komma tillbaka, på besök, titta in

Vi besökte stugan, den lilla röda stugan som var min barndomsplats framför alla; stället jag kom till varje sommar. När man steg in där då var det första som mötte en doften; en sån där svårförklarlig egen doft; stugans eget signum; nästan som äpplen och något mer.

Nu var det min dotters nästkusin vi mötte först; hon öppnade med sin lilla, för tidigt födda och därför nyföddhetslilla dotter på armen. Vi fick gå husesyn; jag fick se allt och känna igen mig och peka och jämföra med förr och säga att ”då fanns…” ”när jag var liten var det…”

Och stugans doftkoncentrat, det stora skafferiet som man gick in i, där Mormors plåtburkar med finska pinnar fanns, där syltburkar och saftflaskor och kanske annat fanns; rummet – för det var stort som ett rum, tyckte jag – dit jag sökte mig inte bara för att äta en pinne eller två i smyg, inte bara för att det var så häftigt att kunna gå in i ett skafferi och få plats där; rymligt var det; många barn hade fått plats samtidigt; utan för att bara vara, stå still och inandas doften och känna att man var där, veta att här är jag, ja, detta stugans tidigare doftkoncentrat är nu ett helt annat slags luktsamlingsställe; där förvaras ridkläderna.

I köket; vedspisen var kvar, den gamla stora vasken med kallvattenskran förlängd med blekröd plastslangsbit var borta.

Vardagsrummets och övervåningens förbindelse; det fyrkantiga hålet som var till för att värmen från kakelugnen lättare skulle sprida sig, men som vi barn hade som roplekplats, för detta var ett under av lekfullhet; att det fanns ett hål i golvet på övervåningen, ett hål som vette rakt ner i vardagsrummet. Nu var förbindelsen borta, behövs inte mer, och kakelugnen är bara kvar till prydnad. Annars var det sig så likt, trots nya färger, trots nya möbler, trots att snedväggsgarderoberna där de gamla 50-talsklänningarna som vi roade oss med att prova en sommar, var borta.

Trappan; som jag mindes den; som jag kom ihåg hur det var att springa upp för den som barn. Man vet, när man sätter fötterna där, vet man hur man har sprungit i den, hur det kändes, hur det lät, var det knakade i trät.

Och jag minns hur det var att komma dit; och varje gång jag hör någon gå på en singelgrusgång är det ljudet av fotsteg på singelgrusgångarna; den som ledde från grinden upp till stugan, de som gick mellan rabatterna på framsidan, som jag hör; det är min första och alltid återkommande association varje gång jag hör någon gå på en singelgång och det är fridfullhet för mig.

Jag minns ängen utanför tomtens baksida, bergknallen, utsikten från jordkällarens tak, syrenbersån, skogen strax intill, grusvägen utanför, ladan nedanför, den andra lilla grusvägen som ledde till det andra huset som alltid har funnits som en annan besökande plats.

Och jag minns den gröna regnmätaren i plast och jag minns doften av flox och jag minns nyponrosorna; blommorna, doften, bladverket, och jag minns vinbärsbuskarna och jag minns diket och plankan över, jag minns grinden in till skogen, hur den lät, jag minns talldoften, jag minns vägen till utedasset; hur fotstegen hördes på stigen, hur dörren hördes när man stängde den, hur man flyttade locket, hinken med den vita kalken som skulle strös efteråt; allt detta; hur det aldrig var riktigt vant men ändå hemtamt.

Hur utedasset, vasken med bara kallvatten, vedspisen, hålet i taket/golvet, skafferiet, tallskogen med bergknallar och skogsstigar och blåbärsris och kantareller och hallon och solvarm tallskogsdoft, floxdoften, nyponroshäcken, jordkällaren, regnvattenmätaren; hur allt det blev till symboler för boendet i stugan; hur allt det beskrev tillvaron där och jag vet att det är därför jag alltid kommer att vara fäst vid gröna regnmätare i plast; för de hör ihop med en tillvaro som jag minns som min.

Och jag vet ingen plats, inget hus som så många har känt tillhörighet till, som så många har känt att det var något särskilt med. Och det fanns en ålder när det var jobbigt att inse, för i mina nostalgiegotrippade tonår trodde jag ju att det var för mig den var något speciellt; jag förstod inte att andra också mindes, kände, visste, upplevde. Nu gör det inget; våra minnen krockar inte, det finns ingen konkurrens; den kommer aldrig att bli min på det sättet och det har den aldrig varit.

Jag har alltid bara varit besökare med en känsla av tillhörighet, men det gör den inte mindre till min i minnet. Där finns den alltid kvar, och kanske är det just där, just precis där, den hör hemma.