Min zenkatt

När jag tassar upp tidigt på morgonen för att öppna ett fönster tror Missan att det är dags att få frukost. Hon tassar efter. Jag säger med min sömndrucknaste röst, som i och för sig inte låter särskilt sömndrucken hör jag, att det inte är dags att gå upp än, att jag ska sova ett tag till.

Hon stannar uppe en liten stund, låter höra ett jam som jag besvarar med "Jag har gått och lagt mig igen." Jag hör hennes små tassar mot golvet och så är hon nedanför sängen, tar ett bestämt skutt och landar vid min sida för att sedan kliva upp på min mage och börja sitt vanliga spinntrampande. Jag klappar henne under hakan och på nacken medan hon lägger sig tillrätta. Hon spinner, spinner, spinner. Jag håller min vänstra hand mot hennes mjuka, mjuka päls.

Jag kan inte somna om. Det gör inget. Jag ligger kvar en stund ändå, klappar henne, lyssnar på hennes spinnande, tänker, låter ögonen njuta av solskenet som letar sig in i rummet.

Jag tänker på hur lätt hon har att gilla läget. Jag tänker på första gången jag hörde någon föreslå mig det och hur fel det var då. Men jag tänker att det finns också situationer när det verkligen är rätt. Jag ler lite. Och så går jag upp och gör frukost.