Den blomstertid nu kommer

Jag kommer ihåg när jag följde min dotter till hennes allra första skoldag. Jag kommer ihåg vad jag tänkte på vägen dit. Det kändes som om jag lurade henne in i ett nio år långt fängelse. Jag våndades när jag gick dit med henne. Som jag våndades.

Så kom vi till skolan och mötte hennes första lärare. Hon hade respekt nog att konsekvent tala direkt till barnen under hela den första korta skoldagen. Berätta för dem hur det skulle bli, vad de hade att vänta sig. Inget fånigt vuxentjafs. Inget respektlöst prat över deras huvuden. Det var tydligt vilka som var huvudpersonerna i klassrummet. Hon vann mitt förtroende på direkten.

Det har gått en del år; det har varit ett par skolbyten, det har varit ganska många olika lärare, ganska många nya skolkamrater.

Och den här veckan är det skolavslutning. Det är det förstås varje år vid den här tiden. Men i år slutar hon nian. Den obligatoriska grundskolan är slut. Hon har klarat det. Det blev inget fängelse. Långt därifrån.

Det blev bara - som jag ser det - en del inaktuella oerhört tråkiga och oinspirerande för att inte säga urkassa skolböcker, en medioker uppfostringsmetod, en del stress och stök och bök, en deprimerande nedsliten skolkorridor, ett par förfärligt tråkiga skolgårdar, ett par enskilda pedagogiska katastrofer till lärare, lite bristande respekt för barns rättigheter och en del slagsmål som lärarna inte såg. *

Men mycket, det allra mesta dessa nio år, har varit bra, väldigt bra. Många lärare och andra vuxna har varit helt fantastiska och är därför oförglömliga, det har vimlat av underbara skolbarn och skolungdomar och den sociala sammanhållningen har varit jättefin, den sista skolmiljön har varit välgörande över all förväntan, mycket har varit inspirerande, roligt, lustfyllt, lärorikt och de allra flesta skoldagar har varit positiva.* Och nu är det slut.

Och alla minnen av tidigare skolavslutningar kommer för mig. Till på köpet associerar jag till Astrid Lindgrens skildring av skolavslutningen i Barnen i Bullerbyn. Det är ingen måtta på min associationsförmåga och sentimentalitet som ni märker. Och när min dotter berättar hur avslutningen kommer att gå till är jag redan inne i ett inlevelsefullt tillstånd, så jag tycker att jag ser det framför mig och får tårar i ögonen och kan inte prata.

Men framför allt är jag stolt. Sådär fånigt föräldrastolt som man kan bli vid alla möjliga tillfällen. Stolthet som inte går att förklara, stolthet som gör att man ler utvärtes och lycklighetsförnimmer invärtes; den där diffusa sorten som sveper över en bara man ser på sitt barn.

Att hon. Min dotter. Går ut nian. Är så stor. Att hon är som hon är.

Ja, jag är stolt, väldigt stolt, över min underbara, omtänksamma, säkra, trygga, coola, uppriktiga, modiga, humoristiska, starka, vänliga, vackra dotter**. Och jag är väldigt, väldigt tacksam att den lyckan har förunnats mig; att få barn. Att få följa ett barn genom dess uppväxt.

*allt det här är min summering, ur mitt perspektiv, som jag ser det.

**och det är svårt att sluta skriva superlativ, svårt att inte stapla ännu fler bredvid varandra

(Detta inlägg är publicerat med benäget tillstånd från min dotter)