stjärnor, knoppar, liv

Det är ännu en dag med övertid och stress och alldeles för mycket att göra och veta redan när man vaknar att man inte kommer att hinna allt och så missar man tåget hem och hamnar på långsamma mjölktåget och sen måste man ge katten mat och sen måste man iväg och handla och sen, klockan åtta, kommer man hem.

Och när jag ställer cykeln på gården och tittar upp mot himlen ser jag att det är stjärnklart.

Med ansiktet mot himlen andas jag ut och så ser jag att det är knoppar på träden. Trädgrenarna som delvis skymmer sikten för min stjärnstund.

Jag dröjer med blicken vid dem. Att jag inte sett dem förut. Att jag inte tagit mig anledning, tid, att se upp mot träden varje morgon och varje kväll när jag parkerar cykeln.

Så går jag några meter, mot sandlådan till. Ställer mig och balanserar på trästockskanten. Ser upp mot himlen. Ser stjärna efter stjärna. Lokaliserar formationer som jag inte vet vad de heter. Men där är de.

Stilla står jag där, bara är. Mitt på gården, mitt i kvarteret med alla husen runt omkring mig.
Det slamrar från någons kök, klirrar av bestick från någon annans, röster som samtalar. Ventilationssystemens jämna surr, som husens andetag.

Jag balanserar på kanten till sandlådan. Stjärna efter stjärna. Alla stjärnorna. Husen. Alla fönstren. Alla liv. Allas liv.

Här är mitt liv, en onsdagskväll i mitten på mars och jag tycker att det är vackert.