omslaget

När det var dags att börja jobba med omslag visade min förläggare mig två olika förslag som hon hade fastnat för; båda från samma illustratör. Först gillade jag dem båda ungefär lika mycket. Men det tog bara en stunds eftertanke för att märka att det ena omslaget hade fastnat ordentligt, präglat in sig i mitt synintrycksminne. Så jag hörde av mig till min förläggare och sa det. Hon tyckte likadant, och gav illustratören, Ingela Peterson Arrhenius, klartecken att fortsätta. Det fanns en underfundig humor i illustrationen som gjorde mig förtjust.

Strax innan boken skulle iväg till tryck fick jag se hela omslaget och då blev jag ännu mer förtjust. Ingela har nämligen jobbat sig vidare i samma humoristiska stil över bokryggen och till baksidan.

På baksidan under baksidestexten finns det en lägenhetsdörr och en skylt där det står "Välkommen!" Och sen är den där streckkoden inklistrad i dörren. På bokryggen står titeln med samma kaxiga typsnitt (om det nu kan kallas för det, men ni förstår vad jag menar) som på omslagets framsida.

Såna där små detaljer kan göra mig hur nöjd som helst. Framsidan är full av dem; som att det är en spik* som får vara pricken över i:et. Sånt. Det känns bra att se det och gilla det. Och det känns roligt att någon annan har engagerat sig i min bok; läst texterna, gillat dem, och sen arbetat vidare för att hjälpa till att göra bok av det. Det är häftigt.


*och spiken är där för att den har med boken att göra. Likaså krämburken, tavlan och alla de andra sakerna.