Intervju med Christian Ekvall, översättare

Kan en översättare vara aktuell med en bok? Ja, varför inte? Det är ju personen bakom en boks svenska språkdräkt. Just nu är Christian Ekvall aktuell med översättningen av boken Mannen som sade ja som kom ut på Forums förlag nyligen. Jag har gjort en liten intervju med honom.


Hej Christian, hur skulle du vilja presentera dig själv?

Som en författare och musiker [i gruppen Octopus Ride] som har halkat in på översättning

Berätta kort om de böcker du översatt.

Gilbert Sorrentinos debutroman Himlen förändras från 1966. En poetisk roadstory som synar ett äktenskap och samtidigt tillståndet i USA helt utan kompromisser.
Danny Wallaces Mannen som sade ja. En ny engelsk humorroman som är ett slags variant på Luke Rhineharts Tärningspelaren men som till stilen påminner mer om Nick Hornbys böcker.

Hur kom det sig att du började översätta?

Jag tröttnade på att ta en massa jobb som jag vantrivdes med i väntan på att kunna försörja mig som musiker eller författare. Man ska inte sluta drömma, men gör man smal musik och kanske skriver smalt också (det tycker åtminstone min far) kan det vara en bra idé att hitta ett yrke som ändå är relaterat till det som man helst vill göra i livet men också aningen lättare att försörja sig på. Efter författarskolan i Lund gick jag en kurs i förlagskunskap och praktiserade på förlaget Bokstäder. De hade planer på att ge ut Sorrentino, som jag råkade veta att min mentor och idol Claes-Göran Holmberg älskade. Så jag bad om att få göra ett försök att översätta den, och på den vägen är det.

När jag skriver kan jag ha en känsla av att "vara på rätt väg" och jag har förstått att det är så för många andra också. Jag pratar ibland om det som att hitta rätt ton. Hur är det när man översätter? Handlar det om att hitta rätt ton och i så fall, hur märker du när du har det?

Att hitta tonen är minst halva jobbet. Men det är inget jag tänker på, det sker automatiskt.

Vad är viktigt att tänka på för dig som översättare när du ger dig i kast med en bok?

Det viktigaste är att förstå vad författaren vill göra. Vare sig det handlar om att väcka stora känslor eller bara leverera ett och annat larvigt skämt så måste jag ha fattat poängen för att få det att fungera med mina egna ord.

Har det funnits passager i dina översättningsböcker där du har haft lust att förbättra eller ändra stilen i boken? Jag tänker om du märker att författaren har slarvat på något ställe.

Det jag har svårast att ställa upp på är tautologier. Är författaren osmaklig så får det stå för honom/henne, men används det tre adjektiv där det räcker med ett eller läggs till bisatser som innehåller precis samma information som huvudsatsen slits jag mellan lojaliteten till författaren och min egen känsla för vad som är ett effektivt språk.

Vilken sida "vinner"? Din lojalitet till författaren eller din egen känsla för språket?

En dag då jag är på kaxigt humör följer jag min egen känsla helt och hållet. Och får jag smäll på fingrarna av redaktören så tar jag upp fighten, om jag känner att jag har argumenten på min sida.

Hur gör du när du börjar översätta en bok?

Jag bläddrar lite i den, läser ett kapitel eller två, och sen kan jag inte hålla mig längre. Blir det dåligt flyt i början så får jag fixa till det senare.

Din senaste översättning är Mannen som sade ja som är utgiven på Forums förlag. Hur gick det till när du fick det uppdraget?

Jag skickade ett arbetsprov. När de hörde av sig flera månader senare sa de att de hade gillat det, men att jag valt en okonventionell text och att jag skulle skicka en ny som innehöll mer dialog. Jag satt i Argentina vid tillfället (där jag skulle skriva en bok), så jag irrade runt halva Buenos Aires för att hitta en lämplig text på engelska som jag visste inte fanns på svenska. I augusti 2006 sa de att de hade en bok till mig och vid det laget var jag utblottad och såg det nästan som en skänk från ovan.

Mannen som sade ja är en väldigt humoristisk bok tycker jag. Jag har skrattat högt på hur många ställen som helst. Är det något särskilt du har behövt tänka på för att få fram humorn i översättningen?

Nej, det var nog inte svårare än något annat, egentligen.

Hur har processerna med att översätta Himlen förändras och Mannen som sade ja sett ut?

De projekten kunde inte var mer olika varandra. Sorrentino är en stor stilist med förtätat språk, en poet i grunden som slipat varenda mening intill perfektion. För en översättare är det ungefär som att få i uppdrag att leverera en bebis mellan taken på två skyskrapor. Wallace skriver på en annan ambitionsnivå. Han är i första hand en underhållare, och hans 400 sidor gjorde jag på samma tid som jag gjorde Sorrentinos 140. Men är man ett kontrollfreak som jag väger man vartenda ord oavsett vad det är för text man arbetar med. De flesta översättare har ett annat yrke vid sidan om, men hade jag det skulle jag aldrig klara deadline.

Kan du ge exempel på någon särskilt svår översättningsnöt du tampats med?

Det finns ett sms i Mannen som sade ja som blir fel på grund av mobiltelefonens ordväljarsystem. Det var en översättares mardröm. Annars är ordlekar och dylikt bland det roligaste att jobba med. Värre är det att ibland lägga en hel förmiddag på att forska kring något som kan vara en referens till något men som man upptäcker inte är det.

Finns det någon formulering eller något ordval som du går omkring och är belåten och nöjd med?

Ja, kanske att kampanjen "Geese for peace" fick det käcka namnet "Gäss till freden". Ännu larvigare än originalet, tycker jag.

Vad händer med en om man har ett eget skönlitterärt skrivande och också arbetar som översättare? Blir man färgad av att arbeta så nära och djupt med någon annans text? Påverkar det ens eget skrivande på något annat sätt?

Ja, i fallet Sorrentino trädde jag verkligen in i hans sätt att arbeta och kunde omöjligt skaka av mig det när jag kort därpå började skriva en roman. Men det finns ju sämre författare att färgas av och jag är tacksam för allt jag har lärt mig av honom.

Varför ska man läsa Himlen förändras och Mannen som sade ja?

Himlen förändras därför att det är den vackraste och mest brutala relationsroman man kan läsa. Den liknar ingenting annat och när man har lipat klart bär man med sig den genom livet som en gammal kärlek (det gör åtminstone jag).
Mannen som sade ja kan man ta med sig på stranden och roa sig med när allt man behöver är ett litet uppiggande budskap.

Har du någon ny översättning på gång?

Jag är snart klar med Ron Jeremys självbiografi som kommer ut på förlaget BTM i höst. Den som vet vem han är jublar eller förfasas över att den kommer på svenska. Själv har jag i alla fall fått en fördjupad bild av honom.