om autencitet, del två

Jag måste testa en fundering till. Och som vanligt vet jag inte ens om jag håller med mig själv. ;) Men det är ett intressant ämne att fundera på tycker jag, därför gör jag som vanligt när jag tycker något är kul att tänka på; testar hej vilt fram och tillbaka bland olika tankegångar. Så här kommer en liten association som jag fick efter att ha skrivit de förra funderingarna.

Om man istället tänker sig autencitetsbegreppet som en subjektiv upplevelse från den skapandes perspektiv, skulle man kunna kanske kunna dra parallellen till att vara sig själv.

Man kan vara sig själv på många olika sätt, och de flesta av oss är förmodligen lite olika sorters sig själv beroende på om vi är på jobbet / i skolan eller hemma, om det är fest eller vardag, glädje eller sorg.

På motsvarande sätt tror jag att man kan uttrycka sig olika i skrift; ha olika skrivröster, och ändå vara ”autentisk” Man är i något avseende sann. Det behöver inte betyda att det man skriver är sant, men man är sann mot sin berättelse, mot det man vill berätta.

Man är inte tillgjord. (Det i sin tur behöver inte betyda att man inte får smattra på med glitter och glamour; stämmer det med glam så är det rätt, och då är det inte tillgjort utan ett val av rätt kostym)

Jag förmodar att om man skulle veva mitt resonemang ett varv till betyder det att autencitet är avsaknad av cynism. Inte all sorts cynism, men den sorten som innebär att man medvetet försöker tillskansa sig en speciell skrivröst utan att känna för den och enbart för att uppnå vissa fördelar som man tror att den innebär.

Den här sortens autencitet är alltså i så fall något som först och främst den skapande själv märker av. Eller snarare så är det så att man märker när man inte är autentisk, för att man då känner sig tillgjord, oäkta, osann. Den här sortens autencitet handlar om att ha sin egen skrivröst eller inte. Men jag inbillar mig att det är något som också kan märkas utåt, hos läsaren.