kommande investering för att höja vardagsfungerandepotentialen

Det dröjde till upp i vuxen ålder innan jag förstod poängen med handväskor. Innan dess ratade jag denna hängande accessoar som fjompig och onödig. Pengar förvarade jag i fickan och smink hade jag aldrig med mig.

En av mina första handväskor var av grön mocka. Den blev jag tillfälligt av med via en väskryckning i Gamla Stan i Granada. Ändå var jag sådär förnuftig att jag hade den hängande tvärs över och dessutom hade jag hängt på mig en ryggsäck vars remmar därmed blockerade axelbandsremmen från handväskan. Men det är inget som tre företagsamma småtjuvar låter sig hindras av. * Å andra sidan lät sig polisen inte hindras i sökandet heller, så bara en halvtimme senare medan jag satt och drack kamomillte hos två damer, kom de tillbaka med min vid det laget något skamfilade handväska, som killarna hade slängt ifrån sig sedan de rånat mig på ungefär två och femtio.

Men även om remmen gick att laga blev handväskan inte densamma längre. Den kändes liksom förbrukad. Kanske hade den gjort det ändå, för det var inte första sommaren jag hade den.

Den var aldrig riktigt praktisk heller, men vilken handväska är det? Det undrar jag just nu när jag har insett att jag måste skaffa mig en funktionell med lång livslängd. Den ska vara lätt och ha ett sånt där långt axelband för jag tror fortfarande att risken för att bli väskryckt minskar något om man kan hänga den tvärs över kroppen sådär mindre flärdfullt men mer praktiskt, särskilt om man har sluttande axlar som jag och inte har lust att motverka det med axelvaddar.

Sen ska den ha olika fack så att man hittar sina grejer. Häromveckan åkte jag iväg på konferens till en annan stad och gick omkring i hällande ösregn och ångrade att jag inte tagit paraplyet med mig. Ett par dagar senare fiskade jag upp det lilla svarta paraplyet ur väskans innanmäte; där hade det legat i smyg och behållit sig torrt medan jag blev just så kall och blöt som man blir när regndroppar rinner längs med ansiktet och låter sin novemberkyla köra över huden. Det var efter den händelsen som jag blev absolut övertygad om att jag behövde något mer sorteringsvänligt föremål att förvara nödvändigheter i.

Och eftersom jag möjligen vill få plats med ett litet oansenligt diskret paraply och något skrivblock bör väskan ha en viss storlek och inte vara sådär minimalt handväskig som min gamla gamla trotjänare är; den som jag inte använder längre eftersom inte ens plånboken får plats längre sen det blev ett par extra kort att stoppa ner i den.

Sen är det en enorm praktisk fördel om den har en viss tålighet mot regn. I och för sig kan man tänka att om den är tillräckligt stor för att förvara paraply i, skulle jag kunna skydda den med paraplyet, men det kommer inte att funka i den blåst som ofta härjar under hösten i mitt landskap.

De två sista punkterna på min kravspecifikationslista är billig och snygg. Jag vet inte vilket som blir lättast att uppfylla. Jag är beredd att göra vissa kompromisser när det gäller det estetiska; jag inbillar mig nämligen att jag skulle kunna förgylla den på egen hand om så skulle behövas. Hur som helst så känner jag mig väldigt nöjd med min praktisk-funktionella inställning till min blivande handväska. Den ska underlätta min vardag. Punkt. Och nu tänker jag sväva omkring i den fantasin att den ska gå att hitta relativt snabbt så att jag slipper treva undrande efter mobiltelefoner eller tepåsar eller fingervantar eller cykellampa eller cykelsadelskydd eller näsdukar eller tågtidtabeller eller något annat jag tycker att jag behöver frakta med mig vart jag än går.


* De lät sig inte hindras av att jag kämpade emot och höll fast mina väskor och sa att jag inte hade några pengar heller.