Fira Farmor

Igår var det tio år sen min farmor fyllde 90. Som vanligt vid såna högtidsdagar var det stor fest; lägenheten var proppfull med folk och man fick slingra sig fram mellan gästerna i de mest folktäta områdena i lägenheten. Alla var där. Alla åldrar. Familj, släktingar, vänner. Vi hade så roligt.

Farmor hade en blå blus och blomsterkrans i håret. Hon var så fin att man blev salig. Det finns ett foto på henne där hon sitter och ler snällt i sin fåtölj med kransen på huvudet. Där ser hon sådär stillsam ut som man kanske kan förvänta sig av människor i hennes ålder. Men det syns att hon poserar. För hon var inte den typen. Satt hon stilla så var hon ändå aktiv; i samtal, pratade, skämtade, tyckte till, berättade.

Jag minns att hon sa att hon inte trodde att hon skulle orka med någon fest på sin 90-årsdag. Jag tror inte att någon av oss släktingar trodde henne. Kanske trodde hon sig själv; jag vet inte. Men vi lyckades övertala henne. Och såklart orkade hon. Hon gillade fester och hon gillade att vara i centrum.

Vi stannade längst. Var de sista gästerna; var med och andades ut efteråt. Och jag minns hur viktigt det kändes; att vara där med henne hela den dagen. Att fira Farmor.

Det blev hennes sista födelsedag. Ett knappt halvår senare dog hon. Och när hon dog förlorade jag inte bara henne, utan också den starka känslan av släkttillhörighet som hon upprätthöll och förmedlade genom att vara den ständigt uppdaterade medelpunkten som berättade för oss alla om varandra; den som fick oss att känna att vi hörde ihop; den som fick oss alla att känna oss som om vi betydde något lite extra.

Igår skulle hon ha fyllt 100 år. Hon skulle ha gillat att man kom ihåg hennes födelsedag. Hon var själv den som kom ihåg alla. Hon skulle ha gillat att släktingarna som bor nära samlades och mindes henne. Hon skulle ha gillat att jag skrev om henne. Men hon skulle nog haft ett och annat önskemål om vad jag skulle skriva. Det skulle hon ha låtit mig förstå, lite finkänsligt och strategiskt skulle hon ha förmedlat det sådär i förbifarten innan hon sa "Ja kära du..." och fortsatte samtalet med att berätta något mer; uppdatera mig på någons släktings förehavanden.