Jag föredrar inte litteratur som är så pass mycket baserad på egenupplevda erfarenheter att den faller under genren självbiografier/strip-lit (eller vad man nu vill kalla det) framför annan litteratur.
Däremot är jag av den uppfattningen att den sortens litteratur kan vara lika "litterär" och lika "bra" som vilken slags skönlitteratur som helst.
Det senaste året har det skrivits en hel del om skönlitteratur baserad på det självupplevda på kultursidorna. Jag har blivit förvånad över en del av det jag läst och jag har saknat vissa aspekter när ämnet har diskuterats.
Tidigare har jag tänkt att jag inte ska skriva om en genre som jag förmodar att min egen debutroman anses tillhöra, så jag har valt att hålla mina funderingar här till bloggen och inte bre ut dem någon annanstans.
Men när jag nyligen läste ännu en text om ämnet - Anne Swärds krönika i Sydsvenskan i söndags - kände jag för att föra fram några frågeställningar som jag tycker är på sin plats när den här genren ska diskuteras.
PS
Sydsvenskan skriver i sin inledning att jag är kritisk till hennes text. Jag skulle vilja nyansera det och säga att den återuppväckte de funderingar (samt ledde till någon ny) som jag haft rätt många gånger tidigare när jag läst andra texter i ämnet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
.jpg)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar