Att hitta sitt sätt i skapandet

Den där texten i Svensk Bokhandel. Jag läste om den nu när tidningen damp ner i brevlådan. Två gånger. Problemet med att läsa om såna texter när de redan är publicerade är att man såhär i efterhand kommer på allt annat man skulle ha kunnat säga om man inte hade skrivit just det där som man fick för sig vid just det tillfället och till på köpet låtit det ta upp all teckenplats.

Jämrans textbegränsning. Eller, egentligen ska man väl tacka för att den finns. För det händer att jag får lust att berätta hur mycket som helst om vilka tankar jag hade om manuset, vad jag ville uppnå, vad jag ville skildra, vilka psykologiska mekanismer jag ville beskriva, varför jag valde att skriva som jag gjorde.

Men det tänker jag inte göra. Inte nu i alla fall. Fast jag får verkligen lust ibland, för jag vill att folk ska veta hur jag tänkte. Men jag vet inte om jag själv skulle vilja höra det från en författare innan jag läste en bok. Kan försvåra läsupplevelser och egna tolkningar.

Hur som helst. Utan att gå in på detaljer: När jag skrev det här manuset, när jag valde att låta den här berättelsen bli på det här sättet, innefattade den beslutsprocessen minst två val vid två olika vägskäl. Det första vägskälet var när jag tog en paus från min traditionella romanidé.* Det andra vägskälet var när jag valde att inte göra de ändringar som ett annat förlag undrade om jag ville göra.

Att stå vid ett vägskäl och välja vilken väg man ska ta, handlar om att bestämma sig för vart man vill.** Det gäller att komma fram till det. Jag bestämde det som var rätt för mig. Jag hade mina skäl. Jag hade idéer som jag trodde på. De skälen och de idéerna gjorde att jag valde som jag valde.

Det handlar om magkänsla. Att lita till den. Att inte frångå den. För om man gör det i sitt skapande, då sviker man sig själv tror jag. Men om man håller fast vid det som är ens eget sätt, då har man gjort rätt.


*Det påbörjade manusarbetet finns kvar för att kunna färdigställas någon gång och bli den berättelse som är rätt för det manuset.


**Den självklarhetsklokheten har jag snott från en av mina mentorer. Och jag kan höra hans röst, hur han brukar säga det, inom mig, nu när jag skriver det.