd. Tvärtom.

Vi som lever i demokratier. Vi som kan uttrycka våra åsikter utan att riskera att mördas. Det är vår skyldighet att göra det. Regeringstjänstemän, personer med symbolvärde, journalister, medborgare.

Det är vår demokratiska skyldighet, men också vår medmänskliga. För det är våra medmänniskor det handlar om. Det är någons mamma, någons pappa. Någons dotter och någons son. Någons syster och någons bror. Någons vän och någons arbetskamrat. Vi känner dem inte, men de är våra medmänniskor.

När jag var barn härjade Idi Amin i Uganda. Jag fick en idé om att ifall hela vår klass flög dit och protesterade skulle han fatta hur dum han var. Jag såg för min inre syn hur vi gick mot flygplanet, på väg dit. Samtidigt var jag för feg; jag ville våga göra något sånt men jag blev rädd vid tanken. Och samtidigt var jag också för desillusionerad. Redan då insåg jag att det skulle ha uppfattats som en naiv idé som inte skulle ha lett någonstans.

Nu, i vuxen ålder har jag slutat avfärda idéer som naiva, åtminstone som så naiva att de inte går att genomföra eller inte kan ge resultat. Jag menar inte att jag tror att en skock nioåringar eller vad vi var skulle ha kunnat påverka en galen diktator. Jag menar bara att varken desillusionerade tankar eller naiva idéer får hindra oss från att åtminstone göra något. Och en naiv idé är inte alltid en dålig idé. Världen är full av förändring som har uppstått bland annat tack vare idéer som skulle kunna ha avfärdats som naiva.

För om inte en naiv idé i sig själv leder till förändring kan det leda till andra idéer, andra protester.

Och i vissa tider och i vissa sammanhang kan alla idéer avfärdas som naiva, alla drömmar om förändring, alla illusioner om en bättre framtid avfärdas som ouppnåeliga. Men det är de inte. Det är de inte.


PS
En helt annan sak. Mina ord må vara pompöst beskäftiga i detta ämne, men det hjälps inte. Jag måste uttrycka det och jag kan inte förmedla på bättre sätt och jag tänker inte låta bli bara därför.

-

Livet är förunderligt.

Livet är föränderligt.

Livet är för underligt!

Livet är förunderligt.

och nu blir det en helt annan sorts reklamdags

Den godaste chokladen jag vet just nu är Eguales cappuccinochoklad. Jag, som annars helst vill ha choklad med sisådär 70% kakaohalt har fallit för den här lättviktaren med bara 32% kakao! Det är lite svårt att smälta; det förändrar hela min kakaoimage. (Chokladen är å sin sida inte alls svårsmält; tvärtom, den smälter aromljuvligt i munnen.

Jo, just det, en sak till. Den är inte bara god, den är rättvisemärkt och ekologisk också.

boksläpp

Ikväll hade Marie Wetterstrand boksläpp för sin debutroman Utanför huset. Det var mingel och högläsning och musik och mycket mycket stämningsfullt. Marie läste berörande stycken ur boken, bandet Kött på svenska spelade fin jazz och Therése Granwald konferencierade oss genom kvällen.

Mötte skrivarkompisar och pratade om skrivande och mötte andra kompisar och pratade om annat. Och kapade åt mig oförskämt många små snittar med guacamole för att kompensera att jag inte hann äta någon middag innan.

Och så fick jag en bok med dedikation av Marie. Det känns högtidligt. Utanför huset är tillfälligt slut på Bokus, men den finns att köpa på Adlibris, till exempel, för er som är nyfikna på min författarkompis.

hösthälsa

Jag struntar i allt som jag borde och måste och kanske skulle göra och tar en promenad.
Ja. Jag tar en promenad istället för att hålla på med hushållet och förpliktiga mig till plikter.
Istället hushållar jag med plikter idag. Så jag säger hejdå till den oöppnade posten, ratar inköpslistan, skippar sortera-papper-projektet och struntar i att sortera tvätten.

Måste hälsa på hösten som den visar sig en solig stilla kväll.
Träden iklädda färger. Se själva.
Jag vill inte lämna dem med blicken, bara för solens skull i så fall.
Det är här man kan andas helt, bland alla blad, bland det önskansgröna, bland längtansfärger.

Och när jag cyklar hem är det lätt att vara överallt.