del 2: min barndomstrakt är andras vardagsgeografi

För några år sen var jag på släktträff. Det var i en trakt som jag varit i så många gånger, så många år, men på en plats som var ny för mig.

Det var den inte för de andra; de som alltid bott där, de vars föräldrar stannat kvar. För dem var platsen också platsen för någons bröllop, någons kalas.

Två av mina kusiner började prata om byn de hade gemensam och om skolan där; hur den var. Någon annan pratade om någon jämnårig som bodde ett par kilometer bort som hon hade som gemensam bekant med någon tredje.

Konstigt nog var det kanske allra första gången jag insåg vilken skillnad vi har i tillhörighet till trakten. Att våra känslor av tillhörighet ser olika ut och grundar sig på olika referenser.

Och det blev tydligt, så tydligt att jag inte hörde hemma där, inte på det sättet. Min vardagsgeografi fanns någonannanstans, på ett ställe de inte kände till. Jag visste ingenting om deras. Men jag visste allt om hur det var att ha det som ett ställe att komma till; en barndomstrakt. Och jag åkte därifrån, berövad illusionen av en känsla av tillhörighet, men troviss om att jag hörde dit ändå, på mitt osynliga, omärkbara sätt.